Det verkar som att han får komma hem imorgon!

Veterinären ringde vid femtiden, då hade Texas precis kommit ut från alla undersökningar och var på väg att vakna upp. Han hade vaknat till alldeles för snabbt och kraftfullt så hon hade fått ge honom lugnande så han var fortfarande groggy.
Magnetröntgen visade ingenting! Han har alltså ingen hjärntumör! Den var dyr och täcks inte av försäkringen men det var så värt varenda tusenlapp för att få bekräftat att han inte har någon hjärntumör. Det var verkligen en stor lättnad som släppte där.
Ultraljudet på buken visade inte heller några konstigheter alls.
Inte röntgen på brösthålan heller.
De har alltså, tolv dagar och nästan 50 000 kronor senare (Behöver jag tala om hur glad jag är över att ha en bra försäkring?) uteslutit nästan alla möjliga aspekter förutom parasiterna i nervsystemet och ren epilepsi.
Eftersom han har den ökade risken runt narkosen på grund av kramperna och hjärtat så ville de behålla honom för observation under natten för att kolla så att han kvicknade till ordentligt utan komplikationer och för att kolla så att han inte reagerar med fler krampanfall och om allting går bra får han komma hem imorgon! Imorgon! Äntligen!

Han kommer inte att sättas på medicinering fören vi har fått provsvaren från de sista blodproverna. Utöver det avvaktar vi och ser om han får några fler anfall, vilket han troligen kommer att få. Veterinären ville inte sätta in en livslång medicinering som dessutom kan komma med en del biverkningar utan att vara helt säker på att det verkligen är EP men nu när allt övrigt tänkbart är uteslutet är vi så gott som säkra på att det är epilepsi han har.
Det skapar väldigt blandade känslor, såklart. Lättnad, eftersom det är någonting som går att medicinera så att han kan få ett långt, lyckligt och smärtfritt hundliv. Lite vemod eftersom han förmodligen kommer att behöva gå på medicin i hela sitt fortsatta liv. Oro över biverkningarna. Och sist men inte minst den där gnagande obehagskänslan i maggropen av min tidigare erfarenhet av att ha en hund med EP, den erfarenheten som fick ett alldeles för tidigt och tragiskt slut. Den oron kommer nog alltid att ligga och gro långt där nere.
Men mest av allt är jag bara lättad över att äntligen se en glimt av ljus i änden av tunneln och så sjukt lättad över att det värsta är uteslutet. Nu hoppas jag bara att det inte händer någonting mer för jag kan inte bärga mig tills jag får hålla om honom igen. Imorgon med lite tur! Snälla... ge oss lite tur nu, det har vi faktiskt förtjänat efter den här vändan.
Man kunde ju tycka att jag borde kunna sova gott i natt men jag är så hög på förväntan inför imorgon att jag tvivlar på att jag kommer att kunna sova ordentligt fören jag har honom i tryggt förvar här hemma igen, bredvid mig i sängen.

Vi kommer att få skjuta på den planerade resan ner till Göteborg och familjen tills läget är stabilt. Vi måste ha nära till vår egen veterinär om det dyker upp några komplikationer, om provsvaren skulle visa på parasiter eller om han får nya krampanfall. Dessutom kan vi inte utsätta Texas för att resa efter allt det här. Det har varit väldigt mycket för honom nu på väldigt kort tid och han behöver få vila och landa hemma ordentligt innan det ens kommer på tal att åka iväg någonstans med honom. Just nu är Texas prio ett och resten får komma på tal när han är redo.

Defekten på hjärtat kommer vi att få hålla koll på och innan vi åker hem kommer en tid för återbesök och ett uppföljningsultraljud att bokas om en-två månader för att se hur och om det utvecklar sig. Om han någonsin kommer att kunna dra igen och hur det i så fall ska läggas upp kommer att diskuteras då, utefter vad det ultraljudet visar. Jag hoppas att han kommer att kunna fortsätta dra men mest av allt är jag bara glad att han verkar kunna få leva ett långt och smärtfritt liv. Det har han verkligen förtjänat för han har lidit nog för en hel livstid. Mitt älskade, älskade lilla Hjärta.

