Dagen D

Äntligen kom den till slut. Dagen D. Dagen Texas och jag gått och trånat efter i tre månader - säsongens dragpremiär!

Det var lättare att lämna Alex på skolan idag än vad det var igår. Då kände jag mig bara gammal och eländig och traskade iväg mot jobbet med lite halvtunga steg. Idag var jag ledig och halvsprang, lätt struttande, hemåt med ett jättestort fånflin på läpparna. När jag gick förbi en man som stod med en trimmer vid sidan av stigen tänkte jag att jag måste skärpa mig. Jag gjorde mitt bästa för att kväva flinet men det resulterade bara i att det sprack upp ännu mer och jag var tvungen att vända bort huvudet när jag passerade så att han inte trodde att det var honom jag skrattade åt. Jag var så jävla lycklig och förväntansfull att jag hade en klump med lyckogråt tryckande i halsgropen. Termometern stod på tio grader blankt, Texas var fulltankad och vi var inte ens en timme ifrån säsongens första kickbiketur.

Jag brukar slarva med hjälmen men idag var den det första jag såg till att plocka fram, jag letade till och med efter knäskydden men hittade dem inte. Första dragturen på månader - jag var inställd på galenskap.

Naturligtvis visste jag att vi skulle vara ur form efter sommarens uppehåll. Jag hade planerat in en enkel tur över Linjan som mjukstart - en kort, lättkörd tur som mjukstart. Jag hade bara inte tänkt på att formsvackan skulle göra intensiteten i galen-delen betydligt lindrigare än den var i våras när vi låg på topp och höll på att trappa ner inför lågsäsongen.

Jag hade heller inte räknat med att all koppelträning och slappna-av-på-promenaderna-träning skulle ha gett så pass mycket att det skulle vara till någon nytta när dragutrustningen kom fram.

I samma stund som jag styrde handen mot kroken med dragselen och höftbältet istället för den vanliga koppelkroken hajade Texas till, en sekund senare började han steppa, sjunga och prata av lycka. Det var tydligt att hans förväntningar höjdes till skyarna när selen åkte på och han förstod att det verkligen var på riktigt, han skulle verkligen få dra! Ändå nådde han aldrig den där gränsen när han börjar klappra med tänderna för att göra av med överspänningar. När jag tänker efter kan jag inte minnas att han har gjort så på länge. Han kan fortfarande bli sjukt exalterad men extasen går inte längre upp på en nivå som han får svårt att hantera. Och när jag tänker efter gäller det inom alla områden utom mopeder, dem kan han fortfarande ha svårt att hantera.

När vi väl trasslat oss ut genom källardörren med Kicki imponerade han på mig ytterligare. I vanliga fall när vi ska iväg för att dra drar han rätt rejält i kopplet. Så pass rejält att jag får gå lätt bakåtlutad för att hålla emot. Men inte idag. Han låg fortfarande på i kopplet och steppade runt en del men inte mer än att jag kunde gå med kopplet och cykeln i ena handen och fippla till midjebältet med den andra. Han låg på i kopplet men han drog inte. Han låg fortfarande högt i stress och därmed åkte ett par bilar och en cyklist på varsina utfall men han släppte fokus på dem genast på kommando. (Om ÖJ kan räknas som ett kommando? jag försöker undvika att använda NEJ eftersom man lätt använder det utan att tänka sig för. Jag skulle nog snarare kalla det för ett "brytord" eller något i den stilen.) Och varje gång, precis innan spänningen i kopplet blev så pass att jag tänkte påpeka det (appappapp) så lättade han självmant på spänningen. Det var ett mycket fint kvitto på all koppelträning och alla avslappningspromenader vi har tragglat med nu i sommar när det har varit för varmt för mycket annat. Jag trodde faktiskt inte att de satt så pass att det skulle fungera under så svåra omständigheter.

När han väl fick sitt varsågod och vi bar iväg blev det aldrig galet. Det gick fort, han sjöng av lycka, jag skrattade högt och vi sladdade i ett par kurvor men det blev aldrig galet. Vi tappade aldrig kontakten, han hade hela tiden en del uppmärksamhet vänd mot mig där bak, vi tappade aldrig samarbetet och även om det gick fort hade vi båda två hela tiden kontroll.

Det blev bara ett par kilometer idag med en ordentlig uppvärmning och en ordentlig nedvarvning. Det är bara dumt att gå för hårt ut efter en så pass lång vila. Texas var inte ens i närheten av den formen han var i i våras (vilket inte alls var konstigt och helt väntat såklart), däremot var han i mycket bättre form än han var i förra hösten. Förra säsongsstarten.

