Inte så mystiskt ändå då.

Alex mystiska utslag visade sig vara lugnet för stormen - och inte så mystiska alls. Igår natt bröt magsjukan eller någon nära släkting till den, ut. Han har ju en tendens att få de där utslagen i samband med sjukdom, vissa kan tydligt reagera på det viset. Jag är ändå galet tacksam över att de bara dyker upp ibland och inte beror på allergi för det skulle vara riktigt jobbigt. Vi har alltså haft en riktigt seg vecka - igen. Nu verkar det i alla fall ha lugnat ner sig så förhoppningsvis är vi fit for fight till helgen. Jag tar dock ingenting för givet, det är ju faktiskt Alex vi talar om.

Eftersom vi ändå har varit strandade hemma har jag passat på att ta en ordentligt grundlig genomgång på Texas. Klor, tassar, öron, tänder och en ordentligt helkroppsvisitation.

Jag börjar äntligen få kläm på det här med ljusa klor igen, efter sju år med Orvars svarta. Fast jag tycker fortfarande att svarta klor är mycket enklare att klippa. "Min" veterinär visade mig ett knep en gång och efter det så har svarta klor varit en baggis. Ljusa tycker jag däremot är betydligt svårare, förmodligen för att jag blir lite väl bekväm när det går att ana pulpan. Nu börjar jag i alla fall få kläm på dem igen och det fungerar fint. Jag kan stolt berätta att jag är inne på mitt åttonde år utan blodvite i samband med kloklippning, inte en enda liten olycka. Nu jinxade jag väl det... Fast då har jag ju oftast haft att göra med samarbetsvilliga hundar också.

Texas har en väldigt lätt för att få tandsten. Det går snabbt också, trott att han får både torrfoder och ben. Hittills har jag hållit på att skrapa allt som oftast men det bildas bara ny på en gång. Tanken på att borsta tänderna har såklart funnits där men på den fronten har han inte varit direkt samarbetsvillig. Märkligt nog har skrapningen gått betydligt bättre. Efter att ha hållit på och skrapat i tio månader har han fått rutin på det och numera går det hur bra som helst. Han bara ligger där på sida och låter mig hålla på tills jag är klar, sen vänder vi på steken (hunden) och tar den andra sidan också. Eftersom skrapningen har börjat gå så bra så tänkte jag att det var dags att testa på tandborstning igen och tydligen har han vant sig vid att jag håller på och joxar i munnen på honom för nu går även borstningen helt okej. Jag har ingen aning om hur ofta man bör borsta tänderna på hunden, det är ingenting jag har varit insatt i tidigare och jag är alldeles för tankspridd för att minnas att göra det en gång i veckan, varannan dag eller liknande så den senaste månade har han helt enkelt fått borsta tänderna tillsammans med mig och Alex, morgon och kväll. Det kan ju inte skada. Än så smackar han en del och är väldigt sugen på att äta tandkrämen men det börjar lugna ner sig och vi ska nog få in en bra rutin med tiden, vi är i alla fall på god väg. Så idag har jag förhoppningsvis skrapat tänderna för sista gången. Nu har jag lyckats få bort de sista beläggningarna och förhoppningsvis håller tandborstningen dem borta i fortsättningen.

Före skrapning.

 Efter skrapning.

Uttråkad vovve står och väntar på att något skoj ska hända.

❤️

När Nicklas och Alex kom hem från Hudik igår hann de inte ens in genom dörren innan vi var på väg ut igen, tillbaka mot Avesta. Junior har nämligen fått en ny omgång av mystiska utslag och vi hade ingen medicin kvar sen sist. Eftersom vi har varit med förr så insåg vi att det var lika bra att åka till akuten på en gång istället för att vänta tills det blev ohållbart och åka i panik mitt i natten. Det gick i alla fall snabbare och smidigare den här gången än vad det brukar göra, två timmar efter att vi klivit in genom dörrarna hade de proppat honom full med mediciner, skrivit ut recept åt oss och vi knallade ut igen. Det är fortfarande ingen som vet vad det är för fel på honom, de hittade ingenting sist och de hittade inte någonting nu heller. Låt oss hoppas att det ger med sig snabbare den här gången i alla fall. Medicinerna fungerar skapligt hittills. De dämpar klådan och håller utslagen i någorlunda schack. De borde egentligen ha försvunnit vid det här laget men vi ger det ett litet tag till innan vi börjar härja med honom. Ger det inte med sig snart får dom lov att gå igenom honom grundligt för såhär kan han ju inte ha det...

Livstecken

Hej alla, nu var det ett tag sedan. Nästan två veckor och jag måste ju säga att ni är uthålliga. Jag är imponerad, hade räknat med att folk skulle tröttna på att vänta på något nytt men statistiken har hållit i sig trotts min frånvaro. Men att jag inte har varit närvarande här betyder inte att de här två veckorna har stått stilla för oss, nejdå vi har hunnit med en hel del.

Renoveringsfrukost och småpul. 

Eftersom jag kan välja vilken färg jag vill numera.

Vi har varit sjuka. 

Myst. 

 Busat.

 Ätit gott ;D

Långpromenerat med finsällskap.

Och en hel del mer.

 Happyface!

Vi har hunnit med både vinter, vår och nu är vi inne på vinter igen. Jag älskar snön och blir glad varje gång den lägger sig men nu börjar udden på den lyckan mattas av en aning. Jag är trött på mellanväder. Is, slask och snömodd är ingenting vi kan dra på och jag vill ha väder som bjuder på hållbart underlag nu, även om det skulle betyda vår och att jag har gått miste om en efterlängtad riktig vinter till. Jag vill kunna packa ryggsäcken och ge mig ut med Texas och Kicki på en långtur med god matsäck och utan mobil eller tider att passa. Jag vill kunna släppa bromsen, ge honom frikommando och få njuta av hans lycka och kicken av fart. Jag vill kunna ta med mig Alex på kicken på en lugnare tur, utan krav och enbart ha skoj och umgås med grabbarna. Ja, jag vill faktiskt ha vår nu. Eller en sistaminutenbrutalvinter. Fast helst vår...

 Vinter.

Vår.

Och vinter igen.

"Little pieces of my life, through hell and halleluljah."

Låt oss säga att det är mest hell för tillfället.
Jag har ägnat veckan åt att försöka fylla ut varenda vaken sekund för att slippa tänka och känna mer än nödvändigt. Det har fungerat sådär. Ibland känns det nästan ok, ibland vill jag inget hellre än slita inälvorna ur kroppen och hoppa på dem tills de slutar slingra sig omkring som giftiga ormar. Först sov jag ingenting på tre dygn, sen somnade jag som en stock och slog rekord i sjuka drömmar. I natt är första natten som jag faktiskt har sovit ok. Inte bra, men i alla fall okej.
Jag antar att det ända jag kan göra är att rida ut stormen så gott det går, min plan är att hålla mig sysselsatt så att tiden går så fort som möjligt. Det skulle vara fint att vakna en morgon och inse att jag missat den, att den redan blåst förbi men sån tur lär jag ju inte ha...
Nåja, det kunde faktiskt ha varit värre. Det kan alltid bli värre. Jag har överlevt värre.

Vi har kollat på en hel del film de senaste dagarna, för att fördriva tiden på kvällarna och distrahera oss för en timme eller så.


# Flygplan: En luftburen upprepning av Bilar. Alex älskade den och var mycket impad och nöjd. Jag blev flygsjuk men tyckte ändå att Dusty var en trevlig omväxling mot Blixten McQueen för öronen, annars var den rätt seg. Fick inte riktigt den distraktion jag var ute efter men det var skönt att se Junior lycklig, det vägde upp.

# Turbo: Har vaggat oss till sömns två kvällar i rad. Kanske inte den väntade effekten men helt klart välkommen. Får se om vi lyckas plöja igenom den till slut.

Fyndig och söt men rätt seg och ganska utdragen.

 # Frozen: Helt fantastisk! Jag är en riktig Disneyfantast och älskade den här! Alex också, även fast vi såg den på engelska så att han inte förstod ett smack av vad de sa. Jag älskar att tjejerna klarade sig igenom hela filmen utan att vara beroende av hjälp från prinsar och killar. Att tjejerna dessutom räddade livet på dem flera gånger var sjukt kul!

Obotlig oro i mammasjälen

Jag somnade halv ett i natt. Det är sjukt sent för att vara mig. Klockan fem i morse slog jag och Alex upp ögonen, halv sex satt vi och käkade frukost. Ögonlocken är så tunga att det gör ont att hålla dem uppe och ögonen är så igengrusade att det gör ont att blinka. Ändå ligger jag uppe på täcket, fullt påklädd med en hand på Alex för att inte missa om han skulle få feber. Kollar på klockan och kan inte tro på att det bara är en halvtimme sen jag ringde Ida första gången, jag har pratat med henne en gång till efter det och även mamma flera gånger och så Nicklas såklart. egentligen vet jag att jag inte har något att oroa mig för. Inte akut, inte just nu i alla fall. Alex ligger och sover gott för tillfället och jag känner ingen tillstymmelse av feber - än.
Men det är just det, Alex har varit så pass sjuk, så pass många gånger att jag inte kan släppa den där lilla knorren på slutet. Den har drabbat oss alldeles för ofta för att jag ska våga ignorera den. Jag ligger här och drar med handen över honom mer eller mindre oavbrutet, det känns som att jag känner över honom varannan minut men i verkligheten gör jag det säkert varannan sekund. Tiden går otroligt sakta. Jag har inte brytt mig om att tvätta bort sminket, faktiskt så rättade jag till det lite - för säkerhets skull. Jag har kollat så att morsan är ledig i natt - för säkerhets skull. Jag har fixat en standbykompis åt Texas - för säkerhets skull. Telefonen ligger på laddning och en extra laddare ligger i jackfickan - för säkerhets skull. Alex kläder hänger redo på grinden - för säkerhets skull. Jag vet att det förmodligen är helt i onödan alltihop och jag har egentligen inte gjort det i förebyggande syfte (för jag tror inte själv att jag kommer att ha någon nytta av något av det) utan mest för att jag själv ska kunna slappna av en smula och kanske till och med lyckas sova ett ögonblick. Så småningom.
Ja, jag vet att jag är otroligt nojig när det gäller Alex och sjukdomar. Så nojig att jag faktiskt irriterar mig själv en aning, ändå kan jag inte låta bli att stressa upp mig. Hans sjukdomsCV är liksom inte till någon hjälp när jag försöker hålla tankarna i schack.
Förmodligen kommer han att sova gott hela natten och vakna pigg och glad oförskämt tidigt imorgon medan jag kommer att kravla mig ur sängen, halvvaken och zombielik. Troligen blir det så och då kommer jag vara så jävla glad att det inte gör något att jag är så trött att det gör fysiskt ont.