När spring-i-benen-peppen ger vika för harmonin.

 Vi tog sovmorgon i morse och vaknade vid halv sju, utvilade, pigga och peppade för en godmorgonlöptur över Linjan.

När vi kom bort till kyrkogården kom vi av oss helt och fångades av magin. Ljusen fyllde fortfarande hela kyrkogården, dimman låg tung över ån och inte en själ förutom vi var i rörelse. Peppen böts omedelbart ut mot total harmoni och vi avbröt alla tankar på att springa och tillbringade en och en halv timme med att bara vandra omkring på kyrkogården och nere vid ån och slussarna istället. Vi gör ett nytt försök ikväll istället.

Provsvar, Höstlov & Jättemycket tårta

Återbesöket på Strömsholm i tisdags gick jättebra. Madde och Henry (Maddes nygamla KIA) skjutsade oss dit och William följde med eftersom det är höstlov. Madde och jag gick loss i ämnet hund hela vägen, Ville begravde näsan i Minecraft på LillPaddan och var totalt okontaktbar och Texas njöööt av att få åka lite storskuff.

Vi fick träffa samma veterinär som sist, vilket kändes bra. Han tyckte att det var trevligt att få undersöka Texas igen, det var trevligt med en så snäll och gosig hund som omväxling sa han. Jag tror att han hade haft en tuff start på veckan, hehe. Sköterskorna tyckte också väldigt mycket om honom och jag stod där och svällde upp som en blåsfisk av stolthet, hade de brett på lite till finns risken att jag hade exploderat.

Texas har fått kläm på det här med undersökningsbord, blodprover och främmande människor som klämmer och känner helt utan någon känsla för personlig intigritet. Han skötte sig exemplariskt rakt igenom hela besöket

Alltså... omläggen de gör på Strömsholm är så säkla söta.

Även i väntrummet skötte han sig över förväntan, även fast det är alldeles för trångt för hans smak när många, obekanta hundar ska trängas tillsammans. Han gjorde ett utfall mot en helt bedårande rottistik när hon kom in genom dörren utan att han var beredd och mot en malle som hade mycket bråttom ut och närmade sig dörren (och oss) lite för snabbt för Texas smak. Det dröjde dock inte länge innan hans misstänksamhet mot rottistiken byttes ut mot avancerade flörtförsök och resten av hundarna tittade han bara lite på innan han bestämde sig för att strunta i dem.

William följde ju med och han fick även följa med in i undersökningsrummet. Det är så kul att ta med sig honom för han är verkligen intresserad på riktigt! Han ställer tusen frågor och lyssnar intresserat på svaren innan han kommer med uppföljningsfrågor och lyssnar igen. Smarta frågor ställer han också, jag lärde mig en hel del nytt själv bara genom att lyssna. Underbara unge!

I förrgår kväll ringde veterinären och meddelade att provsvaren såg så pass bra ut att vi inte behöver göra nästa uppföljning förrns om ett år, såvida ingenting oväntat inträffar innan det. Helt fantastiskt! Underbart!

Ungarna har ju haft höstlov den här veckan. Alex har spenderat den mesta tiden i Hudik hos sin farmor, farfar och faster Ida. De har byggt lego, nästan åkt och kollat på björnar och snickrat flygplan på Mulle Meck.
Ville har sovit hos sin farmor ett par nätter och så har vi varit på höstlovsbio. Hotell Transylvanien 2. Så himla bra! I Fagerstas lilla minisalong, det är lite som en filmkväll med kvarteret liksom. Alla känner alla och biosalongen är som en blandning av en aula och ett gammalt vardagsrum. 

Igår firade vi Madde som fyllde 24.

Idag har jag jobbat hela dagen, Niko och Texas har klätt på Jennie vinterskorna och ungarna har lekt med Nanna, Theo och Abbe hemma hos farmor Minna. Ville sover över där ikväll och vi andra har varit på kyrkogården så att Alex har fått tända ljus för morfar Hasse och Orvar, men det var så mycket folk där att han inte kunde få någon ordentlig ro att prata med dem i fred så vi får åka tillbaka om några dagar när den värsta ruschen har lugnat ner sig.

