På onsdagen körde själen parkour inne i kroppen och höll på att slita sig ut genom skinnet på mig i ren trisstress samtidigt som febern höll mig fysiskt klubbad. Jävligt frustrerande kombo. Men vid lunch kom Madde och räddade mig. Jag släpade med hela apoteket i handväskan och planterade röven (på full rumpvärme, aaah) i framsätet på Doris så åkte vi och hämtade upp Alex från skolan och styrde vidare mot Ludvika. Bilåkning är ett perfekt sätt att rasta en rastlös själ som är fångad i en vek kropp på! När jag spräckte bäckenet blev det många såna rastningar och det var nog de vändorna som höll mig någorlunda sane. Samma sak den här gången, hade inte syrran räddat mig hade jag nog drivit mig själv till vansinne.
Vi lämnade fulvädret bakom oss, tog en Mc Drive, kollade vart Maddes nya arbetsplats låg och tog med oss maten upp till gruvan och käkade där. Passade även på att släppa ut Alex och Texas så de fick sträcka på benen och andas lite friskluft. Helt underbart efter att ha legat inne i tre dygn!
Vi lämnade fulvädret bakom oss och lyckades följa finvädret hela vägen.
Fast det blåste rätt ordentligt.
På kvällen när vi kom hem kunde vi bädda ner oss i bästa fåtöljen och njuta av årets första åskväder.
På fredagen jobbade jag tre snabba timmar på morgonen (de kändes visserligen inte så snabba) och febern skötte sig och höll sig strax under 39.
Efter jobbet hämtade vi upp Alex och Henrik på sina respektive skolor och tog en liten roadtripp till Sura. Vi skjutsade hem Henrik, njöt av solen och att få komma ut, vi hann till och med bli matade med tacos innan vi åkte hem igen. Lyx!
När vi kom hem från Sura hittade jag den här fina överraskningen på köksbordet.
Sen har jag jobbat hela helgen och varje dag ända fram till igår. Febern har gett med sig lite i taget under tiden och nu börjar det bli människa av mig igen. Det är bara den där envisa jävla hostan som envisas med att hänga kvar. Fast det är lugnt, vi kör på ändå. Jag suger ju som sagt på att vara sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar