Nejmen Hej!

Det går lite sådär att få igång bloggen igen. Jag trodde ju att jag sparkade fart på datorn förut men jag hade uppenbarligen jättefel. Den gav upp helt och vägrade vara med i mer än fem minuter åt gången efter att jag "fixat" den. Och lilldatorn tvärdog efter ett snabbdopp i Loka när vi skulle packa ihop oss och åka till Kläppen. Utan en dator blir det rätt besvärligt att uppdatera bloggen så... (jag vet ju inte hur man gör via mobilen).  Men nu har jag införskaffat mig en ny följeslagare (Kim) och hon kommer förhoppningsvis att bli bättre omhändertagen också eftersom jag numera har tillgång till ett eget snille som inte kommer att låta mig misshandla henne av ren okunskap.

Så, vad har hänt sen mitten av Januari?
Jo... massor. Verkligen massor! Jag har svårt att  förstå hur det bara kan ha gått 4,5 månader, det känns som ett helt år - minst. Ett mycket bra år.

Jag har nu hållit mig borta från onödigt socker (förutom i teet, jag har fortfarande socker i teet...) i 151 dygn, 14 timmar och 28 minuter! Ha! inte en endaste liten godisbit har slunkit ner! Jag har vunnit över chokladen!!!

Jag har klarat mina första pullups! Två stycken!

Alex har fyllt sju år och är nu redo för att börja 1an!

Jag har blivit lite försiktigt presenterad för paintball. Jag har även blivit presenterad för de galna träffarna man kan åka på och är lätt tveksam till om jag verkligen vågar ge mig ut och spela på riktigt... Det återstår att se.

David & Tessan har flyttat in i Wibergska Palatset och vi har tillbringat några dagar som flytthjälp. Folk brukar ha svårt att ragga tag i flytthjälp vilket jag tycker är lite märkligt, det är ju kul att flytta! Att få hjälpa folk man bryr sig om, få träffa en massa folk varav en del helt nya ansikten som också betyder mycket för dem man själv bryr sig om, att få använda kroppen en hel dag och vara helt slut när man går och lägger sig på kvällen (man sover aldrig så bra som när man är fysiskt slutkörd), och så flyttmaten såklart! Som en picknick inomhus där alla får slå sig ner där det finns plats och äta tillsammans (det finns ju inget godare än mat när man är galet hungrig och kroppen skriker efter påfyllning). Jag menar, hur ofta får man chansen att lura med ett helt gäng vuxna på picknick? Bara ungarnas lycka gör det ju helt magiskt.

Det Wibergska Palatset är dessutom sjukt mysigt och påminner om Narnfeldts i planlösningen men med några skillnader till det bättre. Källaren till exempel. Helt klart mindre creepy och mycket mer tilltalande! Det känns som ett extra hemma, jag älskart! Tyvärr har vi inte haft så mycket tid till att hälsa på som jag hade önskat, det har varit galet propptjockt på sista tiden men vi har en del planer som förhoppningsvis kommer att frigöra mer tid så småningom. Mer om det senare. Vi har i alla fall hunnit med att fira Davids födelsedag och påsk tillsammans, och det är ju viktiga grejer!

Alex har gått klart simskolan! Han är på hyfsad väg att kunna simma på egen hand men behöver träna lite till. Gruppaktiviteter där man ska göra som man blir tillsagd är ju inte Juniors starka sida direkt så vi får passa på att blanda nöje och nytta på stranden i sommar. Vi har fått erbjudande om sommarsimskola men det krockar jättemycket med mina arbetstider och så tror jag inte att det skulle falla Junior riktigt i smaken så vi satsar nog hellre på en hel del strandhäng i sommar.

Så har Alex och jag varit i Kläppen med Pappa, Carina och mina små-småsyskon (de som fortfarande bor hemma) och Bella, Ali, deras tre flickor och deras hund. Det var helt fantastiskt att få träffa dem och bara umgås en hel vecka! Och en av de bästa sakerna var att jag bondade så bra med lilla A, hon var så liten och blyg sist vi träffades men nu blev vi verkligen kompisar. Underbara lilla unge! Som jag saknar dem alla! Speciellt Sara och Simon och deras familjer, dem har jag ju inte träffat på ett år snart.

 Sötaste lilla vavvan Nikki.

 Tre lyckliga små knoddar på uppvärmning i barnbacken.

 Mimmi, Felix, Alex, Ängla, Farsan och Amanda skapar en helt egen liftkö.

 Att kolla på småkottarna när de susar ner för backen är mer spännande än att kolla i snowparken. De dundrar fram som helt orädda små kanonkulor, man kan iget annat än att stirra med skräckblandad förtjusning.