Utredningen so far...

Precis när Texas hoppat in i bakluckan när vi skulle åka in till Strömsholm i fredags fick han ännu ett krampanfall men det här verkade hålla sig huvudsakligen till bakdelen. Han satt ner när kramperna började och jag tippade ner honom på sidan för att han skulle ha fritt utrymme åt benen att krampa så att han inte gjorde illa sig. Bilresan in gick problemfritt men så fort vi anmält att vi var där och kommit till rätta i akutmottagningsväntrummet fick han ett nytt krampanfall. Han kände återigen på sig att det var på väg men när han föll ihop föll han rakt ner på mage, med bakbenen åt varsin sida i äkta grodstil. Niko och jag hjälptes åt att lyfta upp honom och lägga honom på ena sidan så att benen skulle ha fritt utrymme att krampa. Det gick över på ca tio sekunder och han var genast på benen igen och fortsatte att lukta igenom väntrummet på spännande lukter.
Vi fick komma in i ett rum och träffa en sköterska efter mindre än en kvart. Hon kände igenom honom men hittade ingenting och testade reaktionsförmågan i benen igen och jag har för mig att den var anmärkningsfri då. De tog blodprover på fler fästingsjukdomar och vad mer minns jag inte. Undersökningarna börjar flyta ihop nu för de har gjort så himla mycket att jag inte riktigt hänger med längre. De tog i alla fall EKG på honom och behöll honom medan vi fick åka hem.

 Det finaste omlägget på hela bygget.

EKG 

På lördagsförmiddagen hade han haft ett lindrigare krampanfall och haltade på båda bakbenen. Blodproverna hade dock inte visat på någonting och EKGt visade ingenting avvikande.

Igår tog de blodprover för levern, parasiter i nervsystemet och neurologiska sjukdomar samt gjorde en ultraljudsundersökning av hjärtat. Det visade en liten defekt som med största sannolikhet inte har något samband med krampanfallen men som bör hållas under uppsikt i framtiden då det skulle kunna vara en början till en hjärtsjukdom. Han haltade ingenting igår men under en ortopedundersökning tyckte de att han ömmade lite i höfterna. Det är ingenting som borde ha något samband med hans krampanfall men om han överlever vad det nu är han har så ska jag ta och göra en höft och armbågsröntgen på honom längre fram. När allting har lugnat ner sig, innan vi börjar dra igen (om han någonsin kommer att kunna dra igen). 
Han har fått lite besvär med eksemen han brukar få på tassarna igen, han är fortfarande svullen och besvärad på ena tån på höger bak och haltar med det benet till och från men de tvättar det och har tratt på honom så det borde dra sig tillbaka snart. De besvären brukar komma och gå lite under sommarhalvåret och brukar gå relativt lätt att hålla i ordning på om man bara håller det rent, torrt och fint.

Idag fick vi provsvaren på blodproverna för de neurologiska sjukdomarna och levern och de visade ingenting avvikande. Proverna för parasiterna i nervsystemet kan ta upp till en vecka innan vi får svar på. Nu har han tydligen varit ordentligt pigg och lite stressad. Han börjar nog få ordentligt med överskottsenergi vid det här laget. Veterinären hade tagit ut honom att springa för att se om det skulle framkalla några kramper men han har inte haft någonting alls sedan i lördags.
De har gått igenom hans rygg varje dag och inte hittat något tecken på smärta så just nu finns det ingen anledning att tro att problemen skulle komma därifrån.
Idag ska de göra MR röntgen på skallen på honom och eftersom han löper en ökad risk under sövningen på grund av defekten i hjärtat och på grund av krampanfallen passar de på att göra ultraljud på buken och röntga brösthålan på honom när han ändå är sövd så just nu sitter jag och väntar på att de ska ringa och ge mig besked om hur det har gått.

Ända sedan i fredags har jag haft en gnagande magkänsla av att han har en hjärntumör. Måtte jag ha fel...

JAG SAKNAR HONOM!

Mellanlandning hemma.

När vi kom hem från Strömsholms Djursjukhus fortsatte vi ta det lugnt trots att veterinären sa att hon inte kunde hitta något fel på honom. Jag kunde ju trots allt se att han inte riktigt rörde sig som vanligt än. Lite försiktigare och liksom... slätare. Inte riktigt så struttigt och spänstigt som han brukar. Och så valde han skritt framför trav i större utsträckning än vanligt. Han började dock kissa som vanligt under måndagen.
På morgonpissen på tisdagen vinglade han till lite lätt vid två tillfällen igen men ingenting som verkade påverka honom nämnvärt annars. Han tappade inte balansen helt utan svajade bara till lite lätt och fortsatte som om ingenting hade hänt.
De följande dagarna hände det ingenting mer och han började röra sig som vanligt igen.

På torsdagsförmiddagen tyckte jag att det var på tiden att han fick komma ut och se någonting annat än bakluckan på bilen (när vi måste uträtta ärenden) eller gräsplätten och träden i skogskanten närmast porten. Vi tog oss en pensionärsstros runt kvarteret på en timme ungefär. Den mesta delen av den tiden tillbringade vi med att sitta på backen och plocka kantareller eller nosa i diken, den biten vi faktiskt tog oss framåt nöjde vi oss med att strosa fram i långsam pensionärsskritt. När vi hade typ tjugo meter kvar till porten svajade han till och jag stöttade genast upp honom, vi stod så någon minut och njöt av lite rumpmassage innan vi fortsatte. Tio meter senare hände samma sak igen och vi upprepade samma procedur innan vi gick in. Resten av dagen tog vi det lugnt och han var som vanligt igen.

På fredagsmorgonen nöjde vi oss med en rastning utanför huset igen men vid det laget började Texas bli rätt rastlös och när vi kom in brakade han loss i ett ordentligt tuppjuck. Ett äkta Texasanfall av ren yberlycka och full med galenbus for han fram och tillbaka genom lägenheten och hoppade i möblerna lika ofta som över dem. För att dra ner på galenskaperna en aning erbjöd jag honom dragkamp och han nappade med djävulskapen lysande i ögonen. Det tog inte lång tid för honom att göra av med tillräckligt mycket galenenergi för att kunna lyssna på mig när jag sa att det räckte.
Tio minuter senare stod vi i köket och Texas kom gående från sin korg i vardagsrummet. Han verkade känna att någonting var på gång men han inte hela vägen till oss innan han påbörjade en cirkel men tappade balansen och föll ihop nästan omedelbart. Den här gången var det inte att han tappade balansen eller att bakbenen bara gav upp. Den här gången var det ett krampanfall, det gick inte att ta miste på. Det var läskigt likt Max´s epilepsianfall, förutom att han inte tuggade fradga, kissade på sig eller att ögonen vände bak i huvudet så att nästan bara ögonvitorna var synliga. Trotts att det inte alls var av samma intensitet som Max´s anfall brukade vara så var resten exakt samma. Han blev stel i bakbenen, tippade åt sidan och skakade kraftigt i alla benen. Även halsen var stel och skakade även om det inte var lika kraftigt. Det gick över på bara tio sekunder och han reste sig upp ganska på en gång när det var över och visade inga tecken på påverkan.
Jag ringde genast upp Strömsholm igen och efter ett långt samtal kom vi fram till att det var mycket troligt att det var epilepsi och att ett ensamt krampanfall inte var någonting jätteakut så jag skulle försöka få tag på vår lokala veterinär och diskutera ut en plan för hur vi skulle gå vidare med eventuell provmedicinering och/eller fortsatt utredning. Jag fick inte tag på henne under dagen men oroade mig inte speciellt mycket eftersom ett ensamt, kort och relativt lindrigt epilepsianfall inte är farligt i sig och han redan hade gått igenom två grundliga undersökningar utan att man hittat något. Dessutom verkade han inte alls påverkad så jag tänkte att jag kunde vänta tills nästa vecka och ringa igen direkt på måndagen.

På kvällen när William somnat tänkte vi kolla på en film som vi skulle låna av Ida (Alex hade Nicklas-helg) så jag tog med mig Texas och gick de trehundra meterna upp till morsan för att hämta den. På den vägen fick han två krampanfall till, precis som på morgonen kände han på sig att de var på väg och började cirkla innan kramperna satte igång och han tappade balansen. För varje gång höll de i sig något längre och för varje gång tog det lite längre för honom att återhämta sig efteråt och han blev tröttare och tröttare. De var fortfarande kortare än tjugo sekunder och även om han inte såg ut att lägga märke till vår omgivning under tiden försökte motarbeta kramperna i halsen och hitta mig med nosen. Så fort jag strök honom i ansiktet lugnade han ner sig märkbart så han måste ha varit medveten till en viss del.
På vägen hem fick han ett krampanfall till, även det kände han på sig innan men blev tagen av kramperna innan han hunnit vända sig om och komma tillbaka till mig. Även den krampen drog ut ännu lite extra på tiden men höll sig under trettio sekunder och även här försökte han hitta mig och lugnade ner sig så fort jag strök honom över ansiktet. Den gången tog det däremot mycket längre tid för honom att återhämta sig efteråt. Han var med mentalt och sträckte på huvudet för att titta efter olika ljud men han låg tungt kvar med kroppen och gjorde inga försök att resa sig upp, vilket är väldigt ovanligt för honom. Han har vanligtvis väldigt svårt att koppla av utomhus och det är någonting vi får jobba på ganska länge innan vi åstadkommer i vanliga fall. 

 Ganska på en gång efter att kramperna släppt. Inom en halv minut.

 Ca en-två minuter efter att kramperna släppt.

Ca fyra-fem minuter efter att kramperna släppt. Ett par minuter innan vi reste oss och gick in.

När vi kom in ringde jag Strömsholm omedelbart igen och vi fick komma in akut på en gång.

Första besöket på Strömsholms Djursjukhus.

Vi kom hem från Jämtland klockan ett på natten. Bilresan gick bra och Texas var hyfsat pigg och stabil hela vägen. När vi kom hem ramlade han omkull en gång i hallen innan han somnade väldigt gott på sin egen balkong.

Lilla Hjärtat. Äntligen hemma på sin egen favorittröskel.

Under morgonpissen på lördagsmorgonen tappade han bakdelen ännu en gång, fast den här gången verkade han känna av det innan det hände. Han blev orolig och började gå runt i en cirkel ungefär fem sekunder innan han tappade balansen och tippade omkull. Han fick den första dosen av Rimadyl hemma och jag ringde till Strömsholm. De var under så hårt tryck att de måste säga ifrån åt alla djur som inte var i akut behov av omedelbar vård. De bedömde att de inte skulle kunna göra mycket för oss under helgen, speciellt inte när de låg under så hård belastning och rådde mig att fortsätta hålla honom under strikt vila och höra av mig på måndagen igen såvida han inte blev mycket sämre. Jag ringde till Ludvika Djurklinik och de låg under nästan lika hård belastning som Strömsholm och har dessutom inte all utrustning som krävs för utredning av diskbråck. Uppsala var så hårt belastade att de hade intagningsstopp.
Vi avvaktade och Texas fick inga fler kramper. Han rörde sig dock inte helt som vanligt, han visade inga tydliga avvikelser i rörelsemönstret, ingenting som visade att han rörde sig illa direkt, bara inte riktigt som vanligt. Jag har ju studerat hans rörelsemönster ganska noggrant eftersom jag vill kunna se om någonting händer när vi drar och jag har ju spenderat ett antal timmar med att studera samma lilla huskyrumpa så för mig var det ändå tydligt att någonting inte var som vanligt även om jag inte kunde sätta fingret exakt på vad som var fel. Men den största avvikelsen i hans rörelser var ändå kisseriet. I vanliga fall drar han ur sig hela lagret i ett svep direkt när vi kommer ut, sen klämmer han ut någon droppe på ren vilja om det dyker upp någonting intressant men plötsligt började han småskvätta flera gånger innan har var redo att gå in igen. som om han inte orkade stå så länge åt gången. Vi höll i alla fall ut under helgen, utan kramper och han började röra sig något mer avslappnat och kissa lite längre åt gången. Han fick dock räcerbajs på lördagseftermiddagen så vi slutade med Rimadylen och blev genast bättre igen.