Sen är det bara imorgon kvar innan nästa skolvecka kör igång igen, vi ska skära ut våra pumpor (bättre sent än aldrig) och bara njuta av att vara lediga tillsammans. 

Att ge och ta emot.

Sen Niko och William flyttade in har vi inte haft många lugna stunder och bloggen har helt klart blivit lidande. Inte för att jag gråter så mycket över det men jag vet att min familj tycker om att kunna glida in här och se vad vi har för oss om dagarna.

Att flytta är ju alltid ett projekt men att flytta in ett helt hushåll i ett redan komplett hushåll innebär mer arbete än jag någonsin kunnat föreställa mig. Deras lägenhet skulle rensas, sorteras, packas och flyttas över som vanligt vid en flytt. Men i takt med det måste även vår lägenhet rensas ur, sorteras och organiseras om för att göra plats åt deras saker. Samma sak med källarförråden. Sen var vi tvungna att renovera det som till slut blev Villes sovrum/Nikos mancave på det. Och ja just det, leva och hålla upp en fungerande vardag var det också ja.

De var ju just snygga städhjälper...

Älskling var däremot kung på att städa. Det kan ju vara bra att veta, hehe.

Källarförrådsrensning.

Det har krävt en hel del tid och arbete men nu är vi nästan där. Vi körde det sista ur  det gamla källarförrådet till tippen, städade ur det sista i gamla lägenheten och stängde dörrarna för sista gången igår. Nu är det bara några lådor kvar hemma i vardagsrummet att packa upp. Imorgon ska lägenheten besiktigas av hyresvärden och Niko ska lämna ifrån sig nycklarna sen är flytten helt i hamn. Det ska bli så himla skönt att ha den delen helt ur världen så vi kan påbörja nästa kapitel. Jag kan inte bärga mig!

Hejdå gamla lägenheten! Vi kommer inte att sakna dig.

Att leva med Niko är så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig att ett samboskap kunde vara. Det har fått mig att inse att frasen "Att ge och ta." inte räcker till, att det inte alls är en den ultimata beskrivning på balansen i ett bra partnerskap. "Att ge och ta emot." borde det snarare heta, för i ett bra partnerskap ska man inte behöva roffa åt sig av det man behöver för att må bra. Så länge båda ser den andres behov och ser till att sin partner får det den behöver för att må bra och den balansen fungerar behöver man bara koncentrera sig på att ge och ta emot och njuta av tillvaron. Det kan bygga så mycket på lyhördhet, ödmjukhet, respekt och kärlek och behöver inte innebära mycket egotänk alls. Det är klart att man alltid måste stå upp för sig själv när det behövs men det är en sån befrielse när man slipper kämpa så hårt för sitt eget bästa hela tiden. Det blir så mycket mer harmoniskt utan den där ständiga dragkampen om han vill/jag vill.

 William blev helnöjd med sitt rum som är större än det ser ut som på bilden.

På vänster sida är det avdelat med en bokhylla modell jättestor och på andra sidan har Niko sin mancave. Vilket blev superbra eftersom Det sovrummet är hyfsat stort.

 När alla andra fick nytt fick även Alex hotta upp sitt rum med en ny bokhulla/tvbänk och ny förvaring. Rättvist lär det ju vara.

 Nikos och mitt sovrum tills vidare. Litet men funktionellt. Och fyllt av kärlek.

Och det är ju inte helt dumt att kunna dra undan sovrumsväggen och kolla på tv i sängen. Speciellt såna här dagar när man ligger dubbelvikt i mensvärkar...

Han har byggt om dvd/bokhyllan i burspråket också,

eftersom den höll på att rasa ner. (Han är händig min man, det gillar jag!)

Så var det det här med lådorna... men snart är sista lasset uppackade och klara.

Texas mår bra nu ♥

När Texas äntligen kom hem från Strömsholm den där onsdagen (för typ tre månader sedan... ja, jag är en aning seg i vanlig ordning) dröjde det inte mer än ett par dagar innan han fick fler kramper. Vi åkte in direkt och åkte därifrån, mitt i natten med tabletter för att klara oss över helgen och ett recept på Fenemal. Sedan dess har han varit helt krampfri! Helt! De första dagarna var han ordentligt påverkad av medicinen men han vande sig sakta och en månad senare var han tillbaka till sitt vanliga, pigga och glada jag igen. De enda biverkningarna som vi ser idag är att han har fått ett extra gott öga till godsaker och dricker lite mer än han gjorde tidigare.

