Två Höstlovsdagar.

Vi har nu varit helt lediga i två dagar så vi har så lägligt passat på att ha feber, käkat gofrukost framför tvn, kommit ikapp med tvätten, kollat på alla avsnitt av Livräddarna på Bondi Beach som ligger i tv-biblioteket och tagit det allmänt lugnt.

Men även om en annan har feber så lär ju grabbarna rastas så igår tog vi oss runt Melingsjön (som egentligen bara är en liten damm med storhetsvansinne). Vi kollade in bäverdammen på nära håll men såg inga bävrar eftersom vi var där mitt på dagen och lät en hel del. Men både Alex och Texas var imponerade trots bävrarnas frånvaro.

Så spanade vi in ett av mina favorithus här i stan. Eller ja, själva huset är väl inte någon jättehöjdare direkt, det är rätt förfallet och har varit obebott så länge jag känt till det men läget är helt underbart. När jag berättade för Alex att jag skulle vilja bo där en dag undrade om jag hade gått och blivit galen. Bo i ett spökhus!?!?

Så passade vi på att kolla in det riktiga spökhuset när vi ändå gick förbi. Det är ett av Alex mest spännande ställen i hela världen och det är väldigt kul att höra hans tankar och funderingar kring det här huset. Han analyserar allt med skräckblandad förtjusning och en blandning av helt galet vild fantasi och en, nästan lite kusligt, jordnära verklighetsuppfattning.

Han är helt övertygad om att det var väldigt vackert en gång i tiden (jag kan inte annat än hålla med honom) och att det måste ha varit ett av de finare husen i området på den tiden. Han säger att det ju inte är så vanligt med så stora spökhus och tror att familjen som bodde här nog allt var lite rik. Inte jätterik, men de hade nog många hästar - och de hade ju uppenbarligen ganska många spisar, minst tre vad man kan se. Hehe. Så undrar han hur spökena som bor där nu jagade ut dem och varför. Någon måste ha blivit utslängd genom fönstret i alla fall.

Det är en väldigt trevlig runda, inte kort men inte heller för lång för korta små Juniorben, med flera roliga saker att titta på på vägen. Den perfekta rundan att ta till när Junior inte alls är sugen på att följa med ut och rasta Texas. För inte kan ha låta bli att lockas av bäverdammar, bäckar, spökhus, konstiga stenar, mystiska grottor, ruiner och vattenfall. Grottorna skippade vi dock eftersom jag faktiskt inte vågar ge mig in i dem när vi är själva. Det finns tydliga tecken på att folk bor där till och från och jag har ingen lust att gå in och snubbla över någon sovande, påtänd person. 

Idag tog vi oss en kort tur på Linjan. Alex cyklade dit sen lämnade vi cykeln på vägen så stod han framför mig på Kicki så att Texas fick sträcka ut när vi väl kom fram. Nu blev det dock den sista turen där Alex stod med på kickbiken. Han har vuxit tre skostorlekar sen i vintras och vi får helt enkelt inte plats på ett bekvämt och säkert sätt längre. När vi kom fram till en särskilt fin raksträcka klev Alex av för att kasta sten i en särskilt stor och djup vattenpöl och jag lät Texas löpa fritt. Tanken var att han skulle få löpa hela raksträckan bort och sen tillbaka igen så att han fick sträcka ut ordentligt, utan hämningar. Efter ungefär femtio meter kopplade han dock att Junior inte var med, han tvärnitade så att jag nätt och jämnt lyckades undvika att ramma honom i rumpan. Innan jag ens hunnit stanna helt hade han redan vänt helt om och skulle tillbaka till pojken, med lätt panik pulserande i ögonen. Jag önskar att jag kollat hastigheten på vägen tillbaka till Alex för det gick fort. Galet fort.

Nöjda grabbar på väg hem igen.

Vi fick till och med sällskap av klar himmel, sol och en galet vacker vy över Kolbäcksån.

PreHalloweenhelg

Det är inte bara kul med Halloween, det kan vara rätt äckligt också.

Fast det kan bli ruskigt god pumpasoppa av snusket.

Work in progress.

Redo att tända på.

Den dumgladaste pumpan i stan.

 Så har vi käkat ute. Alldeles för mycket.

Tappat tand nummer fem.

Jobbat ett par korta pass

Hittat en ny dragsele och närapå tuppat av av lycka.

Provat den nya dragselen, upptäckt att den var alldeles för liten och närapå tuppat av av besvikelse.

Varit på kyrkogården så att Junior äntligen fått prata med Orvar.

Och nu tar vi några dagars höstlov.

När ska du skaffa dig en riktig hund?

Det är en fras jag fått höra många gånger, från många olika personer. Familj, vänner, hundfolk, släktingar och bekantingar. Ja, det är många som har undrat, och säkert fortfarande undrar, när jag egentligen ska skaffa mig en "riktig" hund.

Varje gång jag får frågan svarar jag lite flyktigt att en vacker dag så...
Varje gång jag får frågan skriker jag inombords Har du en aning om hur mycket hund jag håller i kopplet just nu!? Hur mycket riktig hund jag har, just precis här!?

När jag får frågan av hundfolk syftar de ofta på träning och tävling. När jag får den av andra syftar de oftast på de problem och begränsningar som mina hundar ju faktiskt har eller har haft. 
Max var kroniskt sjuk i svår epilepsi. Orvar var labil. Texas släpar på ett rejält bagage från sitt tidigare liv och en del starka instinkter.

