Ännu en kväll vid Dypölen.

 Ikväll körde vi kvällsmat vid Dypölen.

Nu när vattnet har sjunkit undan vid Dypölen är det lika bra att börja röja undan så att det blir sommartrevligt där igen, så vi har passat på att åka ut så mycket vi kunnat de senaste dagarna. Idag hämtade vi halva bryggan som rymt iväg lite och påbörjade rensningen av stranden. När vattnet steg så mycket i våras lämnades nämligen halva Barkens bottenslam på det som egentligen ska vara vår gräsmatta. Det har flutit iland en hel del annat skit också så vi måste försöka klämma in en vänta till Tippen också, så småningom. Fast först lär vi ju samla ihop allt. Det är en hel del arbete kvar med andra ord, men det är ju kul arbete så det gör inget. Vi passade på att ta med oss kvällsmaten ut.

Junior var nöjd, det är inte bara jag som tycker att mat smakar bäst utomhus.

Alltså, jag har aldrig gillat när hundar tigger. Aldrig. Tills jag fick Texas. Jag tror inte folk kan förstå lyckan i att se en hund tigga så ihärdigt efter mat när man har spenderat nästan ett år med att försöka få i honom tillräckligt. Den kampen har resulterat i att jag har belönat allt hans intresse för mat. Nu när det har vänt och han äter med liv och lust kan jag fortfarande inte komma ifrån den där fladdrande lyckan i magen när jag ser honom be så fint om att få sig en smakbit. Det hade jag aldrig trott om mig själv för ett och ett halvt år sedan.

Det här kan nog vara min nya favoritplats i världen.

Kan tänka mig att många timmar kommer att spenderas i den här båten i sommar,

med en bok, solandes i bikini, med ett metspö eller bra musik i öronen.

När vi får ordning på stranden kommer utsikten att bli betydligt finare också.

Så har jag blivit lite bortskämd ikväll. Det var tydligen någon som tyckte att jag behövde ett paket så här på kvällskvisten. Nån som vet vad som går hem i min mage :)

Månaden (!) som gått

Nu var det rätt länge sedan jag skrev något vettigt här. Inte för att det inte finns något att berätta om utan snarare för att jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag vill dela med mig av och inte. Å ena sidan skulle det vara jävligt skönt att få lägga ett ord själv istället för att bara gå omkring och höra av andra vad som händer, hur mitt liv ser ut och varför (jag bor ju trots allt i Fagersta, byn där alla vet allt som du inte vet om dig själv). Å andra sidan är det inget folk har med att göra. Statistiken har skjutit i höjden trots min frånvaro så jag antar att det sitter ett par sjukt nyfikna gamar och bara väntar på att en godbit ska trilla in här förr eller senare. Ni kan få vänta vidare.

Så vad har hänt under April då? Jo, en hel del:

Vi har firat att det var ett år sedan Texas blev en del av familjen. Den femte April 2013 strosade han in i vår familj och det känns som igår samtidigt som det känns som att han varit en del av oss för alltid. Märkligt.
Vi firade kvällen i soffan med film och gotta. På söndagen körde vi ett firande mer i Texas smak, en dragtur på strax över två mil i perfekt vårväder. Sol men inte för varmt. Helt fantastiskt!

Jag har fyllt år, börjar närma mig trettio nu. Kan dock glädja mig åt att jag har en chans att ladda ett par år till innan det smäller av och sen kan jag lägga fokus på att göra det årtiondet så sjukt mycket bättre än det som varit. Vi får la se om jag lyckas men så himla svårt borde det ju inte bli.

Alex har fyllt år. SEX ÅR! Jag tror att han fick en rätt bra dag trots omständigheterna, han verkade nöjd i alla fall. Han fick sin efterlängtade Robo Fish och en välbehövlig ny cykel bland annat.
Förberedelserna inför Förskoleklassen har startat och till hösten har jag en skolpojke! Det känns sjukt underligt. Tittar på mig själv i spegeln och tycker att jag ser ut ungefär som jag 'alltid' gjort, tittar sen på Junior och inser att spegeln ljuger några år.

Vi har firat påsk i Västerås, hos David och Tessan. En mycket trevlig helg med god mat, trevligt sällskap, god mat, kul spel, god mat, trevlig utflykt och god mat :)

Jag har träffat Sandra en hel dag! Och hunnit krama Hanna en supersnabbis. Fått Skype installerat och klistermärket för kameralinsen på datorn borttagen så nu är jag lycklig över tanken på att hålla kontakten lite bättre och nervös över kameran. Har nog sett en polisfilm eller två för mycket...

Det värsta vattnet har sjunkit undan vid dypölen så vi har fått i båtarna i vattnet och tagit de första fisketurerna. Nu gäller det bara att dra igång med vårfixet så fort vi lyckas få lite tid över så att det kan bli lite strandhäng i sommar.

Så har vi startat ett kojbygge som det ska finliras lite på, rensat ur källarförrådet och fått ut nästan alla Nicklas grejer, jobbat, gått på möten, Alex har lekt med granngrabben och hittat en trevlig grannflicka att leka med.

