2013 - snart är det över

Det här har varit ett tufft år, både för oss och för många närstående. Vi inledde året med en halvt avhuggen tumme (Nicklas), ett bäcken som var spräckt på två ställen (jag), en dödsdom hängande över oss (Orvar) och utan Alex. Behöver jag säga att det var tungt att kliva upp på nyårsdagen? Efter det har det gått upp och ner i en galen berg-och-dalbana men det har ändå hållit sig på en nivå som går att överleva (vi kan överleva en hel del). Jag kan väl inte säga att vi avslutar 2013 helt stabilt men bättre än vi avslutade 2012 i alla fall och nu hoppas vi på att 2014 bara blir bättre. Det hänger ett par oundvikliga svarta moln i framtiden men förutom dem så hoppas jag att ödet tänker låta oss pusta ut och andas lite innan det går igång på oss igen. Jag hoppas även att 2014 kommer att vara vänligare mot dem vi älskar, de behöver också få andas lite i lugn och ro.

Nyopererad, gipsad Nicklas bygger julklappslego med Junior.

Jag, drogad och ont som fan. 

Vår älskade Minoure (Orvar) svävade iväg till Himlen 04-01-2013.

Fast året har bjudit på några höjdpunkter och fina stunder också, en av de bästa sakerna som hänt oss är såklart Texas. Den femte april träffades vi för första gången och sedan dess har han varit en självklar del av familjen. Jag har gått från att inte ens veta vad en kickbike är till att ha fått till ett riktigt fint teamwork tillsammans med med honom och vi har lyckats jobba på teknik, planering, muskelbygge och kondis så att vi nu kan köra turer på mellan en och två mil.

När det gäller Alex har detta också varit ett rätt bra år. Om inte annat så det friskaste hittills, lite vanliga saker som förkylnigar, magsjuka, utslag och lite sånt som hör till när man är barn men inga riktigt allvarliga saker *peppar, peppar*. Han har börjat på stordagis där han trivs fint och tappat sina två första tänder. Dessutom har han rest ända ner till Göteborg och bott hos sin morfar och mormor och moster Bella och farbror Ali utan mig och Nicklas två gånger, en vecka åt gången, och tyckt att det var toppen. 42 mil bort i en hel vecka utan mamma och pappa är faktiskt en rätt stor grej när man bara är fem år.

Vi har varit till Kläppen, Nicklas har äntligen fått ställa sig på ett par skidor igen efter tio år och Alex har lärt sig åka både slalom och lift själv. DET var kul! Och galet behövligt.

Trotts att det har varit ett rätt tungt år så har det bjudit på en hel del fina små ögonblick också och många av dem finns med här i bloggen under året som gått.

Jag har tillbringat många härliga timmar med den här fina utsikten.

Nu hoppas vi på att 2014 kommer att spräcka alla gränser när det gäller lycka och välmående - för oss, för alla nära och kära, för alla bekantingar och såklart för alla andra!

 Grabbarna är redo att fira in det nya året.

Gott Nytt År önskar Familjen Eriksson!

I´m in love - BIG TIME!

Tösens korta prövotid är över och allt har gått klockrent. Texas är en gentleman och tränger sig inte på, Alex är inte läskig alls och Nicklas allergi har haft vett nog att hålla sig undan. Han går visserligen fortfarande omkring och muttrar lite om att hon är så liten, han vill ju helst ha en 60 kilos pälsexplosion att använda som kudde i soffan och som garagesällskap (han tycker för övrigt att Texas är lite för liten också). Han påstår att han tycker att hon är pytteliten och ingen riktig hund men jag har minsann hört hur han har gullat med henne i smyg. Dessutom är han väldigt svag för små tjejhundar (Kira, Lonja, Sara, Molly, Porry och Märta, bara för att nämna några små exempel ;P ) så det dröjer nog inte länge innan hon har honom lindad runt den ena av sina jättesmå sporrar, officiellt (i smyg är det ju redan fixat). Så det ser ut som att vi kommer att få tillökning trotts allt, en helt fantastisk liten tös kommer att flytta in så fort chefen slänger ut mig på föräldraledigt! :)

Idag är det Orvars 8-årsdag och vi saknar honom mer än vanligt här hemma. Det känns alltid lite extra tomt och sorgligt på såna här speciella dagar. Vi skulle ju ha firat med buller och brak idag... nu får vi tända ett ljus istället...

Älskade, fina Hjärtat, tänk om vi vetat då att vi stod och såg ut över hans framtida grav...

Vädret är i alla fall helt fantastiskt och så fort Nicklas har piggnat till lite (juldagspartaj igår) så ska vi packa in Alex, Texas, Kicki och draggrejer i bilen och åka ut för att dra en sväng. Texas har myror i pälsen efter långhelgen. Det har blivit rätt mycket för huvudet på honom men benen spritter som kraftigt skakade läskflaskor och det måste vi ju göra någonting åt!

Propptjockt, propptjockt, propptjockt...

De senaste dagarna har varit helt galna! Sjukt propptjocka med saker att hinna med men mot all förmodan så har det inte varit sådär galet stressigt, mest för att vi har prioriterat (bort typ allt). Nu har lugnet dock lagt sig igen och hjärnan har hunnit ikapp upplevelserna. Kort sammanfattning:

Jobbade Fredag (löning och barnbidrag) och Måndag (mer löning och dan före dopparedan) utan några direkta katastrofer. Lite öm i låret och därav en aning lättretad (jag hanterar inte smärta jättebra) i Måndags eftersom jag varit klantig nog att tappa köttyxan till Texas färskfoder på mig själv i söndags men det var bara klantigt och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och jag tror att jag lyckades bita ihop rätt bra.
Jag fick en olycka  att ta hand om vid ett tillfälle. Skickades iväg till utgången där en mamma och en flicka stod och pekade på en jättestor gul pöl. Då sjönk hjärtat som en sten i bröstet kan jag ju säga! Det visade sig som tur var bara vara utspillt rengöringsmedel så jag kom lindrigt undan, Tack och lov!
Jobbade några korta timmar på julafton också och då var det däremot en man (Läs: GUBBE) som ballade ur och fick ett utbrott, han måste ha legat en dag efter i planeringen.

