Skolavslutning & SOMMARLOV!

Igår hade jag turen att få byta mitt kvällspass på jobbet mot ett tidigt så att jag kunde gå på Juniors skolavslutning. När jag hämtade Alex på skolan efter jobbet fick vi ta med alla extrakläder och grejer hem, han ska ju byta hus och klassrum eftersom han ska börja ettan till hösten! Ettan!

Det var många som kom på Alex allra första, riktiga skolavslutning. Nicklas, Nanny & Jacob, Eva & Gullan, Morsan, Ida & Madde. Och så jag då. Så pojken var jätteglad! Det var dock propptjockt i kyrkan. Både förskoleklasserna och ettorna hade avslutning samtidigt och jag är rätt säker på att det var minst fem anhöriga per barn som tröck ihop sig där det fanns ett par centimeter över. Jag behövde dock inte trängas. Jag satt mellan grannarna och Elliots farmor och gjorde ett tappert försök att kväva hostningarna så jag misstänker starkt att mitt extra utrymme var deras försök att undvika fulbacillerna. Någon jävla nytta ska man väl ha av dom jävlarna, hehe.

Det kändes faktiskt ganska ledsamt att säga hejdå till fröknarna efteråt. De har hjälpt oss så otroligt mycket med Alex skolförberedelser det här året. De har ansträngt sig långt utöver vad deras arbetsbeskrivning kräver och jag är både sååå sjukt tacksam för allt de lagt ner på oss och sååå orolig för vad som kommer att hända nästa år, utan dem. Jag har svårt att tro att vi kan ha samma tur igen men jag hoppas så mycket att det gör ont att det finns fler lärare som dem och att vi har turen att få dem.
Alex var däremot inte speciellt brydd, han hade mest bråttom hem till Niko och William så vi kunde fira in sommarlovet. Han kommer ju ändå att gå i samma skola som alla kompisar nästa termin och ha kvar fröknarna som fritidsfröknar så han förstod inte riktigt vad jag ojade mig om.

Alla barnen fick blommor av fröknarna och en liten låda med fina ord från alla klasskompisar i avslutningspresent. Att Juniors klasskompisar har upptäckt hans svårigheter och accepterat dem utan krusiduller visste vi ju redan men det blev så påtagligt när vi läste vad de tyckte om honom. Barn är helt enkelt fantastiska!

 Lådan och några av de andra barnens tankar om Alex.

När vi var klara mötte vi upp Niko och William hemma, de hade haft sin avslutning samtidigt fast i Fagerstahallen. Lite synd för det hade varit kul att få gå på båda pojkarnas avslutningar men nu fick de ju i alla fall sommarlov exakt samtidigt. Vi firade med mat och fika som grabbarna själva fick välja och avrundade med att kolla på Big Hero 6 innan sängen. Sent. Det är ju sommarlov!

Nu har vi bara två veckor kvar av arbete innan vi vuxna också får vara lediga och alla fem äntligen får fyra helt lediga sommarveckor tillsammans! Grabbarna kommer ju att få lov att gå på fritids vissa dagar och Texas får vara med mina systrar och mamma lite men vi lyckas ändå gå om varandra så de får ganska lindriga veckor. Två veckors halvsommarlov kan man väl säga.

Nu har Alex åkt till Nicklas Hans farmor, gammelfarmor, gammelfaster och hennes karl är i stan så han åkte så glatt iväg, redo för att fira födelsedagar och äta tårta. William leker med bilar, Texas har bäddat ner sig i vår säng och jag går igenom lite bilder från igår medan vi väntar på att Niko ska komma så vi kan börja med sovrumsrenoveringen.

Och ikväll ska vi på vuxenbio -igen. Jag börjar bli bortskämd. Jurassic World ska vi se. På 3D. Får se ur mycket av filmen jag faktiskt kommer att se... Jag är ju inte något jättefan av otäcka filmer... Men Niko har velat se den sen länge så jag kör en för laget. Han får väl betala med sömnbrist i några nätter framöver om den är för otäck för mig, hehe.

Jag suger

på att vara sjuk...