På måndagsmorgonen ringde jag till Re-Dog direkt när de öppnade och tänkte att de borde kunna hjälpa oss och kanske inte stod under riktigt lika hård press som Strömsholm. De rådde oss dock att ringa Strömsholm ändå och om de inte kunde ta in oss skulle vi ringa tillbaka. Då skulle de kunna göra så mycket de kunde och skicka vidare oss på remiss om det behövdes. Så jag ringde Strömsholm och vi fick komma in som ett akutfall.

Niko och Texas hänger i Jenny och väntar på våran tur. Jag fick sitta i väntrummet nästan hela tiden eftersom de höll på att renovera ett hus i närheten och lät så illa så vi inte kunde höra högtalarsystemet ute på parkeringen.

Väl där var det många akutfall och vi fick vänta i sex timmar innan vi fick komma in och träffa en veterinär. En grundlig genomgång senare kunde hon inte hitta något fysiskt fel på honom. Reaktionsförmågan i baktassarna var normala igen och hon kunde inte se några fel på hans rörelsemönster heller eller hitta någon antydan på smärta vare sig i ryggen eller någon annan stans. Jag kunde fortfarande se att han inte rörde sig riktigt som vanligt även om han blivit mycket bättre sedan lördagen. Hon såg en frisk patient framför sig och jag såg ju att han blivit bättre så vi misstänkte att det kunde vara en reaktion på fästinghalsbandet. Vi hade tagit av det på fredagen och det kunde ju ta ett litet tag innan det gick ur kroppen. Diskbråck uteslöts och vi fick åka hem igen men skulle höra av oss om han blev dålig igen.

När vi gick en kort sväng efter veterinärbesöket hittade vi rosa traktorägg!

Jämtlandsresan

Vi invigde semestern med en roadtripp till farfars jaktstuga uppe i Jämtland. En liten trästuga ute i skogen, inga grannar, massa mygg, finväder, grill och halvuppblåsta luftmadrasser. Livskvallité helt i min smak. Doris gick med helt galet överlass upp utan att suga soppa som en hel karl, hundarna trivdes i ACn och vi rockade loss till radion i sjuttio mil och stanna för att äta och sträcka på benen ungefär tusen gånger.
Väl där ägnade vi oss åt att äta precis hur länge vi ville, grilla, fiska, sola, mörda mygg och lösa sudoku. Tillvaron var så kravlös som den kan bli när man åker på semester med hundar och barn. Helt fantastiskt!

Alex och jag har konstaterat att det inte går att klia dalahästen på magen. 

 AC is the shit! Det ser rätt trångt ut men det är bara för att de envisas med att trycka ihop sig tillsammans längst in. Närhet är kärlek.

 En av ungefär tusen besträckare/pisspauser.

 A little piece of heaven.

 Nöjd huskymix käkar dessert där det smakar som bäst. Ute.

 Alex kollar vart det finns störst chans att få fisk.

Abborrarnas Big Moma. Fångad på ett hemmagjort pinnmetspö med ett mörthuvud som bete och uppdragen med en gammal hederlig fjärilshåv. Det kallas avancerat sportfiske. 

 Utsikten från köket. Och monsterabborren smakade toppen. Egenhendigt fiskad, byxad och tillagad av kungen (Läs: egot) själv.

