Varje gång jag får frågan svarar jag lite flyktigt att en vacker dag så...
Varje gång jag får frågan skriker jag inombords Har du en aning om hur mycket hund jag håller i kopplet just nu!? Hur mycket riktig hund jag har, just precis här!?
När jag får frågan av hundfolk syftar de ofta på träning och tävling. När jag får den av andra syftar de oftast på de problem och begränsningar som mina hundar ju faktiskt har eller har haft.
Max var kroniskt sjuk i svår epilepsi. Orvar var labil. Texas släpar på ett rejält bagage från sitt tidigare liv och en del starka instinkter.
Folk verkar inte förstå att bara för att jag inte hänger på BK, har en hund som lyder order från vem som helst och har en samling rosetter och medaljer att visa upp, så betyder det inte att jag inte tränar med min hund.
Vi tränar så sjukt mycket mer än ni vet och kan se. Vi hänger inte på BK flera kvällar i veckan, det är sant. Vi har inga synliga rosetter och medaljer att visa upp och ja, vi har en del svårigheter som märks betydligt mycket tydligare än svårigheter med positioner, spårkärnor eller föremålsintresse.
Men vad ni inte ser är att vi jobbar hela tiden, varje dag. 24/7.
Vi har jobbat i 1,5 år på att bygga upp en relation, ett gemensamt språk, en tillit och ett förtroende. Vi kämpar inte med positioner och moment, vi kämpar med koppelträning, avslappning, hundmöten, ensamhetsträning och tusen saker till. Saker som ni kanske ser som självklarheter men som innebär en jävla massa jobb för oss. Och det gör oss inte till ett oengagerat ekipage, vi hade bara inte samma förutsättningar som er från start.
Vi kan kanske inte se fram emot KM och uppflyttningar. Rosetter och medaljer.
Men när vi rundar ett hörn och nästan krockar med en annan hund och jag säger åt Texas att "vi går hitåt istället" och han tittar på mig och säger "okej morsan, jag litar på dig" och överraskar mig med att följa med i slakt koppel därifrån utan att göra något utfall.
När jag går till skolan för att hämta Alex och Texas inte lyfter huvudet ur sängen när jag går - och sen ligger kvar på samma ställe när vi kommer hem igen.
När vi kommer hem från en perfekt dragtur och har fått det ultimata beviset på hur stark vår relation och vårt samarbete har växt sig under de här arton månaderna.
Den känslan jag uppfylls av då, den slår vilket VM guld som helst. Alla framsteg vi gör, alla lyckliga överraskningar, är rosetter och medaljer som jag samlar i hjärtat. De känslomässiga utmärkelserna man får av att hela en liten bit av en trasig själ, den lyckan går inte att beskriva med ord.
Så jag antar att svaret på den frågan är... Jag har en riktig hund. Jag har alltid haft riktiga hundar och det kommer aldrig att förändras. Det enda som kommer att variera är våra mål och typ av framsteg och utmärkelser.
2 kommentarer:
Hej och hå
Vad läser jag att Texas inte är en riktig hund. Han är väll en så riktig hund som bara han kan vara.
Jag undrar om dom som tycker att du skall skaffa en riktig hund kanske vill att du skaffar en liten
knä hund att ha i handväskan, ÄR det en riktig hund.
Nä Texas och Balto de är riktiga hundar som man kan ta på, busa med, cykla på tur med och ta långa promenader med, tjäna att det man har i andra änden är en riktig hund.
Att vi vet vad som har varit med våra kära hundar innan tog hand om dom behöver vi inte gå in på.
Men det visste vi och vi har lyckats med att få härlige hundar med sina personligheter. Att ta en hund fån Hindstallet är ingen lek men tycker man om djur och tycker om hundar så kan man lyckas.
Klart att det är lite lättare att ta en valp, men det är lika mycket jobb.
Nettan stå på dig du har en riktig hund, HEJA TEXAS.
Kramar Balto och Lasse
Texas är en av de riktigaste och härligaste hundar jag någonsin har träffat! Jag är så glad över att han nu har det liv han förtjänar. Ni gör jätteframsteg. Stora kramar från Freja och Lotta
Skicka en kommentar