På onsdagen körde själen parkour inne i kroppen och höll på att slita sig ut genom skinnet på mig i ren trisstress samtidigt som febern höll mig fysiskt klubbad. Jävligt frustrerande kombo. Men vid lunch kom Madde och räddade mig. Jag släpade med hela apoteket i handväskan och planterade röven (på full rumpvärme, aaah) i framsätet på Doris så åkte vi och hämtade upp Alex från skolan och styrde vidare mot Ludvika. Bilåkning är ett perfekt sätt att rasta en rastlös själ som är fångad i en vek kropp på! När jag spräckte bäckenet blev det många såna rastningar och det var nog de vändorna som höll mig någorlunda sane. Samma sak den här gången, hade inte syrran räddat mig hade jag nog drivit mig själv till vansinne.
Vi lämnade fulvädret bakom oss, tog en Mc Drive, kollade vart Maddes nya arbetsplats låg och tog med oss maten upp till gruvan och käkade där. Passade även på att släppa ut Alex och Texas så de fick sträcka på benen och andas lite friskluft. Helt underbart efter att ha legat inne i tre dygn!

 Vi lämnade fulvädret bakom oss och lyckades följa finvädret hela vägen.

 Fast det blåste rätt ordentligt.

På kvällen när vi kom hem kunde vi bädda ner oss i bästa fåtöljen och njuta av årets första åskväder.

På fredagen jobbade jag tre snabba timmar på morgonen (de kändes visserligen inte så snabba) och febern skötte sig och höll sig strax under 39.

Efter jobbet hämtade vi upp Alex och Henrik på sina respektive skolor och tog en liten roadtripp till Sura. Vi skjutsade hem Henrik, njöt av solen och att få komma ut, vi hann till och med bli matade med tacos innan vi åkte hem igen. Lyx!

När vi kom hem från Sura hittade jag den här fina överraskningen på köksbordet.

Sen har jag jobbat hela helgen och varje dag ända fram till igår. Febern har gett med sig lite i taget under tiden och nu börjar det bli människa av mig igen. Det är bara den där envisa jävla hostan som envisas med att hänga kvar. Fast det är lugnt, vi kör på ändå. Jag suger ju som sagt på att vara sjuk.

Lyxen fortsätter.

Igår agerade morsan skoltaxi åt Alex, både till och från skolan och på kvällen kom Niko och William hit och sov över. Niko petade grabbarna i säng, fixade påfyllning med Ipren och nässpray, kvällsrastade Texas och servade med vatten och allt annat jag kunde tänkas behöva. I morse rastade han Texas och fixade frukost åt mig och Alex innan han och William åkte iväg till fritids och jobbet och lagom när vi käkat klart kom morsan och hämtade upp Alex för att skjutsa honom till tågstationen. Jag kan inte minnas att det någonsin har varit så här enkelt att vara sjuk någon gång, allt jag behöver göra är att ligga och vara sjuk helt enkelt. Det känns faktiskt otillåtet lyxigt.

Fast det börjar bli jävligt enformigt... Att bara ligga och vänta ut feberhelvetet. Jag kan slå vad om att mina liggsår börjar få liggsår och själen har tuppjuck där inne och vill bara få komma ut och gör någonting. Vad som helst! Ringde till jobbet och sjukskrev mig från morgonpasset imorgon och det tog emot sjukt hårt. Ett tretimmars kassapass hade inte varit några större problem men att försöka mosa varor skulle bara vara korkat. Jag skulle vara till mer besvär än nytta. Men mitt ego vill skita i det och komma ut och få stimulans...

Alex har fått min hosta men klarat sig från resten -än så länge. Peppar, peppar... Så i morse vinkade jag och Texas av honom i fönstret när morsan kom för att skjutsa honom till tågstationen. Han är nämligen på sin allra första klassresa idag. I Västerås. Hela klassen har pantat flaskor och samlat in pengar hela året. De ska fika konditorifika, äta på restaurang, leka i lekparken på Djäkneberget, shoppa och åka tåg, lagom spännande för ett gäng sex-sjuåringar. Hela klassen har sett fram emot det här länge nu och jag hoppas verkligen att de i alla fall får uppehåll hela dagen, att de har så roligt som bara går och att de kommer hem nöjda och glada ikväll hela bunten.

Alex far iväg mot stora äventyr och jag vet en hund som väldigt, väldigt gärna hade velat följa med.

Nejmen Hej!

Det går lite sådär att få igång bloggen igen. Jag trodde ju att jag sparkade fart på datorn förut men jag hade uppenbarligen jättefel. Den gav upp helt och vägrade vara med i mer än fem minuter åt gången efter att jag "fixat" den. Och lilldatorn tvärdog efter ett snabbdopp i Loka när vi skulle packa ihop oss och åka till Kläppen. Utan en dator blir det rätt besvärligt att uppdatera bloggen så... (jag vet ju inte hur man gör via mobilen).  Men nu har jag införskaffat mig en ny följeslagare (Kim) och hon kommer förhoppningsvis att bli bättre omhändertagen också eftersom jag numera har tillgång till ett eget snille som inte kommer att låta mig misshandla henne av ren okunskap.

Så, vad har hänt sen mitten av Januari?
Jo... massor. Verkligen massor! Jag har svårt att  förstå hur det bara kan ha gått 4,5 månader, det känns som ett helt år - minst. Ett mycket bra år.

Jag har nu hållit mig borta från onödigt socker (förutom i teet, jag har fortfarande socker i teet...) i 151 dygn, 14 timmar och 28 minuter! Ha! inte en endaste liten godisbit har slunkit ner! Jag har vunnit över chokladen!!!

Jag har klarat mina första pullups! Två stycken!

Alex har fyllt sju år och är nu redo för att börja 1an!

Jag har blivit lite försiktigt presenterad för paintball. Jag har även blivit presenterad för de galna träffarna man kan åka på och är lätt tveksam till om jag verkligen vågar ge mig ut och spela på riktigt... Det återstår att se.

David & Tessan har flyttat in i Wibergska Palatset och vi har tillbringat några dagar som flytthjälp. Folk brukar ha svårt att ragga tag i flytthjälp vilket jag tycker är lite märkligt, det är ju kul att flytta! Att få hjälpa folk man bryr sig om, få träffa en massa folk varav en del helt nya ansikten som också betyder mycket för dem man själv bryr sig om, att få använda kroppen en hel dag och vara helt slut när man går och lägger sig på kvällen (man sover aldrig så bra som när man är fysiskt slutkörd), och så flyttmaten såklart! Som en picknick inomhus där alla får slå sig ner där det finns plats och äta tillsammans (det finns ju inget godare än mat när man är galet hungrig och kroppen skriker efter påfyllning). Jag menar, hur ofta får man chansen att lura med ett helt gäng vuxna på picknick? Bara ungarnas lycka gör det ju helt magiskt.

Det Wibergska Palatset är dessutom sjukt mysigt och påminner om Narnfeldts i planlösningen men med några skillnader till det bättre. Källaren till exempel. Helt klart mindre creepy och mycket mer tilltalande! Det känns som ett extra hemma, jag älskart! Tyvärr har vi inte haft så mycket tid till att hälsa på som jag hade önskat, det har varit galet propptjockt på sista tiden men vi har en del planer som förhoppningsvis kommer att frigöra mer tid så småningom. Mer om det senare. Vi har i alla fall hunnit med att fira Davids födelsedag och påsk tillsammans, och det är ju viktiga grejer!

Alex har gått klart simskolan! Han är på hyfsad väg att kunna simma på egen hand men behöver träna lite till. Gruppaktiviteter där man ska göra som man blir tillsagd är ju inte Juniors starka sida direkt så vi får passa på att blanda nöje och nytta på stranden i sommar. Vi har fått erbjudande om sommarsimskola men det krockar jättemycket med mina arbetstider och så tror jag inte att det skulle falla Junior riktigt i smaken så vi satsar nog hellre på en hel del strandhäng i sommar.

Så har Alex och jag varit i Kläppen med Pappa, Carina och mina små-småsyskon (de som fortfarande bor hemma) och Bella, Ali, deras tre flickor och deras hund. Det var helt fantastiskt att få träffa dem och bara umgås en hel vecka! Och en av de bästa sakerna var att jag bondade så bra med lilla A, hon var så liten och blyg sist vi träffades men nu blev vi verkligen kompisar. Underbara lilla unge! Som jag saknar dem alla! Speciellt Sara och Simon och deras familjer, dem har jag ju inte träffat på ett år snart.

 Sötaste lilla vavvan Nikki.

 Tre lyckliga små knoddar på uppvärmning i barnbacken.

 Mimmi, Felix, Alex, Ängla, Farsan och Amanda skapar en helt egen liftkö.

 Att kolla på småkottarna när de susar ner för backen är mer spännande än att kolla i snowparken. De dundrar fram som helt orädda små kanonkulor, man kan iget annat än att stirra med skräckblandad förtjusning.

Alex upptäckte tjusningen med att hoppa! Nästa gång får det nog bli ett besök bland de riktiga hoppen. De små, dock!

