Texas i värmebölja.

De senaste veckorna har varit rätt händelselösa för Texas. Det har varit för varmt för att egentligen göra någonting alls. Vi har knappt promenerat ens. Tidiga mornar och sena kvällar har det fått bli, i mån av möjlighet. När Junior har varit hemma har det ju varit svårt att ta en långpromenad klockan tre på natten, samma när jag har jobbat förmiddag och all typ av fysträning har legat helt nere på grund av värmen.

Klart.se lovar ca 14-15 grader som kallast här i området så jag ställde klockan på tre i natt och hoppades på en nattlig dragtur. När jag gick upp och kollade på termometern stod den på 19,5. Jag hade hoppats på max 16. 19,5 skulle vara överkomligt i vanliga fall, det skulle funka till en lugn, kort tur och det är ju bättre än inget alls. Kruxet är bara att lugnt inte finns på kartan efter en såhär lång helvila. Jag skulle ju kunna plantera alla mina chokladkilon på bromsen, då skulle det ju gå sakta i alla fall - men Texas skulle slita ihjäl sig och följderna skulle bli ännu värre. Den första turen som blir möjlig kommer att få gå helt utan bromsar den första biten och då krävs det att det är rätt svalt ute så vi får vackert vänta lite till... Jag var uppe rätt sent i natt så jag ställde om klockan till halv fem och ställde om till promenadmode istället.
När klockan ringde igen stod termometern fortfarande på 19.5 grader och jag fick ha jacka på mig! Wohoo!
Vi gick runt Meling och när vi kom ner på den lilla grusvägen mellan dammen och ån blev vi överraskade av ett jätteplask, bara ett par meter ifrån oss. Bäver! Vi stannade och kollade om han skulle komma upp igen inom synhåll och det dröjde inte länge innan han gjode det, några meter längre bort. Han låg där och gled omkring ungefär sex - sju meter ifrån oss och verkade inte speciellt brydd alls, trots att Texas pep lite. Han skötte sig ändå väldigt bra med tanke på hur han brukar reagera på lukten av bävrarna borta vid Linjan. Jag masserade honom och det hjälpte honom ganska mycket, vi kollade på bävern som gled fram och tillbaka utan att verka nämnvärt brydd och snart fick han en kompis. Några minuter senare kom en till bäver med en unge i sällskap och kollade in oss också. Det var häftigt, bävrar brukar ju vara rätt skygga annars men de här var nyfikna. Efter tjugo minuter ungefär, tröttnade de på oss och simmade vidare och vi fortsatte på våran morgonpromenad.

Texas spanar efter bävrar.

 Vi gick i makligt tempo och jobbade på att stressa ner. Det är i alla fall någonting som den här värmeböljan har gett oss många tillfällen att träna på. Texas går lätt upp i stress och har inte alltid helt lätt att göra sig av med spänningarna. Det har blivit mycket bättre men vi har fortfarande mycket jobb framför oss, vi har i alla fall kommit en bit på väg. Vi fick tillfälle att träna på ett rådjur vid en åker också och det gick över förväntan. Jag trodde att han skulle gå igång på synretningen men han stod lugnt och kollade på rådjuret som lugnt stod och kollade tillbaka på oss medan jag masserade Texas. Jag har upptäckt att det där med massage hjälper honom nämnvärt. Efter en stund kom det någon som hade bråttom till jobbet på en moppe och Texas tappade lugnet för några sekunder men rådjuret stod ändå lugnt kvar och tittade på oss. När Texas landade stod vi kvar och kollade en liten stund till innan vi lugnt började promenera därifrån så förutom mopedincidenten gick det fantastiskt bra.

 Nyfiken och uppmärksam men inte spänd. Duktig kille!

Det var ett mycket samarbetsvilligt och hjälpsamt rådjur vi hade turen att stöta på.

(När vi kom hem igen, kvart över sju, stod termometern redan på 33 grader...)

