Dagen D

Äntligen kom den till slut. Dagen D. Dagen Texas och jag gått och trånat efter i tre månader - säsongens dragpremiär!

Det var lättare att lämna Alex på skolan idag än vad det var igår. Då kände jag mig bara gammal och eländig och traskade iväg mot jobbet med lite halvtunga steg. Idag var jag ledig och halvsprang, lätt struttande, hemåt med ett jättestort fånflin på läpparna. När jag gick förbi en man som stod med en trimmer vid sidan av stigen tänkte jag att jag måste skärpa mig. Jag gjorde mitt bästa för att kväva flinet men det resulterade bara i att det sprack upp ännu mer och jag var tvungen att vända bort huvudet när jag passerade så att han inte trodde att det var honom jag skrattade åt. Jag var så jävla lycklig och förväntansfull att jag hade en klump med lyckogråt tryckande i halsgropen. Termometern stod på tio grader blankt, Texas var fulltankad och vi var inte ens en timme ifrån säsongens första kickbiketur.

Jag brukar slarva med hjälmen men idag var den det första jag såg till att plocka fram, jag letade till och med efter knäskydden men hittade dem inte. Första dragturen på månader - jag var inställd på galenskap.

Naturligtvis visste jag att vi skulle vara ur form efter sommarens uppehåll. Jag hade planerat in en enkel tur över Linjan som mjukstart - en kort, lättkörd tur som mjukstart. Jag hade bara inte tänkt på att formsvackan skulle göra intensiteten i galen-delen betydligt lindrigare än den var i våras när vi låg på topp och höll på att trappa ner inför lågsäsongen.

Jag hade heller inte räknat med att all koppelträning och slappna-av-på-promenaderna-träning skulle ha gett så pass mycket att det skulle vara till någon nytta när dragutrustningen kom fram.

I samma stund som jag styrde handen mot kroken med dragselen och höftbältet istället för den vanliga koppelkroken hajade Texas till, en sekund senare började han steppa, sjunga och prata av lycka. Det var tydligt att hans förväntningar höjdes till skyarna när selen åkte på och han förstod att det verkligen var på riktigt, han skulle verkligen få dra! Ändå nådde han aldrig den där gränsen när han börjar klappra med tänderna för att göra av med överspänningar. När jag tänker efter kan jag inte minnas att han har gjort så på länge. Han kan fortfarande bli sjukt exalterad men extasen går inte längre upp på en nivå som han får svårt att hantera. Och när jag tänker efter gäller det inom alla områden utom mopeder, dem kan han fortfarande ha svårt att hantera.

När vi väl trasslat oss ut genom källardörren med Kicki imponerade han på mig ytterligare. I vanliga fall när vi ska iväg för att dra drar han rätt rejält i kopplet. Så pass rejält att jag får gå lätt bakåtlutad för att hålla emot. Men inte idag. Han låg fortfarande på i kopplet och steppade runt en del men inte mer än att jag kunde gå med kopplet och cykeln i ena handen och fippla till midjebältet med den andra. Han låg på i kopplet men han drog inte. Han låg fortfarande högt i stress och därmed åkte ett par bilar och en cyklist på varsina utfall men han släppte fokus på dem genast på kommando. (Om ÖJ kan räknas som ett kommando? jag försöker undvika att använda NEJ eftersom man lätt använder det utan att tänka sig för. Jag skulle nog snarare kalla det för ett "brytord" eller något i den stilen.) Och varje gång, precis innan spänningen i kopplet blev så pass att jag tänkte påpeka det (appappapp) så lättade han självmant på spänningen. Det var ett mycket fint kvitto på all koppelträning och alla avslappningspromenader vi har tragglat med nu i sommar när det har varit för varmt för mycket annat. Jag trodde faktiskt inte att de satt så pass att det skulle fungera under så svåra omständigheter.

När han väl fick sitt varsågod och vi bar iväg blev det aldrig galet. Det gick fort, han sjöng av lycka, jag skrattade högt och vi sladdade i ett par kurvor men det blev aldrig galet. Vi tappade aldrig kontakten, han hade hela tiden en del uppmärksamhet vänd mot mig där bak, vi tappade aldrig samarbetet och även om det gick fort hade vi båda två hela tiden kontroll.

Det blev bara ett par kilometer idag med en ordentlig uppvärmning och en ordentlig nedvarvning. Det är bara dumt att gå för hårt ut efter en så pass lång vila. Texas var inte ens i närheten av den formen han var i i våras (vilket inte alls var konstigt och helt väntat såklart), däremot var han i mycket bättre form än han var i förra hösten. Förra säsongsstarten.

Så många framsteg var så påtagliga idag. Det var en magisk förmiddag! Vi har verkligen kommit långt på sjutton månader. Han är en så himla fantastisk hund och våran relation börjar bli väldigt fin. Vi har såklart mycket kvar att jobba på men såna här dagar känns det som att vi kommer att kunna gå hur långt som helst med lite tid, kärlek, tålamod och skoj. (Det ska alltid vara kul att jobba tillsammans!)

Nysprungen, tillfredsställd hyskymix.