Ensam och övergiven.

Nu är det inte lugnt och skönt här hemma längre, snarare ensamt, tyst och tråkigt. Men eftersom jag vet att jag kommer att ångra att jag inte njöt av det medan jag hade chansen ska jag göra mitt yttersta för att uppskatta de sista timmarna innan mina grabbar kommer hem igen.

Så nu ska jag gotta ner mig i soffan och läsa Skuggkysst (Shadow Kiss på engelska) av Richelle Mead, den tredje boken i min favoritserie hittills. Som sagt, jag är en sucker för omöjliga kärlekshistorier. Dessutom är Rose en av mina favorithjältar genom tiderna. Slutet på den här boken är det bästa jag någonsin läst. Den sista meningen sitter inetsad i hjärnan och får en att kasta sig efter den fjärde innan man ens har hunnit lägga ifrån sig den här. Jag längtar tills en ny serie dyker upp och toppar min topplista för så här bra böcker är svåra att hitta och underbara att stöta på.


Här kan du läsa mer om handlingen och beställa boken.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163866013 

Nu är våren på väg, Yahoo!

Orvar lyckades hitta ett klockrent vårtecken. Ett träsk. Han kände lukten av det under isen och kämpade som fan för att komma åt det och sket fullständigt i mitt gormande. Han visste mycket väl att jag inte skulle komma ut på isen för att hämta honom så han kämpade på tills han fick hål i den och kröp ner för att ta sig årets första dopp. Brunt, stinkande snuskvatten i en stillastående pöl. MEN, det är en lukt som hör till sommaren så jag svor inte fullt så mycket som jag brukar när vi tog årets första träsk-dusch när vi kom hem. Det blev inget kort på det för vi hade fullt upp att fly för livet när han for runt och ruskade av sig stinkvatten men här kommer några andra purfärska vårbilder. Titta och njut.

Jag tror bestämt att det är det här som brukar kallas våryra.

Harmoni

Det här är den bästa tiden på dygnet, morgonen. Allt är lugnt och stilla. Helst på helgen. Mina grannar är bakis och sover. Ingen har sex så att man är tvungen att köra igång onödiga ljud här hemma för att slippa höra på. 
I vanliga fall brukar friden vara över här hemma vid den här tiden och jag brukar endera vara på eller på väg till jobbet eller någon mil bort, ute i skogen vid det här laget. MEN idag är jag gräsänka och lugnet kommer att hålla i sig tills jag bestämmer att det är dags att köra igång. När man har en fyraåring som pratar dygnet runt så är det här lugnet helt sjukt uppskattat. Ett tag. Det brukar inte dröja speciellt länge innan jag får panik och börjar terrorisera folk. Jaja, det är någon timme kvar, just nu njuter jag i fulla drag. Frukost i lugn och ro, te som faktiskt är varmt medan jag dricker det (!) och en en bok. 


För tillfället är det Starcrossed (Helena på svenska) av Josephine Angelini som är aktuell men jag är lat och kör den på ljudbok medan jag pular lite med annat. Egentligen föredrar jag att läsa själv men eftersom jag har läst den ett antal gånger så är det inte hela världen om jag missar en bit medan jag dammsuger eller så. Nu väntar jag på att nästa del, Dreamless (Hades på svenska), ska komma ut i sommar någon gång. Jag är en riktig sucker för omöjliga kärlekshistorier.


Lite senare, när jag har tröttnat på lugnet och fixat klart tvätten och lite städning och så, ska jag väcka Madde och dra med henne och Caro ut i skogen på en långpromenad. 

Det börjar bli långtråkigt...

Det händer inte så mycket här hemma just nu förutom att vi klättrar på väggarna av tristress. Vi ritar och målar, kollar på tv och annat vi kan komma på men det blir jävligt långtråkigt i längden. Gilmoore Girls rullar på högvarv och tredje sesongen är påbörjad nu. Big Brother följs slaviskt. Det är galet. jag kollar inte ens mycket på tv i vanliga fall men jag antar att jag kommer att jobba upp ett rejält beroende om det fortsätter på det här viset. Boken har också fått sig en rejäl skjuts och om det går som planerat kan våra första försökskaniner få sig en provläsning nästa vecka.


När jag stod i duschen i morse fick jag balsam i ögat och det sved som fan. Genast spelades en bild på en hårlös katt med utslag över hela kroppen upp för mitt inre. Jag fick panik och tänkte att om det gör så ont i mitt öga när produkten är färdigställd, tänk då vad ont den måste ha gjort på eventuella försöksdjur! Det slutade med att jag rotade igenom alla produkter i hela lägenheten i jakt på djurförsöksbusar och fick skämmas en hel del. Från och med nu tänker jag se till att bli petnoga när det gäller sånt! Det är ju inte hela världen att byta ut några hår och hudvårdsprodukter.