Ja, det var väl lite av vad vi har haft för oss i alla fall. Vi får väl se hur uppdateringen blir i fortsättningen men förhoppningsvis ska jag väl bli i bättre skick med tiden så att bloggen kommer igång igen.

Det är lugnt, jag är okej.

Jag är okej från det att klockan ringer. Det finns inget val, man måste ju upp. Måste hinna duscha och sminka mig, (smink är magiskt - kan lura folk så det visslar om det). Alex måste väckas, kläder ska plockas fram och träs på, dagisväskan ska packas, Texas ska ha frukost och rastas, båda behöver kärlek och uppmärksamhet.
Måste hinna i tid till dagis, i tid till hundvakten, i tid till jobbet.
Jag älskar jobbet extra mycket just nu, jag må prestera som en berg-och-dalbana med beslutsångest men det är magiskt att kunna stänga av allt och bara lägga fokus på att lyda order. Det är extra enkelt att jobba med de två högsta hönsen på plats, då är jag bara en kropp som ska placeras ut där den gör mest nytta (eller minst skada?). Låg nivå av kallprat, noll procent djupgående frågor, inget "hur mår du?", inget daltande. Jag behöver inte låtsas, inte undvika sanningen, inte vara trevlig, bara göra det jag ska. Lovely.
Sen måste Texas hämtas, Alex hämtas, båda ska matas, rastas och allt annat som hör till. Dagarna rullar på, det går fort och är lätt att vara okej.
Ända tills Alex första snarkning hörs, då är det svårare, då är alla måsten fixade och det finns ingenting kvar att göra. Från och med den där snarkningen är jag mindre okej, rätt så jävla trasig faktiskt... ända tills klockan ringer till frälsning igen.
Fast det är lugnt, jag kommer att klara mig fint. Jag har överlevt värre - mycket värre. Jag känner mig själv, vet hur jag ska göra för att hitta tillbaka när jag tappar fotfästet, lätta på trycket när det är på väg att koka över. Det finns bättre nätter och sämre nätter men de sämre blir lite, lite bättre hela tiden.

- Det är lugnt, jag är okej.

Kebabgryta a la Alex

Igår var det dags för dagen D. Alex matdag. Han hade planerat, förberett och laddat inför den dagen ända sedan i fredags och det är väldigt lång tid för en sexåring. Han har kommit på maträtten själv, knåpat ihop receptet, planerat vad som behöver handlas och bjudit sina mostrar.
När en sexåring ska planera recept och meny är risken för överspårning stor. Jag stålsatte mig för att gå med på allehanda konstiga ingredienser så som ketchup, hallon, sylt och Ahlgrens bilar och förberedde mig på att ha en back-up middag redo när vi först kläckte idén om Alex matdag. Det hade inte behövts för han hade förvånansvärt bra koll på vad man gör en gryta med. Tydligen har alla timmar i köket lärt honom en hel den även fast han inte verkar så fokuserad just när man håller på.

Middagen bestod av Kebabgryta med ris och sallad. Efterrätten var jordgubbar doppade i choklad med en klick grädde till om man ville det.

Kebabgryta a la Alex

* Släng i en bit smör som ska smälta i grytan så att kebaben inte fastnar.
* När smöret slutar bubbla ska man hälla i en förpackning kebab/gyros från Lidl och mosa runt lite.
* Sen häller man i två hela förpackningar laktosfri grädde och en köttbuljongtärning.
* INGEN LÖK FÖR DET ÄR ÄCKLIGT!
* Krydda med några nypor salt, en stor gnutta cayennepeppar och lagom mycket svartpeppar.
* Rör om noga.
* Häll i soya, så mycket som du känner för och mjöl så att såsen inte bara rinner av riset.
* Låt sjuda ganska länge så att du hinner röra om och provsmaka hur mycket du vill.

Jag blev degraderad till kökshjälpreda och fick inte röra någonting utan lov. Han litade i alla fall på mig tillräckligt mycket för att låta mig göra salladen - under mycket noggranna restriktioner. Varenda bit skulle vara av perfekt storlek och jag fick absolut inte få för mig att ha i sallad i salladen, bara de gottigaste sakerna fick vara med. Jag skötte mig inte helt perfekt och fick knappt godkänt men det gick ju att äta i alla fall.

Maten blev faktiskt väldigt god (jag petade såklart ut kebabbitarna men pojken tyckte att det var okej), han skötte sig väldigt bra i köket och tyckte att det var väldigt roligt så det är definitivt någonting vi ska göra om. Jag tror att vi dessutom ska införa en gemensam matdag i veckan när det finns ordentligt med tid till att stöka runt i köket och laga och äta någon extra spännande mat tillsammans.