Pojklös (igen) & Balkongfix

I söndags mötte vi upp farsan i Hova och hämtade hem Alex. Hans vecka där har gått hur bra som helst, två kvällar ringde han och längtade hem lite grann och i söndags när vi bara hade tio mil kvar till Hova. Förutom det har han inte haft tid att tänka på annat än att bada och leka. Det enda han har haft på sig under hela veckan är badbyxor och kalsonger så de enda kläderna jag fick hem som behövde tvättas var de han haft under bilresan ner och hem. Och kalsonger och badbyxor då. Han har lekt ute hela dagarna, varit uppe sent och sovit länge. Han ville inte ens åka till Universeum, han ville hellre vara hemma och leka med alla ungar, fånga kryp, bada och mata höns.
Mamman har däremot inte haft en lika trevlig vecka. Det är konstigt det där... Först ser man fram emot att få lite andrum, man planerar in miljoner saker som man ska passa på att göra.Mest tråkiga måsten som måste betas av och tänker att man ska passa på när Junior slipper lida av tråkighet. De första timmarna är grymt tysta och sköna sen donglar man av på soffan i några timmar. När man sen vaknar är det roliga slut. Man blir mer och mer rastlös för varje timme som går samtidigt som man inte får ro att göra en enda av alla de där sakerna man hade tänkt göra. Kvällen innan Junior skulle komma hem kom energin tillbaka och jag körde igång med städningen - så att det skulle vara rent och klart är han kom hem. Och klockan tolv på natten innan han skulle komma hem ställde jag mig och lagade den första maten sen han åkte. Hela livsrytmen glider undan och försvinner när Junior inte är hemma...
Känslan av att få krama honom igen efter flera dygn är obeskrivlig.

Nöjd kille. Vi säljer Agry Birds läsk på jobbet den här veckan.

Två dygn var han hemma och mellanlandade, igår åkte han till Nicklas och Nanny eftersom de har semester, och kommer hem på söndag. Han kommer nog att ha några toppendagar hos sin pappa, de ska hitta på lite skoj så han kommer nog att få en intensiv men kul avslutning på sommarlovet.
På Måndag börjar han på sitt nya fritids. Spännande!

Alex och jag har fixat till balkongen igen. Rond två den här balkongsäsongen.

(Jag har nämligen råkat mörda våra växter när han har varit bortrest.)

Det blir lätt så här när man lämnar mig som växtansvarig...

 Alex var såklart med och valde blommor och ljuslyktor. Han föll pladask för dessa fjärilar.

 Han blev så nöjd med resultatet att han campade på balkongen. Nu lär jag ju se till att

hålla de här växterna vid liv tills han kommer hem igen...

Shopping & Nytänk

Jahapp, släpade hem en artonkilossäck Orijen Adult igår och Texas äter som om han aldrig har sett mat - trotts värmen. Nu hoppas vi att matlusten håller i sig. Är han fortfarande lika matglad om ett par veckor håller vi oss till Orijen och Klass Köttkross tills vidare. Helst skulle jag vilja ha honom på mestadels färskfoder och bara en liten del torrfoder men tills jag kan få tag i spannmålsfritt färskfoder relativt enkelt, eller lyckas kamma hem ett körkort, får det vara som det är. Huvudsaken är att han får i sig det han behöver.

Jag köpte ett nytt halsband åt honom också. Det han har nu är aningen för stort, när han nosar i backen med slakt koppel, så att halvstrypet är helt öppet, är det nästan så att det glider över huvudet på honom. Jag tog med mig det han har nu för att jämföra och se till att få rätt storlek på en gång. Hittade ett jättefint Non-stop halsband i blått. Det matchar hans koppel och låg dessutom i realådan. Halva priset. När jag kom hem och skulle sätta på honom det (ja - sätta på inte prova, jag var hundra procent säker på att det skulle passa perfekt) fick han det inte ens över huvudet. Vilken jävla miss! Nu lär jag ju gå på halsbandsjakt igen... Det hade ju inte varit någon större tragedi egentligen, om jag inte hade hittat ett så himla fint redan.

Så köpte jag en ny karda -igen, den tredje på ett halvår, jag kan inte fatta vart de tar vägen någonstans. Han lär borstas av varje dag nu, värmen förvandlar honom till en foff-bomb. Jag undrade vart alla klotänger försvann också men hittade tre stycken i översta lådan i hallen när jag städade igår så nu väntar jag bara på att hitta en hemlig kardagömma någonstans.