Jag och Texas har hunnit med två promenader med Denice och tjejerna. Lyx!

Nicklas och jag har firat vår femte förlovningsdag. Kom hem från jobbet efter ett lång dagen-före-julafton pass på jobbet, trött med ett ömmande lår och blev överraskad och galet bortskämd. Nystädat, mat på bordet, blommor och pressenter mötte mig när jag kom hem. Dessutom blev jag befriad från all städning efteråt också!

Vi har såklart firat jul precis som de flesta andra också. Litet, okomplicerat, mycket gott och sjukt trevligt. Alex är mycket nöjd med sina paket, Texas var inte jätteimpad av leksakerna och godisbitarna... Vovvan han fick hem idag var däremot en riktig hit!

Texas fattade inte riktigt grejen med paket... 

Alex visade hur man öppnar och att det kan gömma sig både skojigheter och gotta i dem. 

Till slut förstod han tjusningen med dem i alla fall.

Just nu har vi finbesök från Hundstallet. Hon var lite blyg i början men nu har hon slappnat av och verkar trivas bra. Första timmen ville hon helst bara att jag skulle öppna dörren och släppa ut henne så att hon kunde få springa efter tjejen från Hundstallet och följa med henne hem men sen har hon slappnat av mer och mer. Texas var lite otäck när han fick ett tuppjuck när vi kom in från kvällspromenaden men förutom det så har det gått långt bättre än jag förväntade mig. Vi trodde att hon skulle tycka att Alex var lite läskig men när han och Nicklas kom hem från Almvägen och jag skyndade mig ut i hallen för att visa honom hur han skulle hälsa på henne stod hon redan på bakbenen och slickade honom i ansiktet. Det var faktiskt efter det hon slutade stå vid dörren och pipa och sedan har hon varit nyfiken och ganska så busig. Alex är tydligen en lekkamrat i lagom storlek :) Hon sover gärna i knät och just nu ligger hon utslagen i en av Texas sängar. Den bästa såklart, Texas ligger på golvet nedanför. Han är en riktig gentleman, mitt lilla Hjärta och delar med sig av hela sitt lilla Hemma utan något som helst gnissel. Nicklas har inte känt av någon allergi alls, eldprovet blir i natt när han har varit hemma och inne (och förmodligen delat säng med henne) en hel natt. jag tror inte att det ska vara något problem men imorgon vet vi om hon kommer att bli en del av familjen Eriksson till mitten av Januari. Behöver jag säga att jag är galet förälskad?

En fullspäckad sista Advent.

 Idag har vi hunnit med massor, dock inte riktigt allt vi har velat.
 

Jag och Texas försökte oss på en efterlängtad tur med kickbiken. Eftersom det har varit så pass varmt så pass länge trodde jag att Linjan skulle vara ett säkert kort för en kort vända efter uppehållet vi tvingats till under Moder Naturs period av beslutsångest. Vi var taggade till tusen och uppvärmingspromenaden bjöd på en hel del höjda ögonbryn eftersom Texas hängde i selen och gnölade, skällde och pep i en ljudlig symfoni av ren extas över vad han visste väntade. Själv gick jag med en spattig hund i ena handen och kickbiken i den andra och skrattade högt åt Texas lycka. Det blåste som satan och efter att ha fått stanna och sätta på mig mössan som blåst av fyra gånger gav jag upp och tröck ner den i fickan istället. När vi kom bort till kyrkan var det änder precis överallt, jag trodde att Texas skulle gå bärsärkargång men han hade inte tid med ankor, han skulle ju ut och dra och när han väl fick kommandot var lyckan gjord - för oss båda. Motvinden var rätt stark så han kom inte upp i någon galenskapsgalopp trotts extasen, utan började jobba direkt. Det var helt fantastiskt - så länge det varade. Efter ungefär en kilometer möttes vi av total blankis över hela vägen och fick vända om igen, fortfarande taggade och lite besvikna över att det blev så kort. Fast två korta kilometrar är ju ändå två underbara kilometrar mer än inga alls så det hade ju kunnat vara mycket värre. Dessutom hade vi en promenad med Denice och tjejerna att se fram emot fortfarande.

Det var första gången Texas faktiskt träffade Denice, vilket känns rätt märkligt när man tänker efter. Hon har ju varit min referens till Hundstallet och hon har varit med på den här resan sen den tog sin start, för nästan ett år sedan. Ändå var det första gången de träffades IRL idag. Hon hade tjejerna med sig och Texas var nöjd över fyrfota sällskap. Två nya bekantskaper som han blev väldigt förtjust i. När det var dags för dem att hoppa in i bilen och åka hade han helst av allt velat trycka sig in och göra dem sällskap, han försökte faktiskt men jag fick göra honom besviken och ta med honom hem istället. Men vi har en promenaddate till att se fram emot innan det är dags för dem att åka tillbaka norrut igen.

Det är tröttsamt att hålla ordning på två tjejer helt själv.

 Alex har lekt med granngrabben hela dagen, de har sprungit fram och tillbaka mellan varandras rum som små tättingar. Ibland är det det så himla skönt att bo dörr i dörr med bästa kompisen! Synd att han bara är här varannan helg...

 Grabbarna har kört avancerat bilbanebygge över hela lägenheten.

De ville öppna båda ytterdörrarna och bygga en bana mellan sina rum

men där satte vi stopp för kreativiteten. Vore ju synd om Texas smet ut 

och åt upp vavvan som bor under oss i ett obevakat ögonblick.

Vi har förberett vår del av julmaten eftersom jag jobbar hela dagen i morgon och några timmar på julafton. Plockat upp och klätt granen. Eller ja, börjat klä den i alla fall, det är ju en dag i morgon också och Alex ska vara hemma med Ida så han hinner ju fortsätta då. Jag är nästan klar med klapparna, har ett par vuxenklappar att finlira lite på och några djurklappar att slå in men det får faktiskt vänta till i morgon för nu tänker jag krypa ner i soffan med min man och kuckilura lite.

Det var meningen att vi skulle åka och hämta Alex julklapp idag också men vi ångrade oss. Han ska få en fyrhjuling och vi hade tänkt köpa en begagnad åt honom till att börja med men så känner Nicklas någon som säljer sådannadära och efter lite vägande fram och tillbaka kändes det som ett bättre alternativ. Fjärrstopp, maxhastighetsinställning, garanti, vetskapen om att grejerna fungerar som de ska och diverse andra fördelar kändes värt det. Dessutom blir andrahandsvärdet bättre om det mot förmodan inte skulle vara något för Junior. Så hans stora klapp blir lite sen för den måste beställas, fördelen är ju att han kommer att få vara med och välja färg och grejer själv. Jag föredrar att köpa en rejäl grej som han verkligen vill ha och kommer att få nytta och glädje av ett tag istället för att överösa honom med en massa skit som bara kommer att belamra hans rum. Sånt kommer han att få nog av ändå.

Hoppas ni haft en fantastisk Fjärde Advent! God Natt :*

Julklappar

Nu börjar julklapparna göra sig påminda här hemma - på många olika sätt.

Vi har fixat klart de flesta julklapparna i den första omgången. Det är ett par vuxenpresenter och några hundklappar kvar, barnens är kirrade och klara, de ska bara slås in.

Sen har vi en omgång till som ska fixas och skickas ner till GBG men de får faktiskt komma lite, lite sent. Dels för att vi har alldeles för få timmar per dygn att spela med för att hinna med allt, dels för att jag inte gillar att köpa saker bara för att få det gjort. Jag vill i alla fall försöka få till det bra och det är svårt under tidspress.

Jag har faktiskt fått en julklapp redan! Alex gjorde ett armband till mig på dagis och kunde inte hålla sig till jul, han kunde inte ens hålla sig tills han hunnit slå in det, så jag fick det lite tidigare. Världens finaste armband är det! Han hade till och med trotsat sin fobi för rosa och satt dit en rosa pärla åt mig.

Alex fick ett paket med posten från sin morfar och mormor idag. Han gick stolt in på Ica med lappen i högsta hugg och hämtade ut paketet. Sen blev han lite upprörd över att han inte fick öppna det på en gång men han vågade inte trotsa Tomtens regel om att julklapparna inte får öppnas före Julafton så han går omkring och sneglar på det med blandade känslor för tillfället.

Sen har vi en annan julklapp som väntar, en som ger mig ordentliga fjärilar i magen! Vi ska nämligen få träffa Hundstallshunden på självaste Julafton! H*n ska vara på jour hos en i personalen på Hundstallet och de har vägarna förbi över jul. Om det klaffar med Texas och Alex så ska h*n få tillbringa ett par dagar med oss på prov. Så nu håller vi tummarna för att allting går smidigt och problemfritt! (IIIIIIH!!!! :D )

Det går på halvfart

Jag har varit dålig på att blogga den senaste veckan. Det har helt enkelt inte funnits någon motivation. Vi går på lite halvfart här hemma för tillfället och ingenting känns sådär jätteroligt. Nicklas tumme krånglar i kylan, han har ont mer eller mindre jämt och handkirurgin är svåra att få kontakt med såhär mitt i hela jultjossan. Alex har ont i munnen där de nya tänderna tränger sig upp och han har feber till och från, jag vet inte om det hänger ihop? Dessutom har han fått nån slags ilskna utslag som är rätt jobbiga för honom. Mitt bäcken bökar till och från, det har hållit på ett tag och går upp och ner med blir värre när det är kallt ute. Vädret ger mig grava mentala whiplashskador i sin brist på att bestämma sig någon gång. Sen har vi ett par andra mindfucks som trycker på. Ja, ungefär så ser det ut just nu. Lite halvtrist sådär men det vänder snart. Fast lite trevligheter har vi allt haft ändå:

 Såhär fint snöade det när jag gick till jobbet en dag. En liten vinterteaser liksom. Awesome!

I lördags Snöade det rätt mycket på morgonen och förmiddagen. Så pass att jag faktiskt trodde att det äntligen skulle bli vinter - på riktigt. När jag slutade jobbet packade vi in oss i bilen och åkte till Västerås för att kika förbi Vallby Friluftsmuseum. Kul att få komma iväg lite, det har ju varit mest slask, is och trökväder den sista tiden så Alex och Texas har ju inte fått gjort sådär överdrivet mycket skoj.

Vädret lovade oss en fin vinterdag bland djuren. Det ljög för när vi kom fram regnade det...

Nåja, lite regn har ingen dött av och grabbarna behövde få komma ut lite. Texas hjärna fick en ordentlig omgång bland alla djuren. Det luktade ju byte överallt men han skötte sig över förväntan. Naturligtvis var han lite stissig, vädrade, pep och steppade en del men han börjar få väldigt bra självkontroll ändå. Han behärskar sig faktiskt bättre än jag hade förväntat mig skulle vara möjligt. Alex fick springa av sig, kolla på djuren, klappa lite och så hade han ett helt eget litet privat luciatåg för oss på scenen. Då kunde han minsann sjunga :D När vi var på Luciatåget på dagis i torsdags däremot, var han med och sjöng två sånger sen kom han springande till mig med händerna för öronen och skrek "Jag vill inte vara med längre, det låter SKITILLA!" Det var i alla fall två sånger mer än något tidigare år så det tar sig ;) Jaja, alla kan inte gilla att sjunga, han är kung på annat istället!

Av någon anledning så har faktiskt haltin en märkbart lugnande inverkan på Texas och det passar ju bra vid såna här tillfällen, när man måste ta extra hänsyn till andra och inte får skrämmas genom att vilja äta upp dem. En märkbar skillnad för vem som helst är ju att han inte drar alls i kopplet när han har den, alltså inte alls, han går i helt slakt koppel även när han blir stissig som tusan. Han steppar runt en hel del, javisst, men han spänner inte kopplet. Men det bästa är att han faktiskt blir lugnare och mer samlad i situationer som stressar honom. Jag gillar den egentligen inte men använd på rätt sätt så är den faktisk ett jäkligt praktiskt hjälpmedel när vi tränar på några av våra svårare situationer. Här står vi precis vid en hage och istället för att försöka bryta sig in till djuren till vilket pris som helst så nöjer hans sig med att titta, pipa lite och vädra en hel del.

Här är de, mellanmålen som Texas vädrar på den förra bilden. 

Nicklas klappade hästar tills han nästan fick en allergichock. Alex klappade också men han var lite mer försiktig.

