En vecka kvar till Keb -Med skräckblandad förtjusning.

Förra året, när jag, Niko och Jocke var upp och vandrade Kungsleden, Abisko-Kebnekaise och vidare till Nikkaloukta, var planen att försöka ta oss upp på Keb. Men rådande väder, bristande förberedelser och möra kroppar fick oss att ta beslutet att bara knalla förbi. Där och då beslutade vi att vi skulle åka tillbaka nästa år (alltså i år) och ha Keb som huvudmål.

Bild från förra året. Sjön Láddjujávri -där någon stans bakom bergsmassivet på höger sida ligger Kebnekaise. Här föddes årets planer för första gången.

I November -December kom Hero instormande i mitt liv och han blev naturligtvis genast en självklar del av Kebnekaiseplanerna. Vi började träna med Keb-resan som mål. Det gick bra hela vintern, han utvecklades fint och jag började bygga upp fysiken jag tappade när Texas blev sjuk och började skala av lite av den extra pösigheten som kommit smygande på köpet sedan dess.
-Sen kom sommaren. Ja alltså, den hoppade över våren helt det gick från vinter och knädjup snö till att tussilagorna hade blommat över på två veckor. Det var i slutet av April -början av Maj, och sen har värmen hängt kvar. I Maj och början av Juni var kvällarna, nätterna och mornarna fortfarande svala och vi fick bara lägga om träningen och anpassa tiderna lite, det gick. Sen blev det för varmt för Hero även när det är som svalast ute och sedan dess har vi inte tränat alls. Lite längre promenader, någon jogg, ett kort dragpass lite här och där samt bad, koordination och kroppskontroll har vi fått till men ingenting regelbundet och ingenting fysiskt utmanande och utvecklande.
Den helt galna värmen har dessutom ställt till våra matvanor en hel del. Hero äter hellst inte alls och ställer min påhittighet på prov för att få i honom åtminstone hälften av vad jag skulle önska varje dag. Han har tappat lite, både i vikt och muskler och jag är osäker på om han kommer att orka hela vägen. Själv har jag petat i mig alldeles för mycket glass och alldeles för lite mat, jag har tappat i muskler och kondition samtidigt som kroppen har fått en hel del extra vaddering -mycket dålig kombo...
Niko har skött maten bättre än mig men tappat träning han med och Jocke har (av andra, väldigt legitima och förståeliga skäl) hoppat av Keb-planerna helt.
Dessutom är det svårt att avgöra exakt hur pass varmt det är uppe runt Kebnekaise just nu. Hur mycket knott och mygg det är och hur vattentillgången ser ut. Allt man kan läsa och fråga sig till ger väldigt varierande svar på de frågorna.
Vi är alltså väldigt osäkra på hur utgången av denna tripp kommer att bli.
Å andra sidan tänker vi inte bara ge upp innan vi ens har testat.

Även om vi inte har tränat nämnvärt de senaste två månaderna så har vi åtminstone lagt en bra grund under vintern. Låt oss hoppas att den kan bära oss hela vägen.

Vi åker upp på torsdag, jag, Niko och Hero. Vi tar Marcus (bilen) upp och kör hela resan helt på feeling. Det är ju trots allt ca 125 mil att köra så det kan hända att vi stannar och tältar en natt på vägen. Förmodligen blir det så, kanske stannar vi till och med fler nätter. Vi har planerat så pass öppet att vi har tid att vila extra dagar, ta korta etapper och ta det lugnt. Och blir det för påfrestande för någon av oss så får vi helt enkelt avbryta, det är inte värre än så.

Så nu är de sista förberedelserna igång och vi gör helt enkelt det bästa av den situation vi nu har. Förhoppningsvis klarar vi det, annars får vi göra ett nytt försök nästa år. Vi har inga större förväntningar men är fulla av hopp sen får det gå som det går. Det viktigaste är att vi alla tre ska må bra och njuta av hela resan, sen hoppas vi att den tar oss hela vägen upp till målet.
Så håll tummar och tassar med oss nu.