2013 - snart är det över

Det här har varit ett tufft år, både för oss och för många närstående. Vi inledde året med en halvt avhuggen tumme (Nicklas), ett bäcken som var spräckt på två ställen (jag), en dödsdom hängande över oss (Orvar) och utan Alex. Behöver jag säga att det var tungt att kliva upp på nyårsdagen? Efter det har det gått upp och ner i en galen berg-och-dalbana men det har ändå hållit sig på en nivå som går att överleva (vi kan överleva en hel del). Jag kan väl inte säga att vi avslutar 2013 helt stabilt men bättre än vi avslutade 2012 i alla fall och nu hoppas vi på att 2014 bara blir bättre. Det hänger ett par oundvikliga svarta moln i framtiden men förutom dem så hoppas jag att ödet tänker låta oss pusta ut och andas lite innan det går igång på oss igen. Jag hoppas även att 2014 kommer att vara vänligare mot dem vi älskar, de behöver också få andas lite i lugn och ro.

Nyopererad, gipsad Nicklas bygger julklappslego med Junior.

Jag, drogad och ont som fan. 

Vår älskade Minoure (Orvar) svävade iväg till Himlen 04-01-2013.

Fast året har bjudit på några höjdpunkter och fina stunder också, en av de bästa sakerna som hänt oss är såklart Texas. Den femte april träffades vi för första gången och sedan dess har han varit en självklar del av familjen. Jag har gått från att inte ens veta vad en kickbike är till att ha fått till ett riktigt fint teamwork tillsammans med med honom och vi har lyckats jobba på teknik, planering, muskelbygge och kondis så att vi nu kan köra turer på mellan en och två mil.

När det gäller Alex har detta också varit ett rätt bra år. Om inte annat så det friskaste hittills, lite vanliga saker som förkylnigar, magsjuka, utslag och lite sånt som hör till när man är barn men inga riktigt allvarliga saker *peppar, peppar*. Han har börjat på stordagis där han trivs fint och tappat sina två första tänder. Dessutom har han rest ända ner till Göteborg och bott hos sin morfar och mormor och moster Bella och farbror Ali utan mig och Nicklas två gånger, en vecka åt gången, och tyckt att det var toppen. 42 mil bort i en hel vecka utan mamma och pappa är faktiskt en rätt stor grej när man bara är fem år.

Vi har varit till Kläppen, Nicklas har äntligen fått ställa sig på ett par skidor igen efter tio år och Alex har lärt sig åka både slalom och lift själv. DET var kul! Och galet behövligt.

Trotts att det har varit ett rätt tungt år så har det bjudit på en hel del fina små ögonblick också och många av dem finns med här i bloggen under året som gått.

Jag har tillbringat många härliga timmar med den här fina utsikten.

Nu hoppas vi på att 2014 kommer att spräcka alla gränser när det gäller lycka och välmående - för oss, för alla nära och kära, för alla bekantingar och såklart för alla andra!

 Grabbarna är redo att fira in det nya året.

Gott Nytt År önskar Familjen Eriksson!