Annars har de senaste dagarna varit rätt så händelselösa. Vädret har varit för blött och skitigt för att det ska vara skoj att leka ute, för halt för att dra med kickbiken och för ovintrigt för att dra med någonting annat. Vi har gått de nödvändiga promenaderna annars så har vi mest sysselsatt oss inomhus när vi inte varit på jobbet och dagis. Det har blivit en hel del mys, lite måsten (bara de allra nödvändigaste), lite päls/tand/tassvård, en hel del lek och lite klickerträning. Vi håller på att lära in att lyfta på baktassarna och lite annat. Bilder kommer så småningom (när jag lyckas ta Nicklas till hjälp).

Jag jobbar eftermiddag den här veckan så varje morgon har vi käkat frukost framför julkalendern, i vår alldeles egna snigeltakt och med tända ljus. Mycket trevligt! 

Ett par ljuspunkter har jag i alla fall att bjuda på:

Texas svara otroligt bra på den nya maten. Visserligen så har vi haft lite stiltje i träningen men han har gått upp i vikt på endast hälften så mycket mat som han har fått tidigare! När vi kommer igång med träningen igen så får vi säkert öka maten lite men han kommer ändå inte att behöva mosa i sig så mycket som tidigare. Han är fin i magen och pälsen, han äter upp allt varje gång och verkar faktiskt tycka att det är riktigt gott! Jag vet inte hur mycket han har gått upp för vi har inte vägt honom än, han har inte gått upp mycket men när man drar med händerna över sidan på honom så känner man inte revbenen lika tydligt längre. De känns fortfarande men de syns inte och står inte ut längre. Nu gäller det bara att få lite muskler på plats också men det kommer säkert att gå bättre när han får en mat som ger honom något att bygga dem av. Ge oss bara lite vinter och snö så vi kan komma igång på riktigt!
Om vädret håller i sig så blir det i alla fall ett par vändor på Kicki i helgen. Det skulle ju vara fantastiskt!

En annan jättebraig sak som har hänt är fortfarande lite hemlig och inte helt spikad än men i alla fall på tapeten igen och mycket möjligt. Hunden vi tittade på på Hundstallet, den vi föll för, den som det såg ut som att det inte skulle bli något med ni vet? Det har vänt igen! Vi kan ha en lösning på gång och har vi riktig tur så kommer vi att få en ny familjemedlem i Januari. Jag kan inte ge er så mycket mer än men jag lovar att uppdatera er allt eftersom.

Och så är Texas Hundstallets Decemberhund 2013! Den artickeln kan ni läsa HÄR.

En helt ny värld

Nu när snön har börjat komma har en jag fått möjligheten att få ta del av en helt ny värld - Texas doftvärld. Det är både kul och fascinerande, det ger mig en möjlighet att förstå hans beteende på våra promenader på en helt ny nivå, det ger mig en möjlighet att förstå honom på en helt ny nivå.
Det har också gett mig en ordentlig tankeställare, fått mig att fundera på mitt eget beteende, vilka krav jag har på honom egentligen, och varför? Jag har insett att jag faktisk har varit snål mot honom ibland, helt utan anledning och det ska jag definitivt ändra på - bums!

