Texas premiär på Fagersta Brukshundklubb

I morse hatade jag väckarklockan ovanligt mycket när den ringde. Min älskade gröna Nokia Lumi var hiskligt nära att gå ett brutalt öde till mötes.
Tills jag kom på att Alex började halv nio, jag börjar inte fören kvart över två, jag lagade punkan på Maja här om dagen (Kicki är fortfarande punkterad, henne måste jag beställa ett helt nytt däck åt) och det troligen är ganska lugnt på klubben en fredagsförmiddag med lite halvtaskigt väder.
Plötsligt blev det väldigt lätt att trassla sig ur sängen och sparka fart på dagen.
När Alex och jag gick till skolan upptäckte vi att underkylt regn lagt ett lager osynlig blankis över hela världen och på vägen hem började latmasken komma krypande. Det skulle ta för lång tid att gå hela vägen bort till brukshundklubben och tillbaka och att cykla i halkan skulle vara för riskabelt. Och soffan såg ju så varm och skön ut...
Men så gav jag mig själv en mental spark i röven och sa att både Texas och jag behövde ut och röra oss. Texas har inte fått dra på flera dagar och mina lite pösigare delar mår väl alltid bra av att få röra lite på sig. Dessutom höll de på att sanda och salta för fullt så även om vi inte kunde cykla hela vägen så skulle vi i alla fall kunna cykla bitvis. 
Innan latmasken vågade sig fram igen baxade vi ut Maja ur källaren och styrde mot Västanfors och fick sällskap av snö! Texas var sprängfylld av outsprungen energi och tyckte att en dragsele endast är en liten bagatell. Jag hade ju hjul och han hade spring i benen, det var liksom allt som behövdes. Jag höll inte riktigt med och satte på honom haltin för att hålla någon form av styrsel på oss i trafiken.

När vi väl kom ut Var han rätt hypad och förväntansfull. Sen upptäckte han att det fanns hästar. Massor av hästar. Nära. Och att det luktade jättemycket hund. Och att det kom ut en hund med sin människa ur träningshallen lite då och då, de sprang en lov över planerna, busade och hade sig innan de försvann igen.
Texas tyckte faktiskt att det var lite jobbigt. Han pep, tryckte sidan mot mig och försökte hålla koll på allting samtidigt.
Så vi stod där ett ganska bra tag och bara tittade på allt. Jag masserade honom och småpratade och vi tittade på precis allting.

Till slut slappnade han av så pass att nosen kom i rörelse. Först vädrade han bara lite i luften, sen började han lukta där vi stod och till slut släppte han närkontakten och började gå omkring och nosa. Han brukar inte vara så orolig av sig men jag tror att min passivitet gjorde honom osäker. Jag vill att han från början lär sig att vara avslappnad där ute och just den biten är en ganska svår del av våran träning. Så istället för att jag som vanligt tog med mig honom, visade på saker och uppmuntrade honom, satte jag mig ner på huk och lät honom kolla klart och undersöka allting i sin egen takt. Sen spatserade vi runt, nosade, stannade till för en snabb massage, nosade lite till och såg allmänt luriga ut. Vid ett tillfälle såg en kvinna ut som om vi kanske var två tjuvar som gick runt och rekade området efter saker värda att sno. Jag klandrar henne inte om det verkligen var vad hon trodde, vi betedde oss ju inte som ett normalt bruksekipage direkt.
Nu är planen att vi ska fortsätta åka ut så fort vi får tid. Dock ska vi försöka hålla oss till lugna tider när det inte är så mycket folk där. Jag vill att han ska vänja sig vid att vara där ute, känna igen sig och känna sig trygg fast det luktar så mycket hund och även dyker upp en del hundar. Jag vill bygga upp en trygghet och ett lugn kopplat till platsen innan vi lägger till allt för mycket störningar. Om allting går som planerat hade jag tänkt att anmäla oss till en allmänlydnandskurs till våren. Så att vi får träna på att jobba bland andra hundar. Själva momenten är väl kanske inte riktigt det vi är ute efter utan snarare möjligheten att få träna i grupp. Och då med samma grupp hundar till en början. Om det går bra så kanske vi är redo för de allmänna träningarna sen?

Fortsättning följer...