Uppfriskande ärligt fördjävligt.

Som jag har nämnt tidigare så har det varit tungt ett tag nu, på många olika fronter samtidigt. Det är inte bara tungt, det finns bra saker också och jag har försökt fokusera på dem, det är de sakerna som får mig att kliva upp på morgonen. Men ibland har jag nog fokuserat alldeles för hårt på dem, så hårt att jag har förbisett de dåliga sakerna. Det låter kanske skönt? Ja, det det är det faktiskt, väldigt skönt - så länge det fungerar. Men man måste låta sig själv bryta ihop också. Man måste ta tag i de där jobbiga sakerna för hur man än vänder och vrider på det så kommer de att ta sig upp till ytan till slut. På något jävla vänster kommer de att flyta upp som ospräckbara ballonger och spräcka den spegelblanka ytan. Hur stort vågsvallet blir beror på hur djupt man drar ner dem innan man tillåter sig att släppa taget.
Min älskade man har hjälpt mig att släppa mina. Nu är det dags att ta sig upp genom vågsvallet och kippa efter andan igen, om det blir friska andetag eller sunkiga, fulla med snusk, återstår att se men hur det än blir så är det dags att andas igen.

Idag när jag kom hem från jobbet, efter att ha plockat upp Alex på dagis och Texas hos syrran, sjönk jag ihop i fåtöljen för att vänta på att Iprenen skulle dämpa febern en aning. Jag slözappade lite på internet utan att egentligen vara intresserad av det jag läste. Jag klickade mig halvhjärtat in på Facebook för att titta om mina systrar skrivit något eller lagt upp någon bild på något av alla mina fina syskonbarn. Jag längtar efter dem så att det gör ont men har varit alldeles för trött för att ringa och föra ett meningsfullt samtal på alldeles för länge. Efter en stunds scrollande fastnade blicken på en länk som en gammal klasskamrat delat - Mia Skäringer: Lyckofasaden tar död på oss. Den satt som ett smäck! Skäringer är upfriskande ärlig och det är faktiskt ganska skönt att bli påmind om att det inte bara är en själv som känner sig som ett krockat skithus ibland. Och att det faktiskt är helt okej, för det är lätt att glömma - speciellt när man sitter där själv.
Jag har varken haft ro eller lust att läsa på ett tag men jag tror att jag kan göra ett undantag för Skäringer. Dyngkåt och hur helig som helst ska få sig en repeat och jag tror att jag ska ta och klicka hem Avig Maria också.

Imorgon är jag hemma med Alex, jag har nämligen lyckats smitta honom redan. Då ska jag passa på att ta tag i ett av de där svarta molnen, ett som har hängt där i... ja, vad blir det nu... 2 år? 3? och växt, sakta men säkert. Det är galet läskigt och jag är inte säker på att jag vill veta vad som döljer sig i det. Å andra sidan är det ju bättre att oroa sig för någonting verkligt än för fantasins verk - och jag har rätt livlig fantasi. Vem vet, jag kanske till och med får min en ordentlig kallsup med frisk luft?

( Mina ljuspunkter, de som det är värt att kliva ur sängen för ♥ )