Texas hänger på Strömsholms Djursjukhus mitt i natten och väntar på medicin.

Vi har hunnit göra en omgång uppföljningsprover på Fenemalvärdet i blodet (Vilket var närapå helt perfekt och resulterade i att vi behöll samma dos som vi startat på.), lever och njurvärden. Allt såg fint ut då och vi har nästa uppföljning på tisdag så nu håller vi tummarna för att det fortsätter på samma spår. Vi kommer att fortsätta följa upp dessa värden så länge han lever eftersom medicinen kan medföra ganska allvarliga bieffekter som påverkar lever och njurar men om värdena fortsätter att se bra ut kommer vi inte att behöva följa upp dem fullt så ofta i framtiden.

Vi gjorde ju även ett uppföljningsultraljud på hjärtat eftersom de hittade ett par avvikelser på det första ultraljudet. De upptäckte att det inte drog ihop sig så mycket som det normalt sett borde göra och det skulle kunna vara begynnelsen till någon hjärtsjukdom. Dessutom hoppade det över något slag här och där ibland, vilket inte heller kändes helt normalt.

På uppföljningsultraljudet fick vi både en hjärtspecialist och en veterinär. Specialisten sa att hon förstod oron från den första veterinärens utlåtande och såg vilka avvikelser han syftat på och sa sedan att i Texas fall var det helt normalt. Hans hjärta var nämligen så vältränat att det inte behövde jobba lika hårt som ett genomsnittligt hjärta för att få jobbet gjort. Hon kallade honom för en vältränad atlet gång på gång och mitt hjärta höll på att explodera av stolthet, hehe. Hon gjorde en djupare undersökning och konstaterade att han var helt frisk och hade ett starkt och friskt hjärta som skötte sig precis som det skulle där inne.

Vi fick klartecken att börja träna igen och vi svävade ut därifrån på ren lycka.

Nu har vi sakta börjat bygga upp kondition och muskler igen och det är helt fantastiskt att äntligen ha min bästa träningskompis tillbaka i full hälsa! Vi tar det dock lugnt fortfarande och lägger ner mycket tid på att jobba bort den där galna extasen han brukade få när han förstod att han skulle få dra eftersom den kan trigga igång krampanfall från EPn. Det går hyfsat bra och som sagt så tar vi det ju ganska lugnt fortfarande.

Lite balans.

 Lite sandtagsmuskler.

 Lite kickbike.

Lite canicross. 

Och en massa, massa kärlek ♥

Vi har dessutom anmält oss till en allmänlydnadskurs på BK som börjar i December, så nu hoppas vi bara på att komma med!

Det verkar som att han får komma hem imorgon!

Veterinären ringde vid femtiden, då hade Texas precis kommit ut från alla undersökningar och var på väg att vakna upp. Han hade vaknat till alldeles för snabbt och kraftfullt så hon hade fått ge honom lugnande så han var fortfarande groggy.
Magnetröntgen visade ingenting! Han har alltså ingen hjärntumör! Den var dyr och täcks inte av försäkringen men det var så värt varenda tusenlapp för att få bekräftat att han inte har någon hjärntumör. Det var verkligen en stor lättnad som släppte där.
Ultraljudet på buken visade inte heller några konstigheter alls.
Inte röntgen på brösthålan heller.
De har alltså, tolv dagar och nästan 50 000 kronor senare (Behöver jag tala om hur glad jag är över att ha en bra försäkring?) uteslutit nästan alla möjliga aspekter förutom parasiterna i nervsystemet och ren epilepsi.
Eftersom han har den ökade risken runt narkosen på grund av kramperna och hjärtat så ville de behålla honom för observation under natten för att kolla så att han kvicknade till ordentligt utan komplikationer och för att kolla så att han inte reagerar med fler krampanfall och om allting går bra får han komma hem imorgon! Imorgon! Äntligen!

