Det har också gett mig en ordentlig tankeställare, fått mig att fundera på mitt eget beteende, vilka krav jag har på honom egentligen, och varför? Jag har insett att jag faktisk har varit snål mot honom ibland, helt utan anledning och det ska jag definitivt ändra på - bums!
Vi kliver ut genom dörren, klockan är fyra på morgonen och det har snöat lätt hela natten. Marken är täckt av ett orört, vitt, fjunigt täcke på fyra centimeter. Lagom mycket för att visa att vi för tillfället är ensamma i världen, inte ett spår bryter den släta, böljande ytan. Lagom lite för att det ska vara enkelt att gå, lika lätt som om det varit nyplogat.
Texas är lite morgontrött och travar ut i samspel med mig, till skillnad från när vi är på väg någonstans hela gänget och det är ungar, hundar, pappor och mammor i en enda salig röra överallt. Jag njuter av lugnet och samspelet och jag är rätt säker på att Texas också gör det. Han travar utmed busken som följer hyreshuset vi bor i, stannar och luktar på hörnen vid varje port men verkar inte hitta det han söker utan travar vidare så snabbt att jag knappt behöver sakta in för att invänta honom. Vi går över parkeringen, förbi rader av igensnöade bilar, Texas tittar på dem och luktar mot dem men går vidare bredvid mig. När vi kommit lite mer än halvvägs över parkeringen ökar han på stegen och faller in i en trav som spänner kopplet. När vi kommer fram till glasmästarens verkstad får han ännu mer bråttom och drar mig mor en snöhög som ligger precis i kurvan ut mot cykelbanan, den ser orörd ut men någonting med den verkar väldigt intressant och han skrapar med ena tassen tills han finner det han söker. Gul snö. Han luktar noga, siktar noga och kissar över den gula fläcken, vänder tillbaka för att kontrollera om det duger men bestämmer sig för att bättra på sitt verk och passa på att tömma nattblåsan på samma gång - två flugor i en smäll. Efter det verkar han nöjd och vi går vidare mot återvinningen med plasten som luktar gammal fisk. Marken och snöhögarna ligger under ett tunt, slätt lager snö, det är bara på vägen man kan se ett par enstaka hjulspår annars är världen orörd framför oss. Texas stannar och luktar vid snöhögar och stolpar, ibland kör han ner nosen och när han lyfter den syns en gul fläck i hålet han lämnar efter sig, ibland krafsar han fram en gul fläck med tassen innan han luktar men ingenting verkar sådär jätteintressant. Vi travar vidare och dumpar påsen med fiskplast i plastkontainern.
När vi kommit upp på cykelbanan borta vid åkern piggnar Texas till. Han luktar mer intensivt och kör mer hela huvudet i snön, rakt ner genom det tjocka lagret av torkat, långt gräs, ända ner till marken därunder. Han lyfter huvudet och spanar runt oss innan han tar ett steg framåt och gör samma sak igen. När han kommer upp den här gången lägger han nosen uppe på snön och jag ser att han följer ett rådjursspår som går jämte oss invid cykelbanan. Jag kollar automatiskt så att han inte bakspårar och sen låter jag honom hållas, spåret går ju ändå precis bredvid cykelbanan och Texas drar inte i kopplet utan jobbar noggrant och metodiskt. jag går där och ser på honom, han spårar fint, exakt där rådjuret gått. ibland stannar han och lyfter på huvudet, spanar ett tag för att sedan fortsätta vidare. Han ser lycklig ut. Det är som om han har hittat en borttappad bit av sig själv. Ett till rådjursspår gör det första sällskap, Texas stannar till och undersöker det men fortsätter sedan att följa det första, de korsar varandra titt som tätt men han har full koll och tar inte fel en enda gång. Jag hade ingen aning om att han var så himla duktig och en klump av stolthet sväller i bröstet. Till slut svänger spåret ut på åkern, Texas vill följa efter men jag säger att "här går vi" och fortsätter följa cykelbanan. Texas följer snällt med medan han tittar längtansfullt ut på åkern. Vi promenerar vidare, jag njuter av de friska minusgraderna som jag längtat så efter och av känslan av att vara ensamma i världen, det är en av mina allra bästa. Texas går i diket, så nära åkern han kan utan att dra allt för mycket i kopplet. Han nosar i marken men hittar inte vad han söker, stannar upp och spanar ut över åkern, återgår till att leta i snön för att sedan spana lite till. Det är tydligt att det är någonting som fattas och hans obalans stör mina sköna vintervibbar. Jag kan inte riktigt njuta av tillvaron när han så tydligt går och suktar efter någonting som tydligen finns där ute, precis utom räckhåll för honom. Han klagar inte, drar inte i kopplet, stör eller bråkar inte på något sätt. En utomstående hade säkert tyckt att det såg ut som att vi gick en vanlig promenad och att Texas uppförde sig som en hund bör på en tidig morgonstros i långt koppel. Jag kan däremot se att han är... inte olycklig kanske men inte lycklig heller, han fogar sig efter min vilja.