Jag har fått en ny input i vår kontaktträning. Vi har jobbat ganska hårt på kontakten sen han kom men den senaste tiden, ganska länge faktiskt, har det känts som att vi stått och stampat på samma ställe utan att göra några framsteg alls. Framstegen sen han först kom är enorma men det kan fortfarande bli mycket bättre. Jag vill att det ska bli bättre.
Jag har jobbat hårt med att belöna rikligt för all kontakt som han självmant söker men Texas är inte den typen av hund som blir sådär löjligt glad över att göra sin människa glad. Det räcker liksom inte. Han är inte heller den typen av hund som alltid uppskattar godis. Leken har vi inte kommit så pass lång med än att den kan användas som belöning, vi jobbar fortfarande på att lära honom uppskatta och verkligen vilja leka. Den bästa belöningen är kel och närhet men det fungerar inte i alla lägen, och i vissa lägen ger det helt fel effekt.

Ny buse som verkar gå hem. Vi har fått leka i källaren

de senaste veckorna. Där är det svalt och skönt.

Så satt jag och läste och fick idén att låta honom kämpa lite för kontakten. Han tröttnar lätt när en uppgift inte ger någon utmaning och belöningar som bara serveras utan att han fått kämpa lite för dem är sällan värda speciellt mycket. Det kändes lite farligt först, att göra kontaktsökandet svårare för honom, tänk om han skulle tröttna helt? Skulle jag förstöra någonting då? Skulle jag behärska den fina gränsen mellan att låta honom kämpa lite och göra det så pass svårt att det inte skulle vara värt det? Nu har vi testat lite och det verkar faktiskt fungera. Jag måste vara noga med att hålla mig på en nivå som passar och bara träna på det sättet när jag har förutsättningarna att behålla kontrollen över situationen så att det inte riskerar att bli ovärt. Men får jag bara träna lite så att jag får in snitsen och känslan ordentligt så känns det som en metod som kan passa oss fint att varva rena belöningar med.
Fortsättning följer på den med...

Svaret på Texas matgåta?

Sen den dagen Texas kom hem har vi haft en riktig utmaning när det gäller maten. Det har gått upp och ner, fram och tillbaks och de gånger jag har stått och kliat mig i huvudet är oräkneliga. Jag har vänt ut och in på mig själv otaliga gånger, i mina försök att hitta något som täcker det han behöver utan att bli allt för brutala portioner och samtidigt duger åt honom.

När vi tog över Texas fick vi höra att de trodde att Texas inte tålde spannmål, jag frågade aldrig hur det kom sig att de trodde det utan antog bara att det hade med de allergiska symptom han visade till och från att göra. Tillsammans med Vet kom vi fram till att Texas allergi troligen är luftburen, hon trodde inte att fodret hade någon inverkan då han fortfarande fick samma besvär trots spannmålsfri diet. Så när Nicklas och jag separerade böt jag ut Vom og Hundemat mot Klass färskfoder eftersom jag inte har något körkort (än) och måste åka minst sex mil varje gång jag ska ha tag i VoH, klass säljer de i byns lilla djuraffär. Det verkade gå hur bra som helst - ett tag. Nu står jag med en frys full av Klass Normal som han vägrar äta, köttkrossen går däremot ner utan problem. Det hade ju gått an - om köttkrossen hade varit ett helfoder. Och sist vi skulle köpa torrfoder var Orijen slut så jag köpte en säck Acana istället, det är havre i den men Klass gick ju fint så det borde ju inte vara några problem. Eller? Jodå, Acana gick också hem - ett tag.

Först tänkte jag att det berodde på att det är varmt och att vi ligger i tränings-stiltje. att han helt enkelt inte är lika hungrig som vanligt. Men så har det visat sig att om köttkrossen åker fram, eller köttfärs, fläskkotletter, nötbog eller vad som helst i den stilen, då åker det ner fort som fan. Om det är utblandat med Klass så går det sådär men aldrig med samma entusiasm och enbart Klass är totalt ointressant. Även Acanan har blivit mer och mer ointressant. Rent fysiskt verkar han må bra förutom att han är ur form på grund av brist på fysträning i värmen och att han hårar något kopiöst i värmen. Han har aldrig visat något tecken what so ever på orolig mage eller liknande, som han (vad jag trodde) borde ha uppvisat om han inte tål spannmål.