Han kommer inte att sättas på medicinering fören vi har fått provsvaren från de sista blodproverna. Utöver det avvaktar vi och ser om han får några fler anfall, vilket han troligen kommer att få. Veterinären ville inte sätta in en livslång medicinering som dessutom kan komma med en del biverkningar utan att vara helt säker på att det verkligen är EP men nu när allt övrigt tänkbart är uteslutet är vi så gott som säkra på att det är epilepsi han har.
Det skapar väldigt blandade känslor, såklart. Lättnad, eftersom det är någonting som går att medicinera så att han kan få ett långt, lyckligt och smärtfritt hundliv. Lite vemod eftersom han förmodligen kommer att behöva gå på medicin i hela sitt fortsatta liv. Oro över biverkningarna. Och sist men inte minst den där gnagande obehagskänslan i maggropen av min tidigare erfarenhet av att ha en hund med EP, den erfarenheten som fick ett alldeles för tidigt och tragiskt slut. Den oron kommer nog alltid att ligga och gro långt där nere.
Men mest av allt är jag bara lättad över att äntligen se en glimt av ljus i änden av tunneln och så sjukt lättad över att det värsta är uteslutet. Nu hoppas jag bara att det inte händer någonting mer för jag kan inte bärga mig tills jag får hålla om honom igen. Imorgon med lite tur! Snälla... ge oss lite tur nu, det har vi faktiskt förtjänat efter den här vändan.
Man kunde ju tycka att jag borde kunna sova gott i natt men jag är så hög på förväntan inför imorgon att jag tvivlar på att jag kommer att kunna sova ordentligt fören jag har honom i tryggt förvar här hemma igen, bredvid mig i sängen.

Vi kommer att få skjuta på den planerade resan ner till Göteborg och familjen tills läget är stabilt. Vi måste ha nära till vår egen veterinär om det dyker upp några komplikationer, om provsvaren skulle visa på parasiter eller om han får nya krampanfall. Dessutom kan vi inte utsätta Texas för att resa efter allt det här. Det har varit väldigt mycket för honom nu på väldigt kort tid och han behöver få vila och landa hemma ordentligt innan det ens kommer på tal att åka iväg någonstans med honom. Just nu är Texas prio ett och resten får komma på tal när han är redo.

Defekten på hjärtat kommer vi att få hålla koll på och innan vi åker hem kommer en tid för återbesök och ett uppföljningsultraljud att bokas om en-två månader för att se hur och om det utvecklar sig. Om han någonsin kommer att kunna dra igen och hur det i så fall ska läggas upp kommer att diskuteras då, utefter vad det ultraljudet visar. Jag hoppas att han kommer att kunna fortsätta dra men mest av allt är jag bara glad att han verkar kunna få leva ett långt och smärtfritt liv. Det har han verkligen förtjänat för han har lidit nog för en hel livstid. Mitt älskade, älskade lilla Hjärta.

Utredningen so far...

Precis när Texas hoppat in i bakluckan när vi skulle åka in till Strömsholm i fredags fick han ännu ett krampanfall men det här verkade hålla sig huvudsakligen till bakdelen. Han satt ner när kramperna började och jag tippade ner honom på sidan för att han skulle ha fritt utrymme åt benen att krampa så att han inte gjorde illa sig. Bilresan in gick problemfritt men så fort vi anmält att vi var där och kommit till rätta i akutmottagningsväntrummet fick han ett nytt krampanfall. Han kände återigen på sig att det var på väg men när han föll ihop föll han rakt ner på mage, med bakbenen åt varsin sida i äkta grodstil. Niko och jag hjälptes åt att lyfta upp honom och lägga honom på ena sidan så att benen skulle ha fritt utrymme att krampa. Det gick över på ca tio sekunder och han var genast på benen igen och fortsatte att lukta igenom väntrummet på spännande lukter.
Vi fick komma in i ett rum och träffa en sköterska efter mindre än en kvart. Hon kände igenom honom men hittade ingenting och testade reaktionsförmågan i benen igen och jag har för mig att den var anmärkningsfri då. De tog blodprover på fler fästingsjukdomar och vad mer minns jag inte. Undersökningarna börjar flyta ihop nu för de har gjort så himla mycket att jag inte riktigt hänger med längre. De tog i alla fall EKG på honom och behöll honom medan vi fick åka hem.

 Det finaste omlägget på hela bygget.