Sjukstuga a lá Eriksson.

Vi har blivit riktiga proffs på det här med att vara sjuka.

Alex och jag har bäddat med madrass i vardagsrummet (så vi slipper trängas i soffan), bullat upp med kuddar, täcken och filtar, satt timer på alla bra barnprogram och plockat fram alla tecknade filmer som vi inte har sett på ett tag + några givna favoriter, ställt fram allt från medecinskåpet (+ våtservetter, papper och bomull) som vi kommer att behöva använda under dagen. 
Dessutom är Nicklas alldeles underbar. Han har fixat all städning, rastat Orvar, handlat och laddat upp med chinamat i kylskåpet - färdig för mikron. Så idag blir det soffläge här hemma.

Nu är det bara Madde och Caro som saknas, med lite trevligt sällskap kanske den här tråkiga dagen blir uthärdlig. När hon kommer får hon kliva in med egen nyckel och möjligen släppa ut Orvar på en pink (hon brukar inte vara så svårövertalad på den punkten, hon är rätt svag för mitt pälsmonster). Sen blir hennes främsta uppgift att roa mig. Man blir galen av att bara ligga hemma om man inte har någon att prata med. Någon vuxen att prata med. Missförstå mig inte nu, min son är underbar MEN ibland behöver man en vuxen också.
Vi kommer nog att hinna få en hel del arbete gjort den här veckan. Det är bra för boken har blivit bortprioriterad den senaste tiden och det är dags att sätta lite fart om vi vill bli klara med den någon gång...

Ögoninflammation & 10-års jubileum.

Nu är vi sjuka... igen. Genomförkylda och pojken har åkt på en riktigt ilsken ögoninflammation. Fast det är ganska bra läge ändå för nu hinner vi lagom friskna till innan vi åker till Barcelona och förhoppningsvis hinner vi inte bli sjuka igen innan vi åker. Det ska bli grymt kul! Och tack till min kollega som täcker upp för mig med så kort varsel när hälsan vacklar vidare.

Jag kom att tänka på en sak häromdan. På min födelsedag i år är det exakt tio år sedan jag stal min första kyss av Nicklas. Tio år! Herregud vad tiden springer iväg. Ändå känns det som om han alltid har funnits i mitt liv... Mysko... Jag hoppas att vi blir gamla tillsammans.

Lagom fult.

Det var lagom fult väder för att gå på långpromenad i morse. kl. 07.30 på en lördag, lite blåsigt, lite småsnö som piskade oss i ansiktena, mycket mulet och ganska disigt = ensamt och bra. Inte många som stack ut i skogen och trängdes vilket var perfekt för Orvar kunde springa lös hela tiden. Det var lagom kallt också. Vi lämnade klövjeväskorna, tyngder och annat extra arbete hemma och gick helt in för en nöjespromenad med trevligt sällskap. Det var tur det för vi var ute i fyra timmar. Orvar blir lite stel när han får jobba för mycket, för länge nu för tiden. Han är visserligen bara sex år men hans fysik är inte riktigt den samma som för ett år sedan. Dessutom har han varit lite halvkrasslig den senaste veckan men det börjar vända igen.

Dom här bilderna är till Madde som har lite svårt att inse att hennes lilla valp har växt en hel del sen han kom till henne. Så varsågod Madde, en realitychock:

Orvar och Caro 27/9 2011 (8 veckor och 3 dagar färsk)

 Caro och Orvar idag 18/2 2012 (4 månader och 22 dagar senare)

Så jo Madde. Han har växt och blivit stor, underbara lilla Caro :)

När man ser den här enorma skillnaden inser man att det inte är så konstigt att det ligger så många unghundar ute på blocket och att Hundstallet svämmar över av dem. Folk vill ha en valp. De går och köper en valp. Den är liten, söt och behändig och allt är frid och fröjd ett tag. Men så vips har den lilla söta valpen växt upp och blivit en energisk krävande tonåring och då ändrar de sig fort som tusan. Alla borde förstå att det faktiskt skaffar sig en hund som växer upp till ett vuxet rovdjur på bara några få månader. Förstår man inte det så har man inte tänkt igenom saken tillräckligt noga och då ska man fan inte skaffa en hund!

Promenaden från helvetet, sifferdyslexi & Roffes sista vals.

Min och Maddes förmiddagspromenad förvandlades till vårat förmiddagshelvete innan vi ens hann ut genom dörren. Hundarna krånglade, Alex krånglade, vi blev mer och mer irriterade och som följd av det krånglade hundar och ungar ännu värre. Den sista biten grinade Alex hysterisk, hundarna for fram och tillbaka som pingpongbollar och Madde och jag skällde och skrattade uppgivet om vart annat. Det brukar vara skönt att vara ute men idag var det oslagbart att få komma hem. Jag tror att Alex och hundarna också tackar högre makter för att den promenaden äntligen är över. Men Orvar var i alla fall duktig när han drog Alex. 