Folk verkar inte förstå att bara för att jag inte hänger på BK, har en hund som lyder order från vem som helst och har en samling rosetter och medaljer att visa upp, så betyder det inte att jag inte tränar med min hund.
Vi tränar så sjukt mycket mer än ni vet och kan se. Vi hänger inte på BK flera kvällar i veckan, det är sant. Vi har inga synliga rosetter och medaljer att visa upp och ja, vi har en del svårigheter som märks betydligt mycket tydligare än svårigheter med positioner, spårkärnor eller föremålsintresse.
Men vad ni inte ser är att vi jobbar hela tiden, varje dag. 24/7.
Vi har jobbat i 1,5 år på att bygga upp en relation, ett gemensamt språk, en tillit och ett förtroende. Vi kämpar inte med positioner och moment, vi kämpar med koppelträning, avslappning, hundmöten, ensamhetsträning och tusen saker till. Saker som ni kanske ser som självklarheter men som innebär en jävla massa jobb för oss. Och det gör oss inte till ett oengagerat ekipage, vi hade bara inte samma förutsättningar som er från start.

Vi kan kanske inte se fram emot KM och uppflyttningar. Rosetter och medaljer.
Men när vi rundar ett hörn och nästan krockar med en annan hund och jag säger åt Texas att "vi går hitåt istället" och han tittar på mig och säger "okej morsan, jag litar på dig" och överraskar mig med att följa med i slakt koppel därifrån utan att göra något utfall.
När jag går till skolan för att hämta Alex och Texas inte lyfter huvudet ur sängen när jag går - och sen ligger kvar på samma ställe när vi kommer hem igen.
När vi kommer hem från en perfekt dragtur och har fått det  ultimata beviset på hur stark vår relation och vårt samarbete har växt sig under de här arton månaderna.
Den känslan jag uppfylls av då, den slår vilket VM guld som helst. Alla framsteg vi gör, alla lyckliga överraskningar, är rosetter och medaljer som jag samlar i hjärtat. De känslomässiga utmärkelserna man får av att hela en liten bit av en trasig själ, den lyckan går inte att beskriva med ord.

Så jag antar att svaret på den frågan är... Jag har en riktig hund. Jag har alltid haft riktiga hundar och det kommer aldrig att förändras. Det enda som kommer att variera är våra mål och typ av framsteg och utmärkelser.

Hej, det var länge sen!

Nu har det varit bra fullt upp. Det här är faktiskt första gången på... länge, som jag har slagit upp datorn för att göra någonting annat än att betala räkningar eller fixa in Alex fritidstider på Hypernet. Ja, första gången på ungefär två månader ser det ut som. Egentligen har det väl inte gått i ett kör 24/7 i två månader, även om det känts så allt som oftast, men jag har helt enkelt prioriterat annat än datorhäng.

När Nicklas bodde här fanns det så mycket dötid att ägna åt bloggen, inte så mycket för att han drog halva lasset här hemma så att jag hade mer tid över utan snarare för att jag tillbringade så sjukt mycket tid åt att vänta på honom. Tid som jag nu fyller ut med saker som jag värdesätter och uppskattar mer än datorhäng. Nu är det snarare så att jag måste ta mig tid att sätta mig ner om jag vill hinna med att uppdatera bloggen. Vilket jag faktiskt börjar känna att jag vill göra igen, dels för alla mina nära och kära som är utspridda över mer eller mindre hela världen, men mest för att jag själv tycker om att kunna gå tillbaka och minnas. Minnas de som lämnat oss. Viktiga ögonblick där detaljerna börjar blekna i kanterna. Gå tillbaka och läsa om Texas och våran träning för att kunna njuta av alla framsteg vi gjort. Och för att kunna få bättre perspektiv på de misstag jag gjort så att jag kan undvika att göra om dem. När Alex tappade sin första tand. Resor och äventyr vi varit på. Ja, ni fattar.

Igår fick jag den här härliga reaktionen när jag sa åt Texas att jag skulle gå för att hämta brorsan på skolan och att han måste stanna hemma under tiden. Helt fantastiskt!

Dragträningen som vi sett fram så mycket emot har legat lite på halvis. Det har gått åt mycket tid åt pojken, på många fronter, och vi har inte kunnat klämma in så pass mycket och regelbunden träning som jag skulle ha önskat. Men man lär ju prioritera det som är viktigast för tillfället och det kommer ju inte alltid att se ut så här. Saker och ting kommer att bli bättre och jag får ju faktiskt bättre kläm på att balansera upp allting för varje vecka som går.
I helgen har vi dock lyckats klämma in en lugn långtur bort mot Norberg i lördags och en lugn kortis över Linjan i söndags. igår hade jag möte på skolan och Alex lekte med en kompis på eftermiddagen så då körde vi en helvila men idag kör vi igen. Så fort jag har fått slöa till lite i fåtöljen en timme eller så...

Jag har börjat träna också. Inte Beach 2015 style utan riktigt hunkfys! Det kan ju vara bra att kunna bära upp sig själv. Dessutom har jag ingen lust att gå sönder tidigare än nödvändigt, inte om jag kan göra någonting åt det. Det går lite sådär, jag har väl rätt långt ifrån den starkaste överkroppen här i stan (och inte speciellt mycket tid över för träning heller för den delen) men ta mig fan att jag ska klara av att göra en riktig armhävning till slut! Och sen många fler, men vi börjar med en va?

Ja, sen har vi väl en sisådär tusen saker till men vi får lov att uppdatera lite i taget. Jag lovar inget men jag tror att jag är tillbaka för att stanna nu. Ett tag i alla fall ;)