Alex upptäckte tjusningen med att hoppa! Nästa gång får det nog bli ett besök bland de riktiga hoppen. De små, dock!

Jag var även optimistisk nog att tro att jag skulle kunna åka bräda hela veckan. Vilken miss! Jag hade fortfarande lite ont i svanskotan och var så nervös att jag skakade men började lite försiktigt med barnbacken. Jag tog mig jävligt hackigt och ostabilt ner för ungefär halva innan jag satte mig på röven och fick lika ont som när jag tryckte till den första gången. Dååålig idè Nettan... Jag har fortfarande ont till och från, tre månader senare.
Texas fick bo hemma hos Morsan, Ida, Madde och Caro under veckan och mådde som en kung.

Texas och jag har gjort en del framsteg också. Våren verkar vara våran tid på året, av någon anledning så går något av våra problemområden upp i rök varje år och hundmötena tar ett par kliv framåt.
Första våren när han kom till oss så gjorde han utfall mot allt som rörde sig snabbt och/eller lät illa. Ett vårbesök men Nicklas på rally och en vårcruising senare och illalåtande och/eller bilar som passerade oss snabbt var lika ointressanta som gamla hederliga söndagsåkare.
Förra våren lättade han upp ganska mycket när det gällde hundmöten och hans 'bekvämlighetszon' krympte betydligt. Tidigare blev han spänd bara han siktade en hund på hur långt avstånd som helst, plötsligt brydde han sig inte fören de kom inom 20, 30 meter.
I vår verkar han ha glömt bort att han hatar mopeder. Han blir fortfarande spänd om de kommer för nära och åker för fort men han är betydligt lättare att lugna ner, han håller kontakten med mig och gör inga utfall längre. Ja, förutom en gång då, vi var ute och drog när en snorvalp på ett hemmabygge, någon blandning mellan moppe och cross, kom farande i skogen utan att sakta ner. Jag hann precis kasta Kicki åt sidan, ställa mig på linan och hala in Texas tillräckligt för att han inte skulle nå fram och putta ner killen killen i diket med moppe och allt - två gånger! Så här i efterhand ångrar jag nästan, nästan att jag inte lät honom göra det. Efter den incidenten har vi inte träffat på några fler moppar på nära håll och jag hoppas såå att allt inte blev förstört på grund av den där snorvalpen...
Hans bekvämlighetszon vid hundmöten har även den krympt lite till, till en tio-femton meter ungefär, fast det beror ju alltid på den mötande hunden såklart. Det finns fortfarande hundar han vill ha mycket längre ifrån sig än så men det går utan tvekan åt rätt håll.

Sist men inte minst har jag träffat en man. Niko. En helt fantastisk man. En sån där man som jag trodde var slut ute i världen. Jag trodde att jag var familj med alla riktigt bra män redan och den tanken är ju både helt fantastiskt underbar och rätt hopplös. Men det verkar som att ödet sparade en åt mig trots allt. Nåja, helt ny är han ju inte vi har ändå känt varandra i tolv år, vi behövde bara lite tid på oss att utvecklas åt samma håll, fast på olika håll liksom.
En sån där man som öppnar dörrar innan man hinner protestera, bär korgen när man handlar och kassarna från butiken, kommer med blommor när man inte förtjänar det för fem öre men behöver det som mest. En som kan tvätta helt på egen hand, laga mat och ger sig på vegetariskt bara för min skull.
När Alex kom hem med ganska kraftiga torrexem för några veckor sedan hann jag inte mer än in genom dörren och preppa i ordning oss för sängen innan han ringde och ville att jag skulle släppa in honom, han hade ordnat barnvakt åt sin son, William, och tyckte att det var bäst att han sov här ifall vi skulle behöva åka in och få något smärtstillande till Alex. Sen tog han ut komp och slutade tidigare för att ta hand om barnen så att jag skulle kunna jobba kväll och inte behöva VABa.
Just nu ligger jag däckad hemma med förkylningen från helvetet så igår kom han förbi och gjorde kvällsmat åt Alex sen tog han med sig Texas hem över natten för att han skulle få sig en ordentligt kvälls och morgonrastning när jag inte klarar av mer än en snabb piss utanför dörren. I morse kom han för att lämna tillbaka Texas och gjorde frukost åt mig och Alex innan han åkte vidare till jobbet och nu kom han precis förbi med lunch åt mig och rastade Texas innan han stack tillbaka till jobbet igen. Ja, ni hör ju... underbara människa. Jag vet inte vad jag kan ha gjort för att förtjäna den mannen.