Vi kliver ut genom dörren, klockan är fyra på morgonen och det har snöat lätt hela natten. Marken är täckt av ett orört, vitt, fjunigt täcke på fyra centimeter. Lagom mycket för att visa att vi för tillfället är ensamma i världen, inte ett spår bryter den släta, böljande ytan. Lagom lite för att det ska vara enkelt att gå, lika lätt som om det varit nyplogat.
Texas är lite morgontrött och travar ut i samspel med mig, till skillnad från när vi är på väg någonstans hela gänget och det är ungar, hundar, pappor och mammor i en enda salig röra överallt. Jag njuter av lugnet och samspelet och jag är rätt säker på att Texas också gör det. Han travar utmed busken som följer hyreshuset vi bor i, stannar och luktar på hörnen vid varje port men verkar inte hitta det han söker utan travar vidare så snabbt att jag knappt behöver sakta in för att invänta honom. Vi går över parkeringen, förbi rader av igensnöade bilar, Texas tittar på dem och luktar mot dem men går vidare bredvid mig. När vi kommit lite mer än halvvägs över parkeringen ökar han på stegen och faller in i en trav som spänner kopplet. När vi kommer fram till glasmästarens verkstad får han ännu mer bråttom och drar mig mor en snöhög som ligger precis i kurvan ut mot cykelbanan, den ser orörd ut men någonting med den verkar väldigt intressant och han skrapar med ena tassen tills han finner det han söker. Gul snö. Han luktar noga, siktar noga och kissar över den gula fläcken, vänder tillbaka för att kontrollera om det duger men bestämmer sig för att bättra på sitt verk och passa på att tömma nattblåsan på samma gång - två flugor i en smäll. Efter det verkar han nöjd och vi går vidare mot återvinningen med plasten som luktar gammal fisk. Marken och snöhögarna ligger under ett tunt, slätt lager snö, det är bara på vägen man kan se ett par enstaka hjulspår annars är världen orörd framför oss. Texas stannar och luktar vid snöhögar och stolpar, ibland kör han ner nosen och när han lyfter den syns en gul fläck i hålet han lämnar efter sig, ibland krafsar han fram en gul fläck med tassen innan han luktar men ingenting verkar sådär jätteintressant. Vi travar vidare och dumpar påsen med fiskplast i plastkontainern.
När vi kommit upp på cykelbanan borta vid åkern piggnar Texas till. Han luktar mer intensivt och kör mer hela huvudet i snön, rakt ner genom det tjocka lagret av torkat, långt gräs, ända ner till marken därunder. Han lyfter huvudet och spanar runt oss innan han tar ett steg framåt och gör samma sak igen. När han kommer upp den här gången lägger han nosen uppe på snön och jag ser att han följer ett rådjursspår som går jämte oss invid cykelbanan. Jag kollar automatiskt så att han inte bakspårar och sen låter jag honom hållas, spåret går ju ändå precis bredvid cykelbanan och Texas drar inte i kopplet utan jobbar noggrant och metodiskt. jag går där och ser på honom, han spårar fint, exakt där rådjuret gått. ibland stannar han och lyfter på huvudet, spanar ett tag för att sedan fortsätta vidare. Han ser lycklig ut. Det är som om han har hittat en borttappad bit av sig själv. Ett till rådjursspår gör det första sällskap, Texas stannar till och undersöker det men fortsätter sedan att följa det första, de korsar varandra titt som tätt men han har full koll och tar inte fel en enda gång. Jag hade ingen aning om att han var så himla duktig och en klump av stolthet sväller i bröstet. Till slut svänger spåret ut på åkern, Texas vill följa efter men jag säger att "här går vi" och fortsätter följa cykelbanan. Texas följer snällt med medan han tittar längtansfullt ut på åkern. Vi promenerar vidare, jag njuter av de friska minusgraderna som jag längtat så efter och av känslan av att vara ensamma i världen, det är en av mina allra bästa. Texas går i diket, så nära åkern han kan utan att dra allt för mycket i kopplet. Han nosar i marken men hittar inte vad han söker, stannar upp och spanar ut över åkern, återgår till att leta i snön för att sedan spana lite till. Det är tydligt att det är någonting som fattas och hans obalans stör mina sköna vintervibbar. Jag kan inte riktigt njuta av tillvaron när han så tydligt går och suktar efter någonting som tydligen finns där ute, precis utom räckhåll för honom. Han klagar inte, drar inte i kopplet, stör eller bråkar inte på något sätt. En utomstående hade säkert tyckt att det såg ut som att vi gick en vanlig promenad och att Texas uppförde sig som en hund bör på en tidig morgonstros i långt koppel. Jag kan däremot se att han är... inte olycklig kanske men inte lycklig heller, han fogar sig efter min vilja.
Det får mig att tänka efter. Exakt varför får han inte följa de där rådjursspåren när det så uppenbart skulle göra hans lycka? En massa svar dyker genast upp. "Det är ju inte ett lagt spår", "Det är så djup snö", "Tänk om han bakspårar?", "Tänk om han börjar spåra allt och ingenting sen?". Men det är inga hållbara argument - inte för oss. Han spårar ju redan det mesta så fort han får chansen, jag har inte tänkt på det tidigare men när jag ser facit i snön så inser jag att han letar spår jämt när vi är i skogen och ofta på andra ställen också, det är bara det att jag avbryter honom hela tiden och han stretar inte emot. Så länge han inte går bärsärkargång och så länge han lyssnar på mig så spelar det väl ingen roll om han tar ett spontant spår då och då?  Han kan ju ändå aldrig gå helt lös så jag riskerar ju inte att förstöra inkallning eller lösspringande. Måste det bara vara när jag bestämmer att han ska ha skoj som han får ha skoj? Måste jag verkligen styra allt? Jag går är och resonerar med mig själv en stund och till slut kommer jag fram till att det inte finns någon vettig anledning till att beröva honom lyckan att få ta ett spontant spår ibland. Jag har termobyxor och kängor på mig. Han tar spåren fint och har inte bakspårat en enda gång hittills och det skulle inte vara hela världen om han faktiskt gjorde det, jag kan ju bara stanna tills han hittar rätt. Vi har inga tävlingsambitioner och inga direkta mål med träningen. Faktiskt så tränar vi inte spår, vi spårar enbart för att det är skitkul helt enkelt.
Nästa gång ett rådjursspår korsar cykelbanan är han såklart supersnabb att ta upp det - åt rätt håll. Jag faller in bakom honom och låter honom gå, när han kliver ner i diket och ut på åkern följer jag efter. Texas jobbar på, noggrant, han väljer ut ett spår och följer det. När det kommer andra spår undersöker han dem men fortsätter följa det som han valt ut först. Ett par gånger går spåren in på någons tomt så jag säger som vanligt "här går vi" och byter håll. Han avbryter spåret utan omsvep och även om han ser längtansfullt åt det hållet spåret går så följer han snällt med mig. Det dröjer inte länge innan han hittar ett nytt spår att följa. Så håller vi på ett tag, en timme ungefär, sen börjar jag bli hungrig och vill gå hem.
Texas följer med och ser inte lika besviken ut över att behöva lämna åkern och cykelbanan den här gången. Han ser faktiskt faktiskt nöjd ut även om han fortfarande undersöker allt på vägen hem. Han dubbelkollar sina markeringar, vissa är han nöjd med, vissa bättrar han på ytterligare. De enda spåren som syns när vi går tillbaka är våra egna och Texas kollar till dem med en snabb sniff med jämna mellanrum. När vi korsar en annan cykelbana svänger ett cykelspår ut och blandar sig med våra gamla spår. Texas undersöker det snabbt men bestämmer sig för att det var oviktigt och går vidare. När vi kommer in på parkeringen igen har några av grannarna rört sig där. Texas kollar in några av de tomma platserna där någon bekant har tagit bilen och åkt iväg. Vid varje port vi går förbi undersöker han fotspåren och ser vilka som har gått hemifrån medan vi har varit borta.

Jag har lärt mig nya saker om Texas under den här morgonpromenaden. Som att han har bättre koll på omgivningen än vad jag har. Att han inte bara flänger runt och luktar på en gofläck här och en där utan att han faktiskt tar reda på verklig information. Det har jag ju alltid vetat - i teorin, jag läser ju, men jag har aldrig riktigt förstått vidden av den teorin fören jag såg den i verkligheten. Att han inte spårar för att nå spårslutet, det visste jag egentligen också redan men idag blev det så övertydligt uppenbart. Att han hittade en liten hög med rådjurslortar lite då och då var en klar bonus men det var inte det som drev honom, det var något djupare rotat än så, instinkt. Jag tror att han fick utlopp för lite av den idag, han var lycklig när han spårade och han var nöjd när vi kom hem. Han hade kul och fick använda både hjärnan och sina drifter. Det var absolut inte sista gången! i fortsättningen ska jag försöka bli mindre snål, mer medveten om exakt vad jag vill ha ut av de krav jag ställer på honom för jag tror att vi ställer högre krav på våra hundar än vad som verkligen är nödvändigt alla gånger. Samhället idag kräver väldigt mycket av våra hundar och det är klart att man måste ta hänsyn men ibland tror jag att vi håller dem lite för hårt, av ren vana eller kanske på grund av omgivningens förväntningar - både i samhället och i hundvärlden. Det är prestige att ha en hund som uppför sig exemplariskt och visst blir man stolt, men det borde ligga prestige i att ha en lycklig hund också. Jag skiter i prestige, allt jag är ute efter är att vi ska fungera harmoniskt med vår omgivning och att vi ska ha kul, vara lyckliga och må bra. Det är allt som betyder något.

