Schwarzwaldtårta. Bara för att det jävliga blev så jävla bra!

Jag har slutat fira mina födelsedagar. Däremot firar jag gärna sånt som verkligen betyder något. Viktiga saker och bra känslor. Det finns så mycket att fira som inte är datumbestämt utan mer lyckobestämt.

I början av November, strax efter att vi flyttat in i i vårt gammelnya lilla radhus här på Snödroppsvägen, låg jag i mitt nya, älskade badkar och firade in helgen. Levande ljus, fredagschoklad och spotify är ett måste om man ska få en sådär jättehärlig badfeeling. Jag drog igång de glömda låtarnas låtlista. Du vet, de där som inte riktigt platsar någonstans men som man ändå vill spara, och plötsligt började en lugn, lite halvgnällig tjejröst sjunga på svenska och jag fick en sån jävla härlig uppenbarelse. Det var andra gången i mitt liv som jag hörde den låten.

Första gången jag hörde den var tre och ett halvt år tidigare och en helt annan upplevelse. Jag slutade lyssna på musik under separationen och det tog ett tag innan jag ens klarade av tanken på musik. Allting lät endera alldeles för glattigt eller alldeles för ledsamt för att jag skulle orka höra en enda ton.
Så en dag kom den. Den första gången jag kände suget efter musik. Jag orkade fortfarande inte med tanken på min egen musik så jag satte igång en sån där färdig lista med låtar som spotify har satt i hop med musik man kanske gillar baserat på vad man brukar lyssna på. Jag har ingen aning om hur de tänkte där för jag har ingenting bland min musik som ens kommer i närheten av den här gnälliga tjejen, men texten fick mig att stanna upp och lyssna klart.
När de sista tonerna planade ut lade jag till låten i de glömda låtarnas lista och lovade mig själv att när jag hörde den låten igen någon gång i framtiden och upptäckte att jag gått vidare, då skulle jag fira. Då skulle jag fan bjuda mig själv på tårta och fira mig själv och min framtid och att jag äntligen var där.

Så nu satt jag där, över tre år senare i mitt älskade badkar, i vår gammelnya lya som är precis perfekt åt oss. Jag hade just fått mail från Anna på hundstallet om en liten huskykille som skulle komma att flytta hem till oss så småningom och allting var sådär löjligt perfekt. Vibbarna var sällsynt silkeslena hemma hos The Weirdos Family.
Då blev jag plötsligt överraskad av den där gnälliga rösten igen. Och texten. Den som fångade mig för så länge sedan men som jag glömt och inte ägnat en tanke på flera år. Jag insåg genast att jag gått vidare, att livet gått vidare, låååångt vidare, att allt det jobbiga var över och förbi för länge sedan och jag hade inte ens märkt när det hände.
Istället för att känna mig arg, trasig och besviken kände jag mig nu tacksam. Tacksam över att han tog steget att avsluta det där som jag själv aldrig hade klivit ur på egen hand. Tacksam över att det trasades sönder så totalt och fult och asjobbigt att jag aldrig ens kände mig frestad att snegla bakåt igen. Tacksam över att jag är så pass stark att jag kunde pussla ihop mig själv igen och våga börja om från början till slut. Så att jag kunde få uppleva allt det här fantastiska som jag inte ens kunnat drömma om tidigare.
Och jag mindes vad jag lovat mig själv. Jävlar vad jag skulle fira livet!

Nu är det inte helt lätt att hitta ett tillfälle att käka tårta och fira helt för sig själv i vår familj. Men idag slutade jag tidigt så jag köpte med mig en schwarzwaldtårta och drog hem för att dra igång ett bad. Naturligtvis, de allra bästa firandena firas i badet. Helt själv göttade jag i mig nästan hela tårtan och bara njöt av att fira mig själv och att allt löste sig så himla bra till slut. Trots att jag aldrig hade kunnat tro det då när det var som värst.
Det var den godaste tårtan jag käkat i hela mitt liv. Den smakade avslut, frihet, framtidsutsikter, och livet.