Livet.

I lite mindre än två dygn var det sådär fantastiskt att man inte riktigt vet om man verkligen är med om det eller bara drömmer.

Sen brakade helvetet löst.

Det började med att vi vaknade vid halv två på natten av att Caro vankade av och an och var kissnödig. Det hade varit galet varmt under dagen så han hade druckit massor så det var inte alls konstigt. Vi gick ut för att låta båda hundarna kissa och passade på att vädra ur stugan för det var fortfarande galet varmt där inne. När vi kom in igen var Texas mycket mysig och ville bli kliad i ljumskarna, då hittade jag årets första fästing (ja första, Texas verkar smaka illa och jag är så jävla glad för det!). Den verkade ha suttit ett par dagar så den hade nog följt med hemmifrån men den var fortfarande liten. När jag plockade bort den såg jag att all synlig hud var helt täckt av röda ringar. Paniken började spira och det första som for genom huvudet var tankar på borrelia och värmeslag. Caro visade sig ha ett par likadana märken och med tanke på det senaste dygnets värmebölja så tog misstankarna om värmeutslag över så vi tog med oss hundarna ner till sjön för att svalka av dem lite extra. Caro blev löjligt glad och for runt i vattnet som en duracellkanin på raketbränsle. Texas tyckte mest jag var jobbig som ville ha ut honom i vattnet ända till magen och försökte försynt slippa undan genom att vara fullt upptagen med att dricka (Läs: slicka lite förstrött på vattnet och hoppas att jag köpte det.) På vägen tillbaka till stugan gav Texas bakdel upp, den gav upp helt, han tappade balansen och tippade åt sidan. Vid stugan hände samma sak igen och efter lite goooglande efter jouröppna veterinärer i närheten ringde jag, smått panikslagen, till Östersunds Djursjukhus med hjärnan full av tankar på överhettade inre organ.

Typ tolv mil senare stod vi och väntade på att bli insläppta när bakdelen gav upp på nytt. Veterinären gick igenom honom grundligt men hittade ingenting förutom att han hade lite långsam reaktionsförmåga i bakbenen. Han tappade bakbenen igen på undersökningsbordet. Värmepåverkan uteslöts snabbt. Tydligen är det vanligt att djur som är ovana vid mängden mygg och knott får den typen av reaktion. Utslagen alltså. Bettet efter den nyplockade fästingen undersöktes och såg fint ut. De vanligaste blodproverna togs plus prover för de vanligaste fästingburna sjukdomarna men eftersom han inte hade någon feber var det inte det troligaste för tillfället. I väntrummet när vi väntade på provsvaren gav bakbenen upp igen men han återhämtade sig snabbt. De vanliga provsvaren såg fina ut, det enda som var lite avvikande var något med njurarna som låg alldeles i överkant inom ramen för normalt vilket kunde tyda på någon form av förgiftning, troligen sjövattnet. Han skrevs in för observation, duschades av och fick aktivt kol.

När vi nästan kommit tillbaka till stugan igen ringde veterinären och sa att provsvaren för fästingsjukdomarna inte visade någonting och att deras neurolog hade gått igenom honom igen på grund av att han hade haft något långsam reaktionsförmåga i baktassarna. Hon (?) hade hittat en svag men tydlig antydan på smärta i ländryggen. Han fick den preliminära diagnosen diskbråck, blev satt på Rimadyl, beordrad strikt vila och fick klartecken att åka de femtio milen hem för att få fortsatt vård på hemmaplan.

Så vi packade ihop oss en dag tidigare än det var tänkt, åkte förbi Östersund och hämtade upp Texas och påbörjade roadtrippen hemåt. Den var inte alls lika trevlig som resan upp, men radion bjöd i alla fall på bättre musik så vi rockade loss en hel del.

Tre timmars sömn och ca nittio mil på ett dygn - jag måste ju säga att Madde skötte sig helt galet bra bakom ratten.