Så många framsteg var så påtagliga idag. Det var en magisk förmiddag! Vi har verkligen kommit långt på sjutton månader. Han är en så himla fantastisk hund och våran relation börjar bli väldigt fin. Vi har såklart mycket kvar att jobba på men såna här dagar känns det som att vi kommer att kunna gå hur långt som helst med lite tid, kärlek, tålamod och skoj. (Det ska alltid vara kul att jobba tillsammans!)

Nysprungen, tillfredsställd hyskymix. 

Nu är jag officiellt ASgammal

Igår morse lämnade jag av Alex på skolan för första gången. Han går nu i förskoleklass. Han är mycket noggrann med att han är en skolpojke nu och om jag råkar glida in på gamla spår och säga dagis av misstag får jag mig en mycket grundlig uppläxning.

Nu väntar ett år av mattematik, språkmedvetenhet, gymnastik, simundervisning och NTA bland annat. Det har gått två dagar och han har redan vuxit en hel mental meter, om ett år kommer han att vara en helt annan liten människa... Ett år gör så himla mycket med de här små kottarna.

Pojken är stor, stolt och förväntansfull. Själv är jag officiellt gammal.

- En skolmorsa.

Ljuset! Jag kan se ljuset!

Vi har äntligen blivit välsignade med lite svalka! Termometern har mestadels hållit sig mellan ungefär 20 - 25 grader den senaste veckan. Idag ligger vi ända nere på 18!
Det är fortfarande lite för varmt för att köra premiärvändan för den här sesongen, som jag har nämnt tidigare så kommer premiärturen med all sannolikhet att gå i ett översvallande lyckorus (Läs: galen-sken), det kommer att gå fort och tungt (bromsen kommer att bli ordentligt inkörd) så det kräver ännu lägre temperatur än de mer sansade turerna. Max 15 grader, helst svalare, är vad vi väntar på. Klart.se lovar mellan 8 och 20 grader de närmaste två veckorna så förhoppningsvis dröjer säsongens premiärtur inte allt för länge. Och om min önskan går i uppfyllelse får vi (med en jävla massa tur) till det redan på Tisdag eller Onsdag! Annars borde det gå att få till en tidig tur på söndag om vädret håller vad det lovat.
Har vi bara fått köra ett par vändor, fått ner extasen lite och fått ordning på rutinerna så kommer det att bli lättare att få till hållbara tillfällen, dels för att vi kan sträcka oss upp till tjugo grader för lugnare turer. Dels för att Alex kan följa med på Kicken bara vi blir lite sansade och det då blir lättare att ta vara på svalkan på mornarna.
Nu håller vi bara tummarna för att värmen håller sig borta.

Det hänger svaga höstvibbar i luften.

Skogsbranden - när hysterin lagt sig.

Okej, som jag skrev sist så spårade branden ur rejält där på måndagen och natten till tisdagen. Ordentligt rejält. Det var ett väldigt jobbigt dygn för många här omkring. Alex blev ganska starkt påverkad av allt som hände och det är först nu som han har börjat sova lite lugnare. Han sover fortfarande oroligt men helt klart bättre så det går i alla fall åt rätt håll.
Branden har nu varit under kontroll i flera dagar och hysterin har lagt sig. Men även om det mesta har återgått till det normala så är det många som fortfarande kämpar och kommer att ha det jobbigt ett bra tag framöver. De som har förlorat en anhörig, de som är skadade eller har anhöriga som är skadade. De som har förlorat sina hem, sina djur, sina skogar eller annat - det är mycket som är jämnat med marken. Alla som har upplevt saker som kommer att ta tid att acceptera och lära sig leva med. Allting som måste repareras eller byggas upp på nytt - fysiskt och psykiskt. Och alla som fortfarande har månader av arbete framför sig innan de kan lämna det här bakom sig och gå vidare.
En sak som slog mig med stor hänförelse var hur underbara människor kan vara mot varandra. Hur snabbt alla gick ihop, sammarbetade och ställde upp för varandra. Det var väldigt fint att se hur samhället svetsades samman och alla ställde upp för alla utan att bekymra sig över vad man offrade, ofta för helt främmande människor.
En annan sak som slog mig lika hårt var hur snabbt det mesta av allt det där braiga lade sig så fort den värsta krisen lugnade sig. Det är fantastiskt att se hur snabbt folk återhämtar sig men också sorgligt att se hur snabbt folk släpper taget om varandra och återvänder till sin egen vardag.

Hur som helst så fortsätter branden att bjuda på fina soluppgångar från min balkong:

Skogsbrand

Som de flesta vet vid det här laget så brinner det rätt rejält här i knutarna. Vaknade igår och möttes dock av klar luft och bestämde mig för att det var okej att ge sig ut på en lite halvlång promenad med Texas innan det (äntligen!) var dags för Junior att komma hem. När vi kommit en bit började det lukta lätt av rök och sen gick det fort. Vi kortade genast av promenaden så mycket vi kunde för att komma hem så fort som möjligt och förhoppningsvis klara oss undan röken. Sån tur hade vi inte. Texas hade det riktigt kämpigt den sista biten...

