Jag lyckades deala till mig fulingarnas fulingdeal för att få smita tidigare från jobbet och hinna ut till kursen igår kväll. När jag berättade för Nicklas vad jag hade dealat till mig tittade han bara tomt på mig och var helt tyst. För i Nicklas värld var det absolut inte värt det. I Nicklas värld var det ungefär ett av de dummaste nerköpen han hört talas om på länge. Men å andra sidan känner Nicklas mig (tacka fan för det efter en tio-tolv år sisådär). Han höll tyst och var glad för min skull för han vet att det var värt det för mig. För i min värld är en semesterdag och tre futtiga timmar mot 45 minuter på plan en bra deal! 45 minuters ren livskvalité. Det är lite som en drog för mig. Andra finner ingen mening med livet utan alkohol, droger, träning eller annat, jag finner ingen mening med livet utan hundar och att dessutom få lära mig själv massor och samtidigt hjälpa andra är helt fantastiskt!
Den sista timmen med fika och skitsnack är en klar bonus och jättetrevligt men det är i praktiken jag mår som bäst.
Jag hann alltså träffa min nyaste kärlek, Emil, ändå. Se hans och hans förares framsteg, ta del av hjälpen de fick av två helt fantastiska hundtränare och fortsätta träna med honom och matte.
Till min stora förtjusning var min kärlek från valpkursen, Daisy, där med sin husse och lillhuse också! De var inte med på upptakten så jag trodde inte att de skulle följa med upp i unghundskursen men de gjorde de visst. Där är framstegen också väldigt påtagliga och det ska bli fantastiskt kul att se dem fortsätta utvecklas under den här kursen. Jag hoppas på att få träffa matte nästa gång också och så har jag planer på att se till att lillhusse får ta mer del i träningen. Det kan inte vara så kul att bara titta på och det ska ju faktiskt fungera för hela familjen för att bli så bra som det bara är möjligt.
Nästa måndag jobbar jag kort-kortpass, 07.00 - 10.00 så då behöver jag inte fuldeala eller byta pass för att kunna åka ut till BK.
Det här blir bra! Det här blir så jävla bra!
Fast jag gjorde ju världens miss också. Det var ju meningen att jag skulle jobba till 20.15 så Madde och Caro skulle komma och möta mig och göra mig sällskap hem från jobbet. Tror ni jag kom ihåg det? Nej, det glömde jag såklart helt bort i all glädjeyra. Så när hon ringde vid åtta, när jag som bästa satt i klubbstugans värme med fika och gott sällskap, fick jag en mental kalldusch av yberdåligt samvete. Där stod hon och Caro utanför jobbet och väntade på mig som aldrig kom... Idag ska jag bjuda henne på mat, det är det minsta jag kan göra. (Fast jag är nog skyldig henne en hel del gottgörelse till innan mitt dåliga samvete lättar. Att glömma Madde är förbjudet, mer förbjudet än att köra mot rött när man övningskör, för det skulle jag glömma innan jag ens hunnit över korsningen men det här kommer att hemsöka mig ett bra tag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar