Propptjock helg

Efter draget i lördags lekte Junior med granngrabben i ett par timmar medan jag uppdaterade bloggen och packade det vi skulle behöva för en enkel övernattning hos syrran sen knallade i iväg upp dit, jag, Alex och Texas. Oftast är vi ju här hemma när vi träffas, helt enkelt för att det finns mer utrymme här men jag måste ju säga att det gav mersmak att pallra sig iväg, trotts att det blev en del att släpa på. Hur mycket jag än skulle ha behövt göra så fick jag bara släppa det eftersom jag ändå inte kunde. Är man hemma pular man ändå med något i förbifarten hela tiden, även om man har bestämt sig för att låta bli. Mycket skönt att slippa, mer av det!

 

I söndags vaknade vi hemma. Vi hade nämligen en nattlig olycka och knallade hem klockan två på natten. Det är sånt som händer.
Så vi packade oss iordning för en vända till Högbyn. Det är för lite snö för att hela backen ska vara åkbar än men en del var uppkörd och vi hade kul, till och med farmor tog sig ett par åk på en av madrasserna. Alex och Henrik passade även på att köra in Alex fyrhjuling. Som han väntat, pojken! Det var bara lite för mycket snö för att han skulle kunna åka själv, han är för lätt för att den skulle kunna greppa ordentligt så jag eller Nicklas fick åka med för att bidra med lite tyngd. Det ska bli kul i vår, när vi kan åka ut i skogen allihop tillsammans!
Jag var lite osäker på hur Texas skulle reagera på fyrhjulingen med tanke på hur mycket han hatar mopeder. Vi har aldrig träffat på någon fyrhjuling tidigare men vi har stött på några skotrar och dem gillar han inte heller. Det gick i alla fall hur bra som helst. Oväntat lätt.

Madde och Farmor i backen. Man blir aldrig för gammal för att ha lite skoj.

Henke på uppdrag. Varför släpa med sig en egen madrass upp för hela backen när man bara kan gå upp och sno någon annans och slippa slita själv? :) 

En mycket lycklig Junior, en koncentrerad Nicklas och en något fundersam Tex.

 Kolla in den jätteglada munnen :D

Henrik har vanan och snitsen inne och behövde ingen extra tyngd för att ta sig fram.

Korvgrillning. En annan höll sig då till varm choklad (med marshmallows och vispgrädde m-m) och kakor.

 Texas blev kall av att vara för stilla i kylan för länge så jag rotade fram ett par av Orvars gamla täcken för att hjälpa honom att hålla värmen lite grann. Ett tjockare fleecetäcke under och ett regntäcke över som täcker bättre och håller snön borta. De var alldeles för korta och han såg ganska skojig ut men de var i alla fall bättre än inget alls. Lägger till täcken i rätt storlek på att-köpa-listan.

Igår körde jag ett tre timmars kom-igång-pass på jobbet innan jag hämtade Alex på dagis och Texas hos Ida för en heldag med morsan och Ida. Ankgödning, gomat, klippningx2, fika och shopping. En skön dag, det var alldeles för länge sedan sist!
Texas och Caro älskar varandra och höll på att riva morsans hall när de kom på att de kan kasta bollen åt varandra. Tänk er själva: två hundar som kastar boll åt varandra - de tröttnar ju aldrig.

Hungriga änder. Kalla också, de gick bara några enstaka steg innan de lade sig ner för att värma fötterna en stund.

MYCKET hungriga var de. 

Texas i lekpose, han väntar på att Caro ska vända sig och och slunga iväg bollen åt honom. 

Haha :D

Idag kör vi på en tråkig dag. Tvättstuga, diverse hemmapul, korta rastningar och tvn på i bakgrunden hela dagen. De dagarna behövs de med ibland.

Pure magic ♥

Eftersom jag fortfarande inte har fått fingrarna ur och fixat oss en kickspark så fick det bli en vända med kickbiken trotts snön. Eller fått fingrarna ur... vi har väl snarare prioriterat annat helt enkelt. Det gick i alla fall över förväntan, speciellt med tanke på att vi inte har prioriterat vinterdäck heller. Det var lite slirigt, speciellt när jag måste bromsa men så fort vi kom ut på grusvägen fanns det hjulspår efter ett par bilar som bar nästan hela vägen och då gick det betydligt bättre. För Texas bar det hela vägen men tyngdfördelningen på cykeln gjorde att det brast så fort jag råkade komma utanför en aning, vilket jag gjorde med jämna mellanrum eftersom det låg ett lager pudersnö över så det var svårt att se vart spåren var bärande och vart de blev för mjuka. Det krävde en helt ny teknik men så fort jag fick kläm på det fungerade det fint, jag kommer nog att känna av en hel del muskler jag inte visste att jag hade dock. Musklerna har inte klagat under våra turer på länge nu men idag var det tungt. Dessutom missade jag att vattna och mata mig själv innan vi stack. Texas fick en extra energiboost och extra vätska  men jag glömde liksom bort mig själv.

Det märktes att vintern är som gjord för Texas. Hans tassar spretar ut och blir som små snöskor. Han travar på uppe på snön utan märkbar ansträngning och den kalla luften underlättar mycket för honom. Trotts att motståndet blev betydligt större i snön så travade han nöjt på. Han var inte alls trött när vi kopplade upp för att varva ner. Två timmars drag som var tyngre än normalt och det märktes knappt på honom.

Framsteg - Baksteg - Snedsteg.

Framsteg - Texas äter. Med entusiasm! Sen vi bytte mat har allt på matfronten blivit betydligt bättre. Det märktes ganska omgående att det var ett bra byte men nu när det har gått ett par månader är skillnaderna galet uppenbara. I början var det en klar fördel att portionerna blev så mycket mindre med tanke på att han inte åt för att han gillade det utan mer med inställningen att "äta bör man annars dör man", och helst inte mer än nödvändigt. Idag börjar nästan de små portionerna bli ett problem åt andra hållet - när maten är slut ser han mycket besviken ut och försöker övertala oss till att ge honom en till. Tanken på att hitta någonting bukfylleaktigt att fylla ut med har slagit mig (ni som känt Texas sedan tidigare inser nog vilken galen skillnad det är). Numera kommer han travande väldigt snabbt när han hör ljudet av mattunnan eller skramlet av skålarna och äter tomt varje gång.
Att han inte blir propptjock på en portion innebär även att han är mer mottaglig för mutor vid träning och det är någonting som underlättar väldigt mycket! Han är fortfarande inte någon retriver som skulle gå genom eld och vatten för en liten munsbit men en prasslande påse får honom att faktiskt vilja jobba - i mer än två minuter år gången. Det har gett vår klickerträning och shejping en ordentlig skjuts och fungerar även till en viss del vid vårt fortsatta tragglande med hundmöten.
Förutom aptiten så är han som en klocka i magen, pälsen är fin, han är pigg och fräsch, han har blivit riktigt snygg i kroppen och behöver inte lägga på sig mer och hudirritationerna han haft under tassarna har blivit mycket lindrigare.
Vi har helt enkelt hittat en kombination som fungerar utmärkt för honom, så jäkla skönt! Fantastiskt!

Vi shejpar in grunden till klossträningen.

Dessutom har han utökat sin hundkompiscirkel rätt ordentligt de senaste månaderna och i samband med det har vi gjort en hel del, mycket välkomna, upptäckter. Han ser inte små hundar som någonting annat än just det - små hundar. Vi har ju varit lite oroliga att en liten hund skulle kunna trigga igång jakten i honom men det verkar vara lugnt. Naturligtvis får man fortfarande vara försiktig med riktigt pyttesmå hundar men det är ändå en skön känsla. Han har inte visat något som helst resursförsvar, även det helt fantastiskt skönt naturligtvis. Och även om han kan låta illa mot hundar på håll så har han gått ihop med alla hundar han träffat (under ordnade omständigheter såklart) utan minsta antydan till problem. Tikar, hanar, kastrerade, okastrerade, små, stora, ettriga, busiga, rädda, snälla - nemas problemas.
Så vi har haft kontakt med hunddagiset igen, de har inte någon ledig plats för tillfället men ska höra av sig så fort de får en. Finemang!

En mycket sugen vovve letar godbitar i skogen. STORT framsteg!

Baksteg - Planerna på en hund till har lagts på is tills vidare. Helt. För ett ganska bra tag framöver. Vi har en hel del annat att ta oss igenom innan det kommer att komma på tapeten igen. Men en bra sak är att tösen som skulle ha flyttat hem till oss har fått ett alldeles fantastiskt eget hemma på annat håll. Det gör att det känns mycket lättare att släppa taget om henne. Dock är det en helt fantastisk hund som vi aldrig kommer att glömma. En bitterljuv känsla.

Den planerade föräldraledigheten som var inplanerad måste också läggas på is på obestämd tid. Alex har fått lite... komplikationer... på dagis och behöver vara där nu. Att ta hem honom i det här läget skulle vara att göra honom en björntjänst. Så ledigheten får vänta tills det passar bättre, just nu lär vi lägga krut på att få situationen att fungera för honom resten får vänta.

Lycklig Junior.

Jag har fortfarande inte tagit tag i det där jobbiga som ligger och oroar, långt där nere i magen. Där jag trycker ner det som ingen annan får se, där jag trycker ner det som jag själv inte vill känna. Jag har hitta på en massa bra ursäkter till att skjuta på att behöva ta tag i det. Jodå, det har faktiskt varit bra ursäkter. Det är bara det att det börjar bli trångt där nere nu, det är dags att vara modig. - Snart.

"We weren't born to follow,

come on and get up off your knees.

When life is a bitter pill to swallow

you gotta hold on to what you believe.

Believe that the sun will shine tomorrow

and that your saints and sinners bleed."

 

(Tack för peppen Jon. Lite till bara, snart så...)

Snedsteg - Jag körde på en kund med Hulda (skurmaskinen) idag! Första gången på sju år! Jag körde inte på henne mycket men det spelar ingen roll. Att köra på en kund är förbjudet! Jag höll på att skämmas ihjäl och när jag bad henne om ursäkt avbröt hon mig och bad om ursäkt för att hon hade så stora skor, vilket gjorde att mina skuldkänslor sköt i taket. Jag hade kunnat ta en utskällning eller ett lindrigt mord, jag hade förväntat mig det, men en ursäkt tillbaka... Ouff...

"Life don't have to be so hard.

Wanna stop and smell the roses, I dont wanna run,

wanna catch up on the talkin' that we haven't done.

The only big decision that I wanna make

is do we take this conversation down to the lake

or do we sit down in the porch swing..."

(Tracy Lawrence. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.)

Fredagsmys & Finbesök av mosters Lilla Plutt

Nu ikväll har vi haft finbesök här hemma. Caro har hälsat på! Madde är ju ganska ordentligt hundrädd så vi har tagit det lugnt med Caro och Texas för hennes nervers skull. De har träffats en hel del men ikväll har de för första gången gått fritt tillsammans inomhus. Naturligtvis gick det bra, de gillar varandra mycket, ingen av den har något som hellst resursförsvar och båda är ganska lugna av sig så de låg mest och sov medan vi kollade på film. Madde ska däremot ha en hel del cred, hon var mycket duktig och skötte sig över förväntan ;)

För er som inte vet så är Caro en blandras, schäfer, labbe och kaukasisk ovtjarka. Han är Maddes 2½ åriga fluffmongo och en av de luddigaste och mest kärlekskrävande bestar jag någonsin mött. Över fyrtio kilo menlös, påträngande, ren kärlek, kryddad med en hel del yberlycka och en massa nyfikenhet.

 

  Livsfarlig, verkligen... ;)

Nu kommer dom!

Minusgraderna! Wohooo! Eller ja, man kan väl aldrig lita på vädret fören det är här på riktig men om man ska tro klart.se så kommer minusgraderna att lite försiktigt tassa in på fredag för att sen bita i och hålla i sig. Hoppas kan man ju i alla fall.
Förhoppningsvis hinner jag och Texas med ett par ordentliga vändor på Kicki innan tjälen lägger sig. På fredag ska det bara vara ett par enstaka minusgrader så vi borde lyckas klämma in den sista ordentliga vändan på lördag eller kanske till och med söndag beroende på om vädret följer planen och om marken har lite motstånd att komma med. Efter det, när tjälen väl tar sig får vi sakta ner lite och ta det lugnare för att spara på Hjärtat. Även mjuka skogsvägar blir hårda när de fryser på, dessutom är de knöliga och ojämna så risken för skador och slitage ökar markant. Vi kommer naturligtvis att köra på så länge det är barmark men vi får dra ner på både tempot och distansen. Det ser inte ut som att det kommer att komma speciellt mycket snö den närmaste tiden och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Vi slipper ju "mellanperioden" där vi inte kan dra alls, varken med Kicki eller på snö, å andra sidan vill jag ha vinter. NU! Så den där "mellanperioden" skulle vara rätt välkommen ändå.

Eftersom jag är ordentligt förkyld så har orken trytit lite de senaste dagarna. Då har vi passat på att klicka lite extra. Vi höll ju på att klicka in att lyfta på baktassarna och det... gick men inte lysande, jag upptäckte ganska så snabbt att det var att gå för fort framåt. Balansövningarna har visserligen fått bakdelen att hänga med mycket bättre och han är duktig på att få med sig den nu - i balansövningarna. Däremot upptäckte jag att han fortfarande inte är medveten om den. Det borde jag kanske ha förstått tidigare men det här är första gången jag medvetet tränar det här med någon hund så jag tillåter mig själv att haja lite långsamt såhär i början ;)
Nåväl, jag lade i alla fall märke till att han inte kopplade ihop klicken med vad han hade för sig med bakdelen utan snarare blev lite lätt hyper och började köra "hela registret" så fort han upptäckte att det var rörelse som satte fart på klickern. Så nu har vi backat, bokstavligt talat. Jag la baktassarna på hyllan för ett tag och började shejpa in att backa istället och det kopplade han desto bättre, nu ska vi fortsätta med att öka på till två steg och så småningom fler. Det känns som en bra grund till att bli mer medveten om bakdelen, en bra avancering till att bara få den med sig. Vi får se hur det går.
Jag har även tänkt introducera klossträning inom kort. Vi har redan lagt grunden där eftersom han kan ställa framtassarna på och i saker, det har vi tränat mest på skoj och det är jag väldigt glad för nu. Jag måste bara hitta en bra och stadig låda eller liknande som inte är för hal, eller en bra låda och något bra att klä den med så att han inte halkar runt när han ska börja röra på sig. En stadig, halkfri låda kan vi sätta igång sen. Spännande!

 Vi repeterar grunden inför klossträningen.

 Texas tänker efter när vi shejpar. Man kan nästan se hur kugghjulen går för fullt där inne :)

Uppfriskande ärligt fördjävligt.

Som jag har nämnt tidigare så har det varit tungt ett tag nu, på många olika fronter samtidigt. Det är inte bara tungt, det finns bra saker också och jag har försökt fokusera på dem, det är de sakerna som får mig att kliva upp på morgonen. Men ibland har jag nog fokuserat alldeles för hårt på dem, så hårt att jag har förbisett de dåliga sakerna. Det låter kanske skönt? Ja, det det är det faktiskt, väldigt skönt - så länge det fungerar. Men man måste låta sig själv bryta ihop också. Man måste ta tag i de där jobbiga sakerna för hur man än vänder och vrider på det så kommer de att ta sig upp till ytan till slut. På något jävla vänster kommer de att flyta upp som ospräckbara ballonger och spräcka den spegelblanka ytan. Hur stort vågsvallet blir beror på hur djupt man drar ner dem innan man tillåter sig att släppa taget.
Min älskade man har hjälpt mig att släppa mina. Nu är det dags att ta sig upp genom vågsvallet och kippa efter andan igen, om det blir friska andetag eller sunkiga, fulla med snusk, återstår att se men hur det än blir så är det dags att andas igen.

Idag när jag kom hem från jobbet, efter att ha plockat upp Alex på dagis och Texas hos syrran, sjönk jag ihop i fåtöljen för att vänta på att Iprenen skulle dämpa febern en aning. Jag slözappade lite på internet utan att egentligen vara intresserad av det jag läste. Jag klickade mig halvhjärtat in på Facebook för att titta om mina systrar skrivit något eller lagt upp någon bild på något av alla mina fina syskonbarn. Jag längtar efter dem så att det gör ont men har varit alldeles för trött för att ringa och föra ett meningsfullt samtal på alldeles för länge. Efter en stunds scrollande fastnade blicken på en länk som en gammal klasskamrat delat - Mia Skäringer: Lyckofasaden tar död på oss. Den satt som ett smäck! Skäringer är upfriskande ärlig och det är faktiskt ganska skönt att bli påmind om att det inte bara är en själv som känner sig som ett krockat skithus ibland. Och att det faktiskt är helt okej, för det är lätt att glömma - speciellt när man sitter där själv.
Jag har varken haft ro eller lust att läsa på ett tag men jag tror att jag kan göra ett undantag för Skäringer. Dyngkåt och hur helig som helst ska få sig en repeat och jag tror att jag ska ta och klicka hem Avig Maria också.

Imorgon är jag hemma med Alex, jag har nämligen lyckats smitta honom redan. Då ska jag passa på att ta tag i ett av de där svarta molnen, ett som har hängt där i... ja, vad blir det nu... 2 år? 3? och växt, sakta men säkert. Det är galet läskigt och jag är inte säker på att jag vill veta vad som döljer sig i det. Å andra sidan är det ju bättre att oroa sig för någonting verkligt än för fantasins verk - och jag har rätt livlig fantasi. Vem vet, jag kanske till och med får min en ordentlig kallsup med frisk luft?

( Mina ljuspunkter, de som det är värt att kliva ur sängen för ♥ )

Sömnlös gräsänka

Ja, det är jag det. Sömnlös alltså. Och gräsänka. Nicklas och Alex åkte till Hudik när jag klev av mitt pass igår eftermiddag. Jag blev sen, Nicklas var stressad, Alex var redan lätt trött på att sitta i bilen efter att de väntat utanför jobbet för att skjutsa hem mig (som de superhjältar de är). Jag hann i alla fall stjäla mig ett par kyssar och kramar innan de gled iväg ner för uppfarten och försvann. Texas fick tuppjuck och klagade på dem för att de lämnade oss kvar hemma bara sådär, synd bara att de inte kunde höra honom, jag fick däremot lyssna på honom - hela natten (nästan). Han vankade av och an från fönster till fönster och gnydde och hade sig. Jag trodde först att han var akut skitnödig men efter tre vändor upp i skogen insåg jag att en redig hög inte skulle lösa problemet. Grejen med akut skitnödighet är ju att man måste skita - snabbt, inte stå och stirra mot parkeringen och gnöla i tio minuter utan att visa minsta tecken på intresse för buskar och dylikt. Så efter att ha släpat upp honom i skogen den sista gången utan resultat gav jag upp, lade en kudde över huvudet och hoppades på att få sova åtminstone någon timme innan jag måste gå upp för att hinna till jobbet. Ja, hoppas kan man ju alltid, tyvärr så är det dags för kloklippning, vilket innebär att han klapprade fram mellan rummen. Klick, klick, klick, klick, klick, klick, ett ögonblicks ljuvlig tystnad, gnöl, gnööl, gnööööl, klick, klick, klick, klick, ett ögonblicks ljuvlig tystnad, gnöööl. Klockan var mitt i natten och jag var alldeles för trött för att kliva upp och klippa klorna så jag fiskade fram en gammal grind från under sängen och stängde in honom i sovrummet med mig och tänkte att om han inte kan vanka av och an mellan fönstren och dörren så slapp jag i alla fall ifrån klickandet, alltid något. Till slut lyckades jag övertala honom att komma och lägga sig bredvid mig och sova tills klockan ringde. Ljuvliga sömn... Förbannade klocka... Stackars oss. Jag längtar tills killarna kommer hem igen...

Nu verkar han i alla fall ha kommit till ro och jag tänker gå och göra honom sällskap. God Natt :*