Jag började återigen klia mig i huvudet och gå igenom allt från början, alla foder, alla reaktioner - allt.

Till slut slog det mig! Allt han har ratat efter några veckor har innehållit någon form av spannmål eller ris, även om det bara har varit lite. Kan det vara så att han, efter en period på ett foder som innehåller något av dem, känner att det inte fungerar? Innan han börjar reagera synligt fysiskt? För de foder han har visat ett oförändrat genuint intresse för har varit de utan ris eller spannmål. Även när det gäller godis är det rent kött eller fisk som har gått hem bäst. Han behöver ju inte vara vrålallergisk utan kanske bara känslig? Jag vet inte... Jag kan inte så mycket om foder men om Texas talar om för mig att det är Orijen och köttkross han vill ha, ja då får vi väl köra på det då.

Jag hoppas att detta är svaret på hans matgåta - och det känns faktiskt som att jag är på rätt spår vad vet och personalen på diverse djuraffärer än säger.

Så här vill vi att det ska se ut när det vankas käk:

Vi får la se hur det går med min teori. Fortsättning följer...

Framsteg & Hösttecken

Trots att det blev sent igår vaknade vi utan klockan strax före sju i morse. Jag har ställt klockan på tolv för säkerhets skull, så jag inte skulle missa jobbet, men det är flera timmar kvar dit. Så vi klev upp och passade på att ta en morgonpromenad, borstning och klofix innan det blev för varmt. Eller ja, det var vad vi trodde men vi hade fel, det var för varmt. Iväg kom vi i alla fall.

Vi mötte ett par hundar och fick till två riktigt trevliga hundmöten. Dock på ganska bra avstånd men Texas var avslappnad, stabil och trygg hela tiden. Sen träffade vi på en hund som sprang fram till staketet och skällde på oss (också på ganska långt avstånd) och då stelnade han till och gick upp en aning i stress. Han pep lite och cirklade runt mig ett par varv men drog ingenting i kopplet och varvade ner snabbt. Det är så mycket lättare att jobba på den biten när vi är ensamma så det är något vi ska försöka ta vara på den här veckan - i den mån värmen tillåter.

Idag påmindes jag verkligen om vilka framsteg vi har gjort det senaste året. Idag hade han visserligen bråttom och drog lite i kopplet de första tio minuterna men sen taggade han ner, strosade på i promenadtempo i slakt koppel och hade ro till att lukta massor. Det hade inte hänt för ett år sedan. Varken strosandet eller luktandet. Inte ens i den här värmen, han var för stressad. Ibland kan det kännas som att vi står och stampar på samma ställe utan att göra några som helst framsteg men så vaknar man till och inser att så inte alls är fallet. Det har hänt otroligt mycket på ett och ett halvt år!

Texas kan inte riktigt bestämma sig för om han vill spana lite mer på hunden vi just passerat eller om han är redo att gå vidare:

'Vårt' spökhus i sommarskrud:

För varmt. Man kan ana lite skum. Det var ingen fara i det här fallet, han var pigg och inte allt för varm men det är ändå ett tecken på att det var för varmt ute för att kännas helt okej idag. Imorgon får det bli en tidigare och därmed svalare promenad.

Jag har i alla fall börjat hitta lite hösttecken, trots värmen:

Tapetsering & Pojklös

Igår när jag klev av jobbet var jag redigt seg. Värmen håller på att ta kål på mig (nedräkningen till den första September har härmed börjat). Jag skyndade mig i alla fall först till Ida för att hämta Texas, sen hem för att grabba Alex och byta om innan vi stack raka vägen upp till Ringvägen för att smacka upp tapeter i ett vardagsrum. I ett svagt ögonblick råkade jag visst lova att göra det (eller ett hungrigt, jag blev nämligen lovad gomat som betalning). Hade det inte varit så förbannat varmt hade det inte varit så jobbigt men som sagt - värmen ta kål på mig. Nåja, det gick hyfsat okej ändå och det var helt klart värt det för den goda maten, hehe.

När vi kom hem körde jag en sistaminutentvätt eftersom Alex skulle åka till Långenäs idag, sen donglade jag av rätt ordentligt.
Eftersom Texas blir orolig när resväskorna åker fram aktade jag mig noga för att börja packa redan igår och sparade det tills idag på morgonen, på så vis fick jag i alla fall i honom kvällsmat. Frukosten kunde jag dock glömma att få i honom och inte hade han ro att gå på toa heller.
Vi kom i alla fall iväg utan allt för mycket om och men och efter vägen kom Texas igång med vatten och toabesök igen, äta vill han fortfarande inte men det har nog mer med värmen att göra än med resfeber.
Vi mötte upp farsan i Hova och Alex kunde inte komma iväg fort nog. Han kommer utan tvekan ha en fantastisk vecka, propptjock med skoj.

 Lycklig Junior, på väg mot nya äventyr.

Texas står och ser hur morfars lastbil försvinner med hans brorsa.

Han tyckte att det var ett sjukt dåligt påhitt...

Jag gillar att åka bil, Sverige är så sjukt vackert:

 Ikväll har Texas och jag fiskat och käkat kvällsmat på sjön. Inte ett endaste napp men sjukt stilla och skönt. Så nu har vi varit barnlediga färdigt, nedräkningen till söndag, när pojken kommer hem igen har officiellt börjat.

Vilken dag!

Igår körde vi hårt på den sociala biten! Av någon anledning tröcks allt ihop på en dag.

Vi vaknade på morgonen och hade enbart planer på en lunchdate och ett besök på kyrkogården på kvällen men så fick jag ett ja-just-jävlar-moment när jag stod och sminkade mig i allsköns ro. Jag hade en del papper som jag behövde hjälp att kolla på och fick tag i farmor som är kung på klurigt pappersarbete så jag grabbade Junior och blåbärspajen som vi bakat dagen innan och knallade över för att fixa det. Det fick alltså bli efterrätt före maten, men det gjorde inte så mycket - det är ju då den smakar som bäst.

När vi var klara mellanlandade vi hemma för att plocka upp Texas och cyklarna innan vi gav oss av upp till morsan för att lämna av Texas och den sista lilla blåbärspajbiten där. Junior var nämligen väldigt stolt över pajen han bakat av blåbären och smultronen han plockat (nästan) helt själv (Vi fick smita in på Servus och köpa ett par extra förpackningar blåbär att fylla ut med.) så alla var såklart tvungna att få smaka av den.

Sen trampade vi iväg upp till jobbet, köpte gravljus och mötte upp Candyman. Helt sjukt trevligt att äta med någon som äter lika långsamt som en själv för övrigt! Vi käkade i nästan två timmar. Eller ja, jag käkade och pratade, grabbarna käkade, pratade och kollade in tjejer/damer och Junior flörtade hej vilt med töserna som satt vid bordet bredvid oss, hehe. 

Sen sprang vi in på leksaksaffären så att Alex kunde köpa upp sin lön och jag sprang på Maria på torget och planerade in en kvällspromenad.

Mycket trevlig kvällspromenad bortsett från att Texas var nipprig som tusan och Junior pendlade mellan akut uppmärksamhetstörst, akut överskott av energi och akut vätskebrist. Texas hade en extra speedad dag och tände till lättare än vanligt, ändå tog det inte lång stund innan han var obrydd av Marias två töser. Framstegen må komma i babysteps men när man tänker ett år tillbaka är skillnaden enorm. Fantastiska hund! Trotts mina små monster han vi i alla fall catcha upp det väsentligaste som blivit missat de senaste åren. Sjukt kul!

Eftersom hennes mamma och vi bor i varsin ände av stan skildes vi åt och började knata hemåt efter att ha gått en gemensam liten skogsrunda. Alex höll på att förgås av törst och till vår stora lycka var Hannas föräldrar vakna och ute när vi kom ut från Folkets Park så Alex blev både matad och vattnad. Han hann även med att hitta en fjärilslarv, tigga till sig en låda till den och få med sig en glasspeng innan vi gjorde ett nytt försök att ta oss hem. Väldigt kul att hinna prata med dem lite mer ordentligt än när man springer på dem när man är på språng, som ju oftast brukar vara fallet.