Mera Lycka.

Halvsegt julfix och en vända till Högbyn.

Vi har börjat lite smått med allt årets jultjossan. Bakat pepparkakor, julklappsfixat och lite annat smått och gott. Fast pyntet är inte riktigt uppe än, vvs killarna hat ju sprungit i våra fönster hela veckan så det har känts som att det mesta ändå skulle vara i vägen bara. Fast nu är de klara och jag kan inte skylla på dem längre så det är väl bara att plocka fingrarna ur och plocka upp grejerna. Jag brukar tycka att det är mysigt att julpynta, det tycker jag fortfarande men de senaste åren har det känts väldigt... som slöseri med tid. Jag tror att vi dra ner på utsmyckningarna i år, tar det lite piano, plockar upp det väsentligaste och ägnar oss åt att lägga ner energin på roligare saker istället. Som att baka egna pepparkakshus och åka pulka. Då slipper man städa undan så mycket sen också.

Pepparkaksbak.

Alex hjälper mig att kontrollera storlekar på julklappar och födelsedagspressenter. Han är inte helt

nöjd men ställer upp för mamma, moster och kusin trotts allt. - Med lite knorr...

Idag efter jobbet åkte vi upp till Högbyn en kort sväng. Alex åkte tefat och hade snöbollskrig med Nicklas. Jag och Texas åkte tefat och miniskidor. Upptäckte att jag är ordentligt dålig på det här med miniskidor, blir nog en hel del vurpor innan vi får kläm på det. Eller tills jag får kläm på det i alla fall. Jag funderar på att köpa en sån där lite snowboard för barn, en sån med bara två öglor som man kör in fötterna i. Jag tror att jag skulle greja det betydligt bättre, då blir det åka av! :D Att åka tefat bakom Texas, det var i alla fall grymt kul! Texas var överlycklig han med.

VVS montörer & lite annat

Alex och Texas har varit i himmelriket, det har nämligen varit ett helt gäng med vvs montörer här för att checka värmen inför vintern. Alex har sprungit skytteltrafik mellan rummen med sin verktygsväska och hjälpt till, jag försökte först hindra honom men de lät honom villigt vara med och pilla så jag lät dem hållas. Det verkade som att både Alex och killarna hade rätt skoj faktiskt.

Texas gick från rum till rum och blev klappad. När en kille kom på att han inte bara kunde klappa på hunden utan måste jobba också gick han bara vidare till nästa, när den killen sen kom på att han måste jobba lite också fortsatte Tex till nästa igen och så vidare.

Igår hade vi tvättstugan och då var de i källaren och jobbade samtidigt, till Alex stora förtjusning. Det var nog den roligaste tvättstugetiden han haft på mycket länge.

Lycklig och skapligt speedad pojk - tidigt på morgonen...

Texas var helt slut efter ankgödningen igår, det var en ordentlig pers för hans hjärna och han sov gott hela eftermiddagen, kvällen och natten. Det är lite fascinerande det där, att en dragtur på en - en och en halv mil gör honom tillfredsställd och harmonisk men inte speciellt trött direkt medan en halvtimmes ankgödning kan slå ut honom totalt i ett halvt dygn... 

Inte ens märgbenstugg var värt att lyfta på huvudet för, fast det gick ju bra ändå :)

Texas nya mat fungerar över förväntan hittills. Jag är mycket nöjd såhär långt. Vi blev varnade för att han troligen skulle bli lite lös i magen under övergången, tydligen så blir de allra flesta hundar det? Men vi har inte märkt av någonting alls, han är precis som vanligt. Nu har vi hållit på och fasat över i ca två veckor och vi kommer att fortsätta ett tag till eftersom vi har rätt mycket av hans gamla mat kvar och när vi är klara kommer han att behöva ungefär hälften så mycket som tidigare i volym. Sen kan det ju hända att vi behöver lägga på lite ändå men förhoppningsvis kommer han att slippa mosa i sig samma mängder som tidigare. Han verkar speciellt nöjd med färskfoderdelen. Det är synd att vi inte har fryskapacitet till att ge honom endast färskfoder eller BARF, det här är det bästa vi kan åstadkomma för tillfället och det verka ju fungera såhär långt i alla fall.

Idag blir det rätt lugnt. Vädret är blött och det passar bra för jag har en del att fixa med här hemma. Alex får vara inne och leka och jag tänkte att vi skulle baka lite pepparkakor.

Ikväll ska jag och Texas testa att ta ett par varv runt Eskiln. Det är ett upplyst motionsspår runt stans badsjö (egentligen är det bara en stor damm). Det borde bli ca 2.8 km uppvärmning dit, 5,2 km drag runt sjön (ev. 7,4 km om vi tar tre varv) och 2.8 km nedvarvning på vägen hem om allt går bra. Jag har aldrig dragit där förut och det är ett ganska välanvänt motionsspår men det borde inte vara några problem om man bara ser till att passera folk sjyst. Vi får se hur många varv vi kör, det beror nog mest på hur mycket folk det är ute, är det massor blir det kanske inte ens mer än ett varv.

Ankgödning

För mig blev det väl inte jättemycket ankmatning, mitt fokus låg mest på att hålla Texas fokus på mig istället för på lunch (läs: anka). 

Det gick okej. Inte bra men jättedåligt heller. Vi hade både ups and downs helt enkelt. Ni får inga bilder på downsen för de blev rätt suddiga ;)

 Lite han jag mata ankorna emellanåt i alla fall. Jag plockade smulor till ankorna från ena sidan baugetten medan Texas plockade åt sig själv från den andra sidan.

Alex var lugn och försiktig för en gångs skull och fick ankorna riktigt nära inpå. 

En av töserna (såklart!) var smart och ställde sig på räcket vid Ida och var extra söt. Hon kopplade att om man gick med på att komma nära fick man en halv jättebaugett för sig själv.