EKG 

På lördagsförmiddagen hade han haft ett lindrigare krampanfall och haltade på båda bakbenen. Blodproverna hade dock inte visat på någonting och EKGt visade ingenting avvikande.

Igår tog de blodprover för levern, parasiter i nervsystemet och neurologiska sjukdomar samt gjorde en ultraljudsundersökning av hjärtat. Det visade en liten defekt som med största sannolikhet inte har något samband med krampanfallen men som bör hållas under uppsikt i framtiden då det skulle kunna vara en början till en hjärtsjukdom. Han haltade ingenting igår men under en ortopedundersökning tyckte de att han ömmade lite i höfterna. Det är ingenting som borde ha något samband med hans krampanfall men om han överlever vad det nu är han har så ska jag ta och göra en höft och armbågsröntgen på honom längre fram. När allting har lugnat ner sig, innan vi börjar dra igen (om han någonsin kommer att kunna dra igen). 
Han har fått lite besvär med eksemen han brukar få på tassarna igen, han är fortfarande svullen och besvärad på ena tån på höger bak och haltar med det benet till och från men de tvättar det och har tratt på honom så det borde dra sig tillbaka snart. De besvären brukar komma och gå lite under sommarhalvåret och brukar gå relativt lätt att hålla i ordning på om man bara håller det rent, torrt och fint.

Idag fick vi provsvaren på blodproverna för de neurologiska sjukdomarna och levern och de visade ingenting avvikande. Proverna för parasiterna i nervsystemet kan ta upp till en vecka innan vi får svar på. Nu har han tydligen varit ordentligt pigg och lite stressad. Han börjar nog få ordentligt med överskottsenergi vid det här laget. Veterinären hade tagit ut honom att springa för att se om det skulle framkalla några kramper men han har inte haft någonting alls sedan i lördags.
De har gått igenom hans rygg varje dag och inte hittat något tecken på smärta så just nu finns det ingen anledning att tro att problemen skulle komma därifrån.
Idag ska de göra MR röntgen på skallen på honom och eftersom han löper en ökad risk under sövningen på grund av defekten i hjärtat och på grund av krampanfallen passar de på att göra ultraljud på buken och röntga brösthålan på honom när han ändå är sövd så just nu sitter jag och väntar på att de ska ringa och ge mig besked om hur det har gått.

Ända sedan i fredags har jag haft en gnagande magkänsla av att han har en hjärntumör. Måtte jag ha fel...

JAG SAKNAR HONOM!

Mellanlandning hemma.

När vi kom hem från Strömsholms Djursjukhus fortsatte vi ta det lugnt trots att veterinären sa att hon inte kunde hitta något fel på honom. Jag kunde ju trots allt se att han inte riktigt rörde sig som vanligt än. Lite försiktigare och liksom... slätare. Inte riktigt så struttigt och spänstigt som han brukar. Och så valde han skritt framför trav i större utsträckning än vanligt. Han började dock kissa som vanligt under måndagen.
På morgonpissen på tisdagen vinglade han till lite lätt vid två tillfällen igen men ingenting som verkade påverka honom nämnvärt annars. Han tappade inte balansen helt utan svajade bara till lite lätt och fortsatte som om ingenting hade hänt.
De följande dagarna hände det ingenting mer och han började röra sig som vanligt igen.

På torsdagsförmiddagen tyckte jag att det var på tiden att han fick komma ut och se någonting annat än bakluckan på bilen (när vi måste uträtta ärenden) eller gräsplätten och träden i skogskanten närmast porten. Vi tog oss en pensionärsstros runt kvarteret på en timme ungefär. Den mesta delen av den tiden tillbringade vi med att sitta på backen och plocka kantareller eller nosa i diken, den biten vi faktiskt tog oss framåt nöjde vi oss med att strosa fram i långsam pensionärsskritt. När vi hade typ tjugo meter kvar till porten svajade han till och jag stöttade genast upp honom, vi stod så någon minut och njöt av lite rumpmassage innan vi fortsatte. Tio meter senare hände samma sak igen och vi upprepade samma procedur innan vi gick in. Resten av dagen tog vi det lugnt och han var som vanligt igen.