Jag var även optimistisk nog att tro att jag skulle kunna åka bräda hela veckan. Vilken miss! Jag hade fortfarande lite ont i svanskotan och var så nervös att jag skakade men började lite försiktigt med barnbacken. Jag tog mig jävligt hackigt och ostabilt ner för ungefär halva innan jag satte mig på röven och fick lika ont som när jag tryckte till den första gången. Dååålig idè Nettan... Jag har fortfarande ont till och från, tre månader senare.
Texas fick bo hemma hos Morsan, Ida, Madde och Caro under veckan och mådde som en kung.

Texas och jag har gjort en del framsteg också. Våren verkar vara våran tid på året, av någon anledning så går något av våra problemområden upp i rök varje år och hundmötena tar ett par kliv framåt.
Första våren när han kom till oss så gjorde han utfall mot allt som rörde sig snabbt och/eller lät illa. Ett vårbesök men Nicklas på rally och en vårcruising senare och illalåtande och/eller bilar som passerade oss snabbt var lika ointressanta som gamla hederliga söndagsåkare.
Förra våren lättade han upp ganska mycket när det gällde hundmöten och hans 'bekvämlighetszon' krympte betydligt. Tidigare blev han spänd bara han siktade en hund på hur långt avstånd som helst, plötsligt brydde han sig inte fören de kom inom 20, 30 meter.
I vår verkar han ha glömt bort att han hatar mopeder. Han blir fortfarande spänd om de kommer för nära och åker för fort men han är betydligt lättare att lugna ner, han håller kontakten med mig och gör inga utfall längre. Ja, förutom en gång då, vi var ute och drog när en snorvalp på ett hemmabygge, någon blandning mellan moppe och cross, kom farande i skogen utan att sakta ner. Jag hann precis kasta Kicki åt sidan, ställa mig på linan och hala in Texas tillräckligt för att han inte skulle nå fram och putta ner killen killen i diket med moppe och allt - två gånger! Så här i efterhand ångrar jag nästan, nästan att jag inte lät honom göra det. Efter den incidenten har vi inte träffat på några fler moppar på nära håll och jag hoppas såå att allt inte blev förstört på grund av den där snorvalpen...
Hans bekvämlighetszon vid hundmöten har även den krympt lite till, till en tio-femton meter ungefär, fast det beror ju alltid på den mötande hunden såklart. Det finns fortfarande hundar han vill ha mycket längre ifrån sig än så men det går utan tvekan åt rätt håll.

Sist men inte minst har jag träffat en man. Niko. En helt fantastisk man. En sån där man som jag trodde var slut ute i världen. Jag trodde att jag var familj med alla riktigt bra män redan och den tanken är ju både helt fantastiskt underbar och rätt hopplös. Men det verkar som att ödet sparade en åt mig trots allt. Nåja, helt ny är han ju inte vi har ändå känt varandra i tolv år, vi behövde bara lite tid på oss att utvecklas åt samma håll, fast på olika håll liksom.
En sån där man som öppnar dörrar innan man hinner protestera, bär korgen när man handlar och kassarna från butiken, kommer med blommor när man inte förtjänar det för fem öre men behöver det som mest. En som kan tvätta helt på egen hand, laga mat och ger sig på vegetariskt bara för min skull.
När Alex kom hem med ganska kraftiga torrexem för några veckor sedan hann jag inte mer än in genom dörren och preppa i ordning oss för sängen innan han ringde och ville att jag skulle släppa in honom, han hade ordnat barnvakt åt sin son, William, och tyckte att det var bäst att han sov här ifall vi skulle behöva åka in och få något smärtstillande till Alex. Sen tog han ut komp och slutade tidigare för att ta hand om barnen så att jag skulle kunna jobba kväll och inte behöva VABa.
Just nu ligger jag däckad hemma med förkylningen från helvetet så igår kom han förbi och gjorde kvällsmat åt Alex sen tog han med sig Texas hem över natten för att han skulle få sig en ordentligt kvälls och morgonrastning när jag inte klarar av mer än en snabb piss utanför dörren. I morse kom han för att lämna tillbaka Texas och gjorde frukost åt mig och Alex innan han åkte vidare till jobbet och nu kom han precis förbi med lunch åt mig och rastade Texas innan han stack tillbaka till jobbet igen. Ja, ni hör ju... underbara människa. Jag vet inte vad jag kan ha gjort för att förtjäna den mannen.