Obotlig oro i mammasjälen

Jag somnade halv ett i natt. Det är sjukt sent för att vara mig. Klockan fem i morse slog jag och Alex upp ögonen, halv sex satt vi och käkade frukost. Ögonlocken är så tunga att det gör ont att hålla dem uppe och ögonen är så igengrusade att det gör ont att blinka. Ändå ligger jag uppe på täcket, fullt påklädd med en hand på Alex för att inte missa om han skulle få feber. Kollar på klockan och kan inte tro på att det bara är en halvtimme sen jag ringde Ida första gången, jag har pratat med henne en gång till efter det och även mamma flera gånger och så Nicklas såklart. egentligen vet jag att jag inte har något att oroa mig för. Inte akut, inte just nu i alla fall. Alex ligger och sover gott för tillfället och jag känner ingen tillstymmelse av feber - än.
Men det är just det, Alex har varit så pass sjuk, så pass många gånger att jag inte kan släppa den där lilla knorren på slutet. Den har drabbat oss alldeles för ofta för att jag ska våga ignorera den. Jag ligger här och drar med handen över honom mer eller mindre oavbrutet, det känns som att jag känner över honom varannan minut men i verkligheten gör jag det säkert varannan sekund. Tiden går otroligt sakta. Jag har inte brytt mig om att tvätta bort sminket, faktiskt så rättade jag till det lite - för säkerhets skull. Jag har kollat så att morsan är ledig i natt - för säkerhets skull. Jag har fixat en standbykompis åt Texas - för säkerhets skull. Telefonen ligger på laddning och en extra laddare ligger i jackfickan - för säkerhets skull. Alex kläder hänger redo på grinden - för säkerhets skull. Jag vet att det förmodligen är helt i onödan alltihop och jag har egentligen inte gjort det i förebyggande syfte (för jag tror inte själv att jag kommer att ha någon nytta av något av det) utan mest för att jag själv ska kunna slappna av en smula och kanske till och med lyckas sova ett ögonblick. Så småningom.
Ja, jag vet att jag är otroligt nojig när det gäller Alex och sjukdomar. Så nojig att jag faktiskt irriterar mig själv en aning, ändå kan jag inte låta bli att stressa upp mig. Hans sjukdomsCV är liksom inte till någon hjälp när jag försöker hålla tankarna i schack.
Förmodligen kommer han att sova gott hela natten och vakna pigg och glad oförskämt tidigt imorgon medan jag kommer att kravla mig ur sängen, halvvaken och zombielik. Troligen blir det så och då kommer jag vara så jävla glad att det inte gör något att jag är så trött att det gör fysiskt ont.