De måste vara hungriga nu för de kommer sjukt nära och slåss om maten. Inte som vanligt att de kivas lite utan de slåss verkligen för maten nu... Får bli mycket grisböd till ankorna den här sesongen.

Hundplanerna & Vinterkvallité på riktigt

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag blivit förälskad i en hund igen. Ja, jag är fortfarande förälskad, upp över öronen förälskad till och med, men tyvärr så är timingen rätt dålig. Riktigt dålig faktiskt. Det är början på December nu och jag jobbar i butik vilket innebär att den närmaste månaden kommer att vara en av årets körigaste på jobbet och jag kan inte bara ta ledigt hur som helst. Ska vi ta hem en ny hund måste ensamhetstiden vara lika med noll den första tiden, av flera olika anledningar. Dels så att den får en chans att bo in sig och få en trygg grund innan den lämnas ensam. Dels för att just den aktuella hunden är för ung för att lämnas ensam än på ett tag. Dels för att jag aldrig skulle kunna lämna Texas och en ny hund ensamma tillsammans innan jag vet att de fungerar riktigt bra ihop, för även om allt skulle klaffa perfekt kan man inte veta fören det har gått ett tag. Och det är svårt att fixa garanterad hundvakt bara sådär, folk är inte jättepigga på att ta hand om två hundar varav en de inte känner än. Så det ser ut som att jag kommer att gå miste om den här kärleken.
Fast det känns okej ändå för om h*n inte finns kvar i mitten av Januari (när det är planerat att jag ska gå hem ett tag) betyder det ju att h*n redan har hittat sitt älskade hemma och det är ju faktiskt det allra viktigaste. En liten egodel av mig önskar så klart att vi får en ny liten familjemedlem till början av 2014 men den största delen av mig önskar att h*n får fira, vad som förmodligen kommer att bli, sin första jul och nyår i sin helt egna familj och slippa sitta ensam i sin box på Hundstallet då. För även om personalen på Hundstallet gör sitt bästa för att alla hundarna ska få det så bra det bara går, varje dag, så finns det ingenting som går upp emot ett eget hemma hos en alldeles egen familj. Speciellt på julen.

Hur den än blir med denna fantastiska lilla hund så kommer jag att ta ut föräldraledighet och vara hemma med Alex en tid. Exakta datum är inte fastställda än men det beräknas bli från mitten på Januari ungefär och ca fyra månader framåt. Efter det går jag tillbaka och jobbar halvtid. Halvtid för mig, alltså tio timmar/vecka i några månader. Lyx för både mig, Alex och Texas!
Så i år kommer jag ta mig fan ha tid att njuta av vintern! Jag ska ta igen allt jag missade förra vintern - och en hel del till! Dessutom får jag första tjing på hela våren också! Ja, det kommer att bli helt fantastiskt! Behöver jag säga att jag längtar?

Ge mig vinter nu!

1a Advent

Vi vaknade till fantastiskt väder i morse (igen). Kollade första avsnittet på julkalendern och öppnade första luckorna på chokladkalendrarna och toppade med en fantastisk dragtur. Nu har vi fått upp staken också så vi är rätt redo för December. Det är bara snön som fattas.

UVI

Jag älskar alla årstiderna, jag älskar sommaren minst men jag älskar dem alla. Hur som helst så längtar jag löjligt mycket till vintern just i år. Extra mycket eftersom jag delvis gick miste om den förra året. Visst jag såg den, jag var ledig mer eller mindre hela vintern och fick njuta av hur vacker den var ändå men jag hann aldrig uppleva förra vintern ordentligt. Jag fick några härliga vinterdagar innan jag spräckte bäckenet men de var inte ens i närheten av tillräckligt. I år ska jag ha så jävla kul! Vi ska åka skridskor, dra, åka snowboard, testa tolka miniskidor bakom Texas, åka pulka, snowracer, stjärtlapp och tefat, grilla, bygga snöhästar och fort och ha riktiga snöbollskrig. Varje andetag som yr ut i vita moln i kylan och varje litet snöfall som aldrig lägger sig ordentligt är en teaser så stark att jag nästan spricker, först av lycka och hopp, sedan av besvikelse när det ångrar sig. Jag försöker vara tålmodig för jag vet att den tänker komma till mig till slut men det är inte helt lätt alla gånger. Jag lever med känslorna utanpå och vintern väcker mycket som jag vill känna NU.
En sak med vintern som är mindre trevlig är dock de obligatoriska urinvägsinfektionerna... Jag har varit bortskämd för jag slapp undan lindrigt förra året, förmodligen för att vi inte var ute så mycket och så länge åt gången förra året - av förklarliga skäl. Men nu så betalar jag med den första pinan inför denna sesongen. Det kommer säkerligen bli fler. Å andra sidan har jag gjort det här tillräckligt många gånger för att utveckla några magiska knep och här tänkte jag bjuda er på mitt bästa: Citronkoncentrat. Visst, tranbärsjuice i all ära men det gå långsammare för det är faktiskt en hel del socker i. Citronkoncentrat smakar skit men fungerar snabbt. Behöver man skölja ner det med något så föredrar jag att skölja ner det med vanligt vatten, då vet jag att det inte finns nåt som fulbacillerna gillar däri. Äckligt men effektivt!

Små, små ögonblick.