En hel söndag med hundgöra

I söndags morse vaknade vi till löftet om sol och blå himmel. Moder Natur höll vad hon lovat och när Nicklas hämtat Alex efter frukost gav vi oss genast av mot Eskiln med solen i ögonen och vinden i ryggen. Det blev inga bilder, vi koncentrerade oss på att bara njuta istället.
Det första varvet snittade vi på 14,6 km/h och toppade med 25,2 km/h. 2,6 km på 10,24 minuter. Han fick dra på lite på raksträckorna och där sikten var okej men fick hålla sig ganska samlad i övrigt eftersom det var många pensionärer ute och motionerade.
Andra varvet snittade vi 10,8 km/h och toppade med 27,9 km/h. 2,6 km på 14,17 minuter. Då visste jag ungefär vart våra sällskap befann sig så han fick dra på lite den första biten och ta det lugnt runt resten av spåret.
Våra passager verkar ha klaffat nu. Han bryr sig inte alls om folk även om de tittar, pekar, hälsar och pratar med både mig och Texas när vi kommer. Och att folk reagerar är mer eller mindre en regel. Han har fått väldigt fin kläm på det här med att läsa av vart folk tänker ta vägen och på egen hand välja hur han ska passera dem för att lämna så bra utrymme som möjligt. Det har hänt ett par gånger att han har läst av situationen bättre än mig och ignorerat mitt "håll höger" eller "håll vänster" eftersom han redan sett att det inte kommer att fungera. Numera vet jag att han sköter det så bra på egen hand att jag hellre avvaktar och låter honom styra passagerna själv än att försöka lägga mig i för tidigt och det går mycket bra. Han verkar växa med ansvaret och saktar självmant ner när vi möter eller ska köra om någon (eller några). Vilken skillnad det är på hund och hund! Jag är så van vid hundar som hela tiden tar kontakt för att få stöd och styrning genom olika situationer och det är helt fantastiskt att se Texas förmåga att fatta kloka beslut på egen hand. Det är en stor omställning för mig och jag får hela tiden påminna mig om att ge honom lite friare tyglar och låta honom fatta beslut på egen hand. Vårat teamwork känns verkligen mer som teamwork när vi är lite mer som jämlikar och mindre som chef och underordnad, och på något underligt sätt stärker det samarbetet än mer. Mitt kloka lilla Hjärta.
När vi satt och gosade efter det sista varvet kom en kvinna som vi passerat under båda varven fram och pratade. Hon blev mycket förtjust i Texas och hon saknade livet med hund väldigt mycket. Vi pratade länge och väl och när vi skildes åt hade hon bråttom hem för att kolla in Hundstallets hemsida. Texas har gjort väldigt bra reklam för Hundstallet här i stan under sitt första år som Eriksson. 

Själva skyndade vi oss hem för att hinna vårstäda Texas innan nästa äventyr.

En mycket missnöjd huskymix. Visst ser man en ganska tydlig hint av vinthund här?

Vi hann med en grundlig dusch, torkning, borstning, middagslur, lunch och packning inför nästa utsvävning innan Madde och Caro kom förbi och hämtade upp oss. Vi packade in oss i Iris, Caro i bakluckan och Texas bältad i baksätet sen styrde vi bort mot "vårat" sandtag.

Texas tyckte att det var helt okej att låna ut bakluckan till sin kusin.

Han låg bra i baksätet med fin utsikt och bra koll på matsäcken.

Det var skönt att kunna ägna några timmar enbart på hundgöra. Vi tränade lite enklare vardagslydnadsövningar. Texas jaga-sork-röse, alla goda bajspluttar och alla spännande äkta viltspår var svåra störningar så vi back to basic och koncentrerade oss på stanna, nej, varsågod, kom hit och så (slut). Det gick bra, vi var duktiga och skötte oss fint båda två.

Det blev en hel del bus, lite fika och ett spår också. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag.

 Busig Caro laddar inför en tackling.

Maddes fina Caro.

Jag försökte tigga till mig lite gos men Texas tyckte att jag mest var jobbig...

Jag la ett ganska kort men lite krokigt spår till Texas. Det gick genom mycket varierad terräng, allt från ren sand till tät granskog, på flera ställen gick det över smarriga små bajshögar och med all säkerhet korsades det många gånger av spår efter vilt men han skötte sig väldigt bra trotts retningarna. På ett ställe korsade vi något extra spännande spår och han stannade upp och såg längtansfullt åt det hållet innan han fortsatte framåt och vid ett tillfälle var han tvungen att stanna till och spana in omgivningarna men han rörde inte en enda bajshög och gick fint och noggrant mitt i spåret i princip hela vägen.

Upp för sandtaget.

Till slut hittade han en låda med en rå, saftig bit lammracks. Mycket bra lön för mödan.

På vägen hem hade vi två nöjda hundar i bilen och tog ett par omvägar för människonöjen. Vi hälsade på en sväng i Kalvängen och tog vägen över Hedkärra hem för att kolla in ett annat sandtag som vi tydligen lekte i när vi var små (det kan jag faktiskt inte minnas). Det hade vuxit igen lite men inte helt och fungerar fortfarande utmärkt för fysträning. Sanden är mjuk och backarna är inte speciellt branta men ändå ganska långa. Det kommer nog att få bli ett besök där ganska så snart för närmare inspektion.