På fredagsmorgonen nöjde vi oss med en rastning utanför huset igen men vid det laget började Texas bli rätt rastlös och när vi kom in brakade han loss i ett ordentligt tuppjuck. Ett äkta Texasanfall av ren yberlycka och full med galenbus for han fram och tillbaka genom lägenheten och hoppade i möblerna lika ofta som över dem. För att dra ner på galenskaperna en aning erbjöd jag honom dragkamp och han nappade med djävulskapen lysande i ögonen. Det tog inte lång tid för honom att göra av med tillräckligt mycket galenenergi för att kunna lyssna på mig när jag sa att det räckte.
Tio minuter senare stod vi i köket och Texas kom gående från sin korg i vardagsrummet. Han verkade känna att någonting var på gång men han inte hela vägen till oss innan han påbörjade en cirkel men tappade balansen och föll ihop nästan omedelbart. Den här gången var det inte att han tappade balansen eller att bakbenen bara gav upp. Den här gången var det ett krampanfall, det gick inte att ta miste på. Det var läskigt likt Max´s epilepsianfall, förutom att han inte tuggade fradga, kissade på sig eller att ögonen vände bak i huvudet så att nästan bara ögonvitorna var synliga. Trotts att det inte alls var av samma intensitet som Max´s anfall brukade vara så var resten exakt samma. Han blev stel i bakbenen, tippade åt sidan och skakade kraftigt i alla benen. Även halsen var stel och skakade även om det inte var lika kraftigt. Det gick över på bara tio sekunder och han reste sig upp ganska på en gång när det var över och visade inga tecken på påverkan.
Jag ringde genast upp Strömsholm igen och efter ett långt samtal kom vi fram till att det var mycket troligt att det var epilepsi och att ett ensamt krampanfall inte var någonting jätteakut så jag skulle försöka få tag på vår lokala veterinär och diskutera ut en plan för hur vi skulle gå vidare med eventuell provmedicinering och/eller fortsatt utredning. Jag fick inte tag på henne under dagen men oroade mig inte speciellt mycket eftersom ett ensamt, kort och relativt lindrigt epilepsianfall inte är farligt i sig och han redan hade gått igenom två grundliga undersökningar utan att man hittat något. Dessutom verkade han inte alls påverkad så jag tänkte att jag kunde vänta tills nästa vecka och ringa igen direkt på måndagen.

På kvällen när William somnat tänkte vi kolla på en film som vi skulle låna av Ida (Alex hade Nicklas-helg) så jag tog med mig Texas och gick de trehundra meterna upp till morsan för att hämta den. På den vägen fick han två krampanfall till, precis som på morgonen kände han på sig att de var på väg och började cirkla innan kramperna satte igång och han tappade balansen. För varje gång höll de i sig något längre och för varje gång tog det lite längre för honom att återhämta sig efteråt och han blev tröttare och tröttare. De var fortfarande kortare än tjugo sekunder och även om han inte såg ut att lägga märke till vår omgivning under tiden försökte motarbeta kramperna i halsen och hitta mig med nosen. Så fort jag strök honom i ansiktet lugnade han ner sig märkbart så han måste ha varit medveten till en viss del.
På vägen hem fick han ett krampanfall till, även det kände han på sig innan men blev tagen av kramperna innan han hunnit vända sig om och komma tillbaka till mig. Även den krampen drog ut ännu lite extra på tiden men höll sig under trettio sekunder och även här försökte han hitta mig och lugnade ner sig så fort jag strök honom över ansiktet. Den gången tog det däremot mycket längre tid för honom att återhämta sig efteråt. Han var med mentalt och sträckte på huvudet för att titta efter olika ljud men han låg tungt kvar med kroppen och gjorde inga försök att resa sig upp, vilket är väldigt ovanligt för honom. Han har vanligtvis väldigt svårt att koppla av utomhus och det är någonting vi får jobba på ganska länge innan vi åstadkommer i vanliga fall. 

 Ganska på en gång efter att kramperna släppt. Inom en halv minut.

 Ca en-två minuter efter att kramperna släppt.

Ca fyra-fem minuter efter att kramperna släppt. Ett par minuter innan vi reste oss och gick in.

När vi kom in ringde jag Strömsholm omedelbart igen och vi fick komma in akut på en gång.