Min man kommer hem från jobbet, kliver in genom dörren och är lite sådär extra snygg. Junior är helt inne i sitt tv-program, hunden hälsar på mannen och parkerar sedan i korgen och somnar. Jag går fram och kramar honom och upptäcker att han luktar lite sådär extra gott också, nyduschad och allt. Hunden och Junior är upptagna på eget håll och jag tänker att jag kanske kan stjäla mig några minuters kvalitétstid, kanske till och med en kyss eller två. Jag föser in karln i sovrummet och puttar försiktigt ner honom på sängen. Innan jag hinner lägga mig bredvid honom har hunden (som nyss sov så djupt att han snarkade) studsat upp och parkerat sig bekvämt på min plats så jag får ta den andra sidan istället, den på kanten och jag får hålla hårt i min man för att inte trilla ur. Jag gör ett försök till att kyssa honom men får en halv hundrumpa i ansiktet när hunden lägger sig till rätta. Hans ansikte är halvt begravt. Jag puttar undan rumpan lite och lyckas i alla fall hitta min mans mun men avbryts genast av en uppmanande, blöt nos som talar om att det är lite dåligt med klappar på hunden - trotts att det faktiskt finns fyra händer till hands. Jag avvarar en hand och lyckas i alla fall stjäla mig en kyss till slut. Fast hunden verkar tycka att en hand av fyra möjliga är en dålig deal och väldigt snålt av oss så han börjar böka på nytt. Kanske är det bara så att vi helt enkelt inte når honom ordentligt? Det kanske är bäst att lägga sig lite närmare? Snart ligger hela karlns vänstra sida begravd under en väldigt kelsjuk huskymix, bara näsan och ena ögat skymtar fram under all päls. Jag får väl nöja mig med att kyssa det då. Ögat alltså. Samtidigt som jag har en blöt nos i örat.
Vi kör en luring, reser oss upp och går ut ur sovrummet. Hunden skyndar sig att parkera i soffan bredvid pojken istället. Nära så att pojken når att klappa honom ordentligt. Vi vänder tillbaka till sovrummet men innan vi ens lagt oss ner är hunden tillbaka. Han skäller lite på oss den här gången och tycker att vi får sluta vela, när vi landar på överkastet ligger han redan där och väntar på att vi ska börja mysa med honom. Vi avvarar varsin hand den här gången och lyckas faktiskt hålla ansiktena tillräckligt pälsfria för att kunna stjäla oss en kyss. Han luktar så gott att jag försöker stjäla en till men stoppas på vägen av en liten puss på pannan. Den luktar klubba och är kletig. En lika kletig hand klappar mig på kinden och pojken placerar en till kletig kyss i min panna innan han gosar ner sig på min högra sida. Jag ligger där, berövad på hoppet om några minuters egentid med min man, med en hyskysvans i ansiktet, med en klubbkladdig pojke som babblar på om allt mellan himmel och jord studsande på ena sidan och en halvt begravd man på den andra.
Livet är rätt trevligt ändå. Pojken och hunden är galet nöjda över att få mysa lite. Karln ser rätt nöjd ut han med - och full i skratt. Våra blickar möts och det går inte att hålla det tillbaka längre, skrattet alltså, pojken stämmer in och hunden börjar yla. De vet inte ens vad det är de jublar över, det är bara ren glädje som slipper ut i form av glada tjut.

Jag ÄLSKAR låtsasfredagar!

Jag lägger ju oftast ut bilder på när det händer grejer, när vi tränar eller har andra saker för oss men Hjärtat vet faktiskt hur man slappar också. :)

Ikväll blir det till att kolla på det senaste avsnittet av bonde söker fru (tack mediabiblan!), klippa klor och så ska Tex få ta sig en dusch också. 

Imorrn är vi lediga och det lutar åt ett morgondrag med Texas och Alex efter frukost. Torsdagar är så himla trevliga när de låtsas vara fredagar!

Texas har fått smak på smådjur... :/

Ja, jag vet inte om vi var dumma, korkade eller bara väldigt naiva men Texas har nu lyckats släcka livet på två hamstrar - på ca tre veckor.

Efter att han lyckades ta sig in i hamsterburen den första gången (den gången då Fanny kom oskadd undan) så har rovdjuret i honom vaknat till liv ordentligt och vi har fått erfara exakt hur stark jaktinstinkt han faktiskt har.

För några veckor sedan blev det lite panik och Nicklas lämnade Texas ensam hemma i tio minuter medan han åkte och hämtade upp mig och Alex. När vi kom hem hade dörren in till Alex rum glömts bort mitt i all uppståndelse och det misstaget kostade oss Fanny. Ett ärligt och väldigt tråkigt misstag och Texas blev än mer intresserad av pojkens rum.

Igår när jag kom hem från jobbet var det Jockes tur. Texas var ensam hemma ett par timmar mellan det att hundvakten gick och jag och Alex kom hem. Efter de två (jag vet!) tidigare misstagen har vi varit väldigt, väldigt noggranna med säkerheten men det hjälpte tydligen inte. Under de två timmarna han var ensam hemma igår lyckades han öppna dörren in till Juniors rum, en dörr som är ganska trög och svårflörtad och som var mycket noggrant stängd. Efter det hade han brytit sig igenom den barnsäkra grinden, han hade inte hoppat över den utan på något sätt fått upp den. Sist men inte minst hade han lyckats få bort trälocket från hamsterburen, ett anmärkningsvärt tungt lock av solitt trä, måttanpassat och rätt trögt att få loss även med två händer. Att vi klantade oss tidigare, det vet vi mycket väl och vi har varit mycket noggranna med att inte göra om det misstaget men att Texas skulle vara så klurig hade vi faktiskt inte räknat med.

Junior är såklart upprörd men han har tagit det hela med förvånansvärt stor förståelse. Han gick och muttrade åt Texas hela eftermiddagen igår men på kvällen hörde jag honom när han satt och pratade med Texas i korgen och blev faktiskt väldigt förvånad och stolt över min lilla femåring.

"Jag är så himla förbannad på dig Texas... Vet du det? Och ledsen och besviken... och arg... *djup suck* Men jag vet att du bara gör som hundar gör, du vet ju inte att man inte får göra så... Mamma har sagt att vi inte kan ha någon hamster mer och det är ditt fel! Fast jag älskar dig ändå, fast du är dum ibland... Jag vill hellre ha dig än en ny hamster... för jag älskar ju dig, fast du är dum ibland..."

Pojken är kluven och jag tycker synd om honom. Jag skäms över hela situationen för även om vi gjorde allt vi kunde tänka oss för att förhindra detta så är det ju ändå mitt ansvar i grunden - och jag misslyckades. Jag är väldigt stolt över att Alex förstår att Texas inte gjorde det för att vara dum, över att han tycks acceptera att världen kan vara väldigt komplex ibland, över att han kan vara arg och ledsen och ändå se att det finns en annan vinkel utöver hans egen. Det är faktiskt mer än vad många vuxna klarar av. Jag skäms väldigt mycket över situationen men ser på pojkens sätt att hantera den och inser att jag måste ha gjort någonting rätt ändå...