Sjukt hungrig Junior i Folkets Park.

Strax före tio kom vi in genom dörren, då kom Junior på att vi glömt kyrkogården. Jag hade hoppats att han skulle glömma bort det så vi kunde få gräva ner oss i sängen och ta kyrkogården nu ikväll istället - men har man lovat så har man. Som tur var ställde morsan upp och skjutsade upp oss en snabbis så att Alex fick tända sina ljus och prata lite med Orvar. Jag fick vackert hålla mig en bit bort så att de fick prata ifred. Söta unge.

Vi hann alltså med rätt många igår. Mycket trevligt!

Kväller på Skogskyrkogården.

Idag har jag jobbat och imorrn blir det en repris på det. Det blir kul, jag tycker om att jobba helg. Det känns liksom lite lättare att stå ut med idioter och städa efter praktarslen när man får dubbelt betalt för besväret. Okej, det där lät väl lite väl cyniskt kanske... De allra flesta kunderna är faktiskt väldigt trevliga. Men så finns det en liten klick som är extra jävliga (och den klicken känns så sjukt mycket större när jag ska till att ha mens). 

Man kan faktiskt inte alltid vara trevlig...

Nu - sova.

Första veckan efter semestern. Helt okej.

Första jobbveckan avklarad och jag kan ju bara konstatera en sak: min kropp är fortfarande inställd på semester. Dessutom har jag åkt på ett litet småskit som är rätt irriterande men det går över snart, det brukar gå relativt snabbt. Annars är det kul att vara tillbaka, jag gillar att vara ledig men jag gillar att ha lite struktur också och den tappar man ju lätt när man är hel-ledig. Inte för att mina arbetstider är speciellt strukturerade men de lägger i alla fall upp en måstebas att lägga upp vardagen runt.

Alex har varit hos Nicklas och Nanny några dagar eftersom Nicklas har haft semester så måndagen och tisdagen blev hel-lediga för min del. Lite jobbigt eftersom jag gärna hade tillbringat lite extra tid på tu man hand med pojken efter trippen till Långenäs. Jag fick alltså se till att fylla dagarna för att det skulle kännas lite lättare så jag och Texas passade bland annat på att inventera våra svampgömmor här i närheten. Det började nämligen viskas om att kantarellerna börjat titta upp. Vi såg några små rackare i Mölnlycke också men jag trodde att de hade kommit längre där än här uppe och var inte alls säker på att hitta något över huvud taget. Men oj, så fel jag hade! Trots att diverse skogsmaskiner röjt omkring i bästa kantarellskogen kämpade de tappert på och vi fick ihop en hel bajspåse (modell stor) utan att ens leta speciellt.

Vår sönderkörda kantarellskog. 

Ett kilo tappra krigare.

Årets första kantarellmacka. Mums!

I helgen var det meningen att mina systrar med familjer skulle komma upp och hälsa på men den där fulförkylningen som cirklar omkring satte stopp för det så vi fick lägga om planerna. Det var ju Powermeet i Västerås så att åka dit en sväng med pojken var ju självklart, det fanns liksom inget alternativ.

Jag klev av jobbet klockan ett igår, snabbade mig hem, packade i ordning det viktigaste och började knalla ner mot tågstationen tillsammans med grabbarna.

Båda grabbarna skötte sig hur bra som helst på tåget. Det var rätt mycket folk, flera barn och en hund till satt i vår kupé. Alex började plocka fram sina två tablettaskar som han hade köpt för att ha på tåget, innan jag ens hann reagera bjöd han bort den ena asken till barnen som satt bredvid oss. Han förklarade för mig att det inte skulle vara snällt att sitta och äta godis så att de såg utan att dela med sig. Det gick så fort att jag inte hann fråga deras mamma om de fick äta godis fören det var för sent men hon sa inget så jag antar att ingen av dem var allergisk eller så. Jag fick en lite vass blick men kände att jag hellre får en sån för att Alex är lite för snäll än för att han är elak. 

Texas skötte sig exemplariskt trotts att den lilla whippetdamen satt precis mitt emot oss, så nära att de kunde nosa på varandra. Efter en bit klev en irländsk röd setter och en liten terrier på och de var lite uppstudsiga, Texas gruffade till åt dem en gång och höll ögonen på dem i några minuter men lugnade snabbt ner sig och ignorerade dem helt resten av resan.
På stationen stod det ett gäng fulla karlar och några av dem började stirra på Texas och muttra. Han tyckte att det var obehagligt och skällde åt dem vilket fick en av dem att börja gorma åt honom att hålla käften och det gjorde ju bara saken ännu värre. Ibland blir jag så jävla förbannad på folk men det var inte läge att ventilera vad jag tyckte om honom just då så jag tog Texas och Junior och traskade därifrån så lugnt jag kunde. Texas blev lite uppjagad av den incidenten och var ganska steppig ända tills vi fick syn på David så att han fick andra, roligare saker att tänka på.
Vi stannade på en bra gräsplätt och kollade på bilar i ett par timmar. Alex och Henrik var lyriska och Texas var en dröm att ha med sig. Han fick ha haltin på sig eftersom han brukar kunna göra utfall mot mopeder och motorcyklar (det fanns en hel del såna också nämligen) men det hade inte behövts. Han kunde inte ha brytt sig mindre.

Tessan, Henrik & Alex kollar in vrålåk.

 Kärlek ♥

Avgassmällar, fulla människor, burnouts, musik och väsnande bilar sket han fullständigt i.

Piggelin var grejer däremot.

Texas och David grillade kvällsmaten igår kväll.

Idag har vi käkat farligt god go-glass, lekt flera timmar i lekparken och käkat på uteservering och Texas har varit lika snäll som igår. Han var lite sugen på ett par änder i parken vid ett par tillfällen men annars så skötte han sig exemplariskt hela dagen idag med. Pojken skötte sig väl som barn gör mest, glatt och busigt och har inte alltid full kol på läget. Det är bra det, det ska ju vara liv i ungar.

 Go-glass i Eskilstuna.

Det har varit en intensiv helg med alla intryck och nya miljöer, för oss alla faktiskt. Junior somnade gott ikväll och Texas planade direkt innanför dörren. Jag är rätt mosig själv också så det blir en tidig kväll ikväll. Imorrn kör vi tvättstuga och ett kvällspass på jobbet.

Universeum och Hemresan

Junior var störtnöjd när de kom hem från Universeum. Han hade dessutom med sig en påse nya djur till sin samling , säkert fyrtio stycken, tur att de var så små. Jag satte farsan och Carina på att knäppa några kort så att Alex skulle få med sig ett minne därifrån att lägga i sin sommarpåse som han ska ha med sig till förskoleklassen i höst. Att knäppa kort är väl inte deras favoritsysselsättning här i världen men de gjorde i alla fall några tappra försök.

Junior Gluggen Eriksson på väg till Universeum.

 Mina personliga favoriter.

Tågresan hem gick betydligt mycket smidigare än resan ner, till min stora förvåning. Jag trodde att söndagen innan halva Sverige kliver på sin första semestervecka skulle vara rätt körig men vi hade djurkupén på vår ände av tåget helt själva hela resan. Så himla skönt, då kunde Texas få röra lite mer på sig och slapp ligga under bordet hela resan. Alex var märkligt lugn och väldresserad och det dröjde inte länge innan han sov. Jag väckte honom fem minuter innan det var dags för oss att kliva av i Västerås och han skötte sig exemplariskt på båda stationerna. Vi käkade på McDonalds på vägen hem (Alex bästa) och handlade och grejade innan vi äntligen kom hem och in genom dörren och han var snäll och väldigt medgörlig hela dagen. När vi kom hem visade det sig att han hade feber. Så klart! Nu är han hos Nicklas och Nanny eftersom Nicklas har semester den här veckan men han verkar i alla fall vara på bättringsvägen så han kanske slapp lindrigt undan den här gången? Vi får la hoppas på det, är inte så sugen på att vabba såhär direkt efter semestern.