Röken smyger sig på Fagersta.

 Observera att det är klarblå himmel och sol egentligen. Detta är alltså enbart brandrök.

 Solen gör ett tappert försök att tränga igenom men lyckas dåligt.

I morse ringde klockan ybertidigt. Jag jobbade ett kort morgonpass, Texas skulle vara hos Ida och Alex skulle göra sin första dag på sitt nya fritids. En spattig vovve, en nervös mamma och en mycket förväntansfull pojke stationerades ut på sina respektive placeringar utan några konstigheter. Röken hängde fortfarande över stan men inte alls lika tungt som kvällen innan. Dessutom bjöd den på mycket vackra morgonvyer.

När jag klev ut från jobbet var det kvävande varmt men rökfritt och klart. Trampade iväg till skolan(!) och hämtade upp en mycket nöjd Junior. Vi fick lov att ta en redig glass-kram-och-kyss-paus i värmen innan vi gav oss av upp till Ida och hämtade Texas.
När vi kom hem och satte oss på balkongen för att käka började rökmolnen rulla in. Bokstavligt talat.

Framåt kvällen började det spåra ur rejält och jag är nog inte ensam om att sitta uppe 02.40, lyssna på radion och vara rätt orolig. Speciellt för superhjältarna som ihärdigt kämpar arslet av sig för att hålla oss andra i säkerhet. Fortsättning följer...

Vilken jävla natt...

Igår var det relativt svalt ute. I alla fall om man jämför med de senaste veckorna. Halv nio stod termometern bara på 23,5 grader och jag började ana hoppet i fjärran. De senaste veckorna har legat på betydligt högre temperaturer och nätterna har legat runt 19 grader så jag var helt säker på att vi skulle nå ner till femton igår kväll, som är min absoluta smärtgräns för ett nattdrag nu. Helst vill jag ha runt tio men vi börjar bli desperata... Så jag vattnade upp Texas ordentligt, kröp i säng i tid och ställde klockan på tre. Låg som ett barn kvällen innan julafton och försökte tvinga mig själv att somna så att väntan skulle bli kortare. Till slut lyckades jag i alla fall somna efter mycket om och men.
Var dum nog att dra i mig ett glas iskall cola på kvällen, sååå fantastiskt gott men ett så osmidigt drag av mig, så jag vaknade efter bara en timme med en sprängfylld colablåsa. Försökte trassla mig ut genom myggnätet som hänger runt sängen i lätt panik och lyckades köra igång årtiondets värsta sendrag på kuppen (det spänner än). Passade på att kolla termometern innan jag gick och lade mig igen och blev besviken när den bara sjunkit till tjugo, fast det var ju några timmar kvar.
Somnade om utan tvång men drömde oavbrutet - om ormar. Ormar överallt, i massor. Hjärnan var medveten om att jag drömde och att jag bara kunde gå upp och göra någonting annat i en halvtimme för att rensa skallen på de där jävla ormarna men den kunde omöjligt få kroppen att lyda. Efter vad som kändes som en hel jävla evighet kom Ida och slängde en fet huggorm i ansiktet på mig så att jag vaknade med ett ryck. Fan för Ida, om hon ändå skulle skrämma vettet ur mig kunde hon väl ha gjort det på en gång...? Trasslade mig ur myggnätet runt sängen i full panik den här gången men slapp fler sendrag, även om det gamla fortfarande spände störande. Rev ur hela sängen och bäddade rent för att bevisa för mitt undermedvetna att den var helt ormfri.
Termometern stod fortfarande envist på tjugo grader...
När klockan väl ringde snoozade jag till halv fyra innan jag lyckades mosa mig ur sängen bara för att upptäcka att termometern fortfarande satt fast på tjugan. Började undra om det var något fel på den så jag körde den under kallvatten bara för att upptäcka att den fungerar fint. Fan... Så jag släpade mig tillbaka till sängen och grävde ner mig under täcket utan att ställa klockan igen.
Klart.se lovar mellan 12 och 15 grader som kallast de närmaste tre dagarna så jag tänker fortsätta vattna upp Texas på kvällarna, lägga mig i tid och ställa klockan på tre - för säkerhets skull. Det ända som skulle vara surare än att gå upp bara för att upptäcka att det är för varmt varje natt skulle vara att kliva upp på morgonen och inse att vi har missat en chans att få springa av oss lite.

Texas, helt omedveten om vad han just gått miste om.