Det får mig att tänka efter. Exakt varför får han inte följa de där rådjursspåren när det så uppenbart skulle göra hans lycka? En massa svar dyker genast upp. "Det är ju inte ett lagt spår", "Det är så djup snö", "Tänk om han bakspårar?", "Tänk om han börjar spåra allt och ingenting sen?". Men det är inga hållbara argument - inte för oss. Han spårar ju redan det mesta så fort han får chansen, jag har inte tänkt på det tidigare men när jag ser facit i snön så inser jag att han letar spår jämt när vi är i skogen och ofta på andra ställen också, det är bara det att jag avbryter honom hela tiden och han stretar inte emot. Så länge han inte går bärsärkargång och så länge han lyssnar på mig så spelar det väl ingen roll om han tar ett spontant spår då och då? Han kan ju ändå aldrig gå helt lös så jag riskerar ju inte att förstöra inkallning eller lösspringande. Måste det bara vara när jag bestämmer att han ska ha skoj som han får ha skoj? Måste jag verkligen styra allt? Jag går är och resonerar med mig själv en stund och till slut kommer jag fram till att det inte finns någon vettig anledning till att beröva honom lyckan att få ta ett spontant spår ibland. Jag har termobyxor och kängor på mig. Han tar spåren fint och har inte bakspårat en enda gång hittills och det skulle inte vara hela världen om han faktiskt gjorde det, jag kan ju bara stanna tills han hittar rätt. Vi har inga tävlingsambitioner och inga direkta mål med träningen. Faktiskt så tränar vi inte spår, vi spårar enbart för att det är skitkul helt enkelt.
Nästa gång ett rådjursspår korsar cykelbanan är han såklart supersnabb att ta upp det - åt rätt håll. Jag faller in bakom honom och låter honom gå, när han kliver ner i diket och ut på åkern följer jag efter. Texas jobbar på, noggrant, han väljer ut ett spår och följer det. När det kommer andra spår undersöker han dem men fortsätter följa det som han valt ut först. Ett par gånger går spåren in på någons tomt så jag säger som vanligt "här går vi" och byter håll. Han avbryter spåret utan omsvep och även om han ser längtansfullt åt det hållet spåret går så följer han snällt med mig. Det dröjer inte länge innan han hittar ett nytt spår att följa. Så håller vi på ett tag, en timme ungefär, sen börjar jag bli hungrig och vill gå hem.
Texas följer med och ser inte lika besviken ut över att behöva lämna åkern och cykelbanan den här gången. Han ser faktiskt faktiskt nöjd ut även om han fortfarande undersöker allt på vägen hem. Han dubbelkollar sina markeringar, vissa är han nöjd med, vissa bättrar han på ytterligare. De enda spåren som syns när vi går tillbaka är våra egna och Texas kollar till dem med en snabb sniff med jämna mellanrum. När vi korsar en annan cykelbana svänger ett cykelspår ut och blandar sig med våra gamla spår. Texas undersöker det snabbt men bestämmer sig för att det var oviktigt och går vidare. När vi kommer in på parkeringen igen har några av grannarna rört sig där. Texas kollar in några av de tomma platserna där någon bekant har tagit bilen och åkt iväg. Vid varje port vi går förbi undersöker han fotspåren och ser vilka som har gått hemifrån medan vi har varit borta.
Jag har lärt mig nya saker om Texas under den här morgonpromenaden. Som att han har bättre koll på omgivningen än vad jag har. Att han inte bara flänger runt och luktar på en gofläck här och en där utan att han faktiskt tar reda på verklig information. Det har jag ju alltid vetat - i teorin, jag läser ju, men jag har aldrig riktigt förstått vidden av den teorin fören jag såg den i verkligheten. Att han inte spårar för att nå spårslutet, det visste jag egentligen också redan men idag blev det så övertydligt uppenbart. Att han hittade en liten hög med rådjurslortar lite då och då var en klar bonus men det var inte det som drev honom, det var något djupare rotat än så, instinkt. Jag tror att han fick utlopp för lite av den idag, han var lycklig när han spårade och han var nöjd när vi kom hem. Han hade kul och fick använda både hjärnan och sina drifter. Det var absolut inte sista gången! i fortsättningen ska jag försöka bli mindre snål, mer medveten om exakt vad jag vill ha ut av de krav jag ställer på honom för jag tror att vi ställer högre krav på våra hundar än vad som verkligen är nödvändigt alla gånger. Samhället idag kräver väldigt mycket av våra hundar och det är klart att man måste ta hänsyn men ibland tror jag att vi håller dem lite för hårt, av ren vana eller kanske på grund av omgivningens förväntningar - både i samhället och i hundvärlden. Det är prestige att ha en hund som uppför sig exemplariskt och visst blir man stolt, men det borde ligga prestige i att ha en lycklig hund också. Jag skiter i prestige, allt jag är ute efter är att vi ska fungera harmoniskt med vår omgivning och att vi ska ha kul, vara lyckliga och må bra. Det är allt som betyder något.
Mera Lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar