Det är lugnt, jag är okej.

Jag är okej från det att klockan ringer. Det finns inget val, man måste ju upp. Måste hinna duscha och sminka mig, (smink är magiskt - kan lura folk så det visslar om det). Alex måste väckas, kläder ska plockas fram och träs på, dagisväskan ska packas, Texas ska ha frukost och rastas, båda behöver kärlek och uppmärksamhet.
Måste hinna i tid till dagis, i tid till hundvakten, i tid till jobbet.
Jag älskar jobbet extra mycket just nu, jag må prestera som en berg-och-dalbana med beslutsångest men det är magiskt att kunna stänga av allt och bara lägga fokus på att lyda order. Det är extra enkelt att jobba med de två högsta hönsen på plats, då är jag bara en kropp som ska placeras ut där den gör mest nytta (eller minst skada?). Låg nivå av kallprat, noll procent djupgående frågor, inget "hur mår du?", inget daltande. Jag behöver inte låtsas, inte undvika sanningen, inte vara trevlig, bara göra det jag ska. Lovely.
Sen måste Texas hämtas, Alex hämtas, båda ska matas, rastas och allt annat som hör till. Dagarna rullar på, det går fort och är lätt att vara okej.
Ända tills Alex första snarkning hörs, då är det svårare, då är alla måsten fixade och det finns ingenting kvar att göra. Från och med den där snarkningen är jag mindre okej, rätt så jävla trasig faktiskt... ända tills klockan ringer till frälsning igen.
Fast det är lugnt, jag kommer att klara mig fint. Jag har överlevt värre - mycket värre. Jag känner mig själv, vet hur jag ska göra för att hitta tillbaka när jag tappar fotfästet, lätta på trycket när det är på väg att koka över. Det finns bättre nätter och sämre nätter men de sämre blir lite, lite bättre hela tiden.

- Det är lugnt, jag är okej.