Första besöket på Strömsholms Djursjukhus.

Vi kom hem från Jämtland klockan ett på natten. Bilresan gick bra och Texas var hyfsat pigg och stabil hela vägen. När vi kom hem ramlade han omkull en gång i hallen innan han somnade väldigt gott på sin egen balkong.

Lilla Hjärtat. Äntligen hemma på sin egen favorittröskel.

Under morgonpissen på lördagsmorgonen tappade han bakdelen ännu en gång, fast den här gången verkade han känna av det innan det hände. Han blev orolig och började gå runt i en cirkel ungefär fem sekunder innan han tappade balansen och tippade omkull. Han fick den första dosen av Rimadyl hemma och jag ringde till Strömsholm. De var under så hårt tryck att de måste säga ifrån åt alla djur som inte var i akut behov av omedelbar vård. De bedömde att de inte skulle kunna göra mycket för oss under helgen, speciellt inte när de låg under så hård belastning och rådde mig att fortsätta hålla honom under strikt vila och höra av mig på måndagen igen såvida han inte blev mycket sämre. Jag ringde till Ludvika Djurklinik och de låg under nästan lika hård belastning som Strömsholm och har dessutom inte all utrustning som krävs för utredning av diskbråck. Uppsala var så hårt belastade att de hade intagningsstopp.
Vi avvaktade och Texas fick inga fler kramper. Han rörde sig dock inte helt som vanligt, han visade inga tydliga avvikelser i rörelsemönstret, ingenting som visade att han rörde sig illa direkt, bara inte riktigt som vanligt. Jag har ju studerat hans rörelsemönster ganska noggrant eftersom jag vill kunna se om någonting händer när vi drar och jag har ju spenderat ett antal timmar med att studera samma lilla huskyrumpa så för mig var det ändå tydligt att någonting inte var som vanligt även om jag inte kunde sätta fingret exakt på vad som var fel. Men den största avvikelsen i hans rörelser var ändå kisseriet. I vanliga fall drar han ur sig hela lagret i ett svep direkt när vi kommer ut, sen klämmer han ut någon droppe på ren vilja om det dyker upp någonting intressant men plötsligt började han småskvätta flera gånger innan har var redo att gå in igen. som om han inte orkade stå så länge åt gången. Vi höll i alla fall ut under helgen, utan kramper och han började röra sig något mer avslappnat och kissa lite längre åt gången. Han fick dock räcerbajs på lördagseftermiddagen så vi slutade med Rimadylen och blev genast bättre igen.

På måndagsmorgonen ringde jag till Re-Dog direkt när de öppnade och tänkte att de borde kunna hjälpa oss och kanske inte stod under riktigt lika hård press som Strömsholm. De rådde oss dock att ringa Strömsholm ändå och om de inte kunde ta in oss skulle vi ringa tillbaka. Då skulle de kunna göra så mycket de kunde och skicka vidare oss på remiss om det behövdes. Så jag ringde Strömsholm och vi fick komma in som ett akutfall.

Niko och Texas hänger i Jenny och väntar på våran tur. Jag fick sitta i väntrummet nästan hela tiden eftersom de höll på att renovera ett hus i närheten och lät så illa så vi inte kunde höra högtalarsystemet ute på parkeringen.

Väl där var det många akutfall och vi fick vänta i sex timmar innan vi fick komma in och träffa en veterinär. En grundlig genomgång senare kunde hon inte hitta något fysiskt fel på honom. Reaktionsförmågan i baktassarna var normala igen och hon kunde inte se några fel på hans rörelsemönster heller eller hitta någon antydan på smärta vare sig i ryggen eller någon annan stans. Jag kunde fortfarande se att han inte rörde sig riktigt som vanligt även om han blivit mycket bättre sedan lördagen. Hon såg en frisk patient framför sig och jag såg ju att han blivit bättre så vi misstänkte att det kunde vara en reaktion på fästinghalsbandet. Vi hade tagit av det på fredagen och det kunde ju ta ett litet tag innan det gick ur kroppen. Diskbråck uteslöts och vi fick åka hem igen men skulle höra av oss om han blev dålig igen.

När vi gick en kort sväng efter veterinärbesöket hittade vi rosa traktorägg!