Nu är jag ledig tills på Söndag så jag slipper inventera, igen. Jag slapp undan sist också. Endera har jag en himla tur med schemat eller så är jag väldigt bortklemad. Jag tippar på schemateorin. Undrar hur länge det håller i sig? Jag tvivlar på att jag har sån tur nästa gång. Nu är det inte själva inventeringarna det är fel på. Det är faktiskt väldigt kul att ha hela personalstyrkan samlad ibland och inventeringarna skulle vara riktigt trevliga om jag inte hade så jävla svårt för siffror. I mitt jobb ingår en hel del sifferarbete men jag har haft det problemet så länge jag kan minnas och med tiden lär man sig att fuska fram rätt resultat, ta genvägar och lära sig sånt som återkommer ofta utantill. Men inventeringarna går inte att fuska sig igenom. Det är bara att räkna sig igenom det man ska och börja om från början varje gång man tappar räkningen eller kommer av sig. Sen hjälper det ju inte att jag kan räkna en grej tre gånger och komma fram till tre olika resultat. Nu blir det ju i princip alltid rätt i slutändan men det beror ju på att jag räknar allting ett antal gånger och inte ger mig innan jag har fått samma antal två- tre gånger. Skapligt tidsödande... Jag blir så sjukt frustrerad på mig själv för att jag inte kan få det rätt från början precis som alla andra...

Vi har ju två ökenråttor i familjen också. Roger och Roffe. Det är egentligen Alex husdjur men dom bor i vardagsrummet och är riktigt trevliga små filurer. Dom är typ tre år nu och jag vet inte hur gamla dom ska kunna bli. Roger verkar må hur bra som helst. Han är lagom tjock och lika sprallig som när han var alldeles färsk. Han påminner faktiskt en hel del om Karlsson på taket. Roffe däremot verkar sjunga på sista versen. Han verkar gammal och sliten. Han har börjar magra ur lite och vinglar ibland. Blir han inte bättre snart bokar vi in en date med Torkel (vår underbara veterinär). Jag vet att det bara är en råtta men vi är riktigt blödiga när det gäller våra djur. Stackars lilla Roffe...

Roffe (brun) & Roger (grå)

Alla Hjärtans Dag

Alex var sjukt söt när han vaknade igår :)


Alex: God morgon mamma, vad är det för dag idag?
Jag: God morgon älskling. Jag vet inte, vad är det för dag idag?
A: Det är en sån där kärleksdag liksom.
J: Ja det är det ju.
A: Du älskar mig mest i heeela världen.
J: Ja det gör jag.
A: Då måste du köpa blommor och kärleksgodis till mig.
J: Kärleksgodis?
A: Ja, såna där kärleksformade liksom.
J: Ja det är klart, det måste jag ju.
A: Glöm inte att jag behöver en blomma till mitt fönster också.


En liten kille som har stenkoll på läget.

Underbara dag

I natt kommer vi nog att sova helt sjukt gott här hemma.

Alex sover så tungt att han inte ens snarkar efter att ha varit hos faster och åkt pulka med sina kusiner flera timmar och sen gått till dagis och hämtat bobben som vi glömde kvar i fredags.

Orvar ligger utslagen här bredvid mig. Han är lite stel efter 4,5 timmar i skogen, två timmars promenad med familjen, dragandes på Alex och bobben halva tiden sen två timmars promenad med min kollega och hennes lilla Billy. 

Nicklas har äntligen sparkat fart på volvon och kan äntligen släppa tankarna på den och jag... ja jag är minst lika välanvänd som Orvar idag. 

Det gick mycket bättre att presentera Orvar för Alex och bobben än vad vi hade förväntat oss. Det blir inga bilder på det för batteriet på kameran dog och mobilkameran är värdelös.

Promenaden med Billy gick också över förväntan. Kanske för att Orvar redan var så pass trött som han var men resultatet blev jag i alla fall otroligt nöjd med. Naturligtvis finns det saker att fila på men man kan ju inte få allt serverat på silverfat. Dessutom var det väldigt trevligt att promenera med Billys matte. Det var riktigt skönt att gå med någon som håller lite tempo och inte vill vända hem efter en halvtimme. (Hallå! En promenad ska faktiskt vara en promenad, inte en piss utanför huset...)

Nu är det dags att få i sig något ätbart och ägna lite tid åt min man.

~ Livskvallité DELUX ~

Kvart över sju i morse stormade jag och Orvar ut genom porten. Solen var på väg upp, fåglarna sjöng sådär jättehögt och två ekorrar passade på att göra fler ekorrar. En liten fågelrackare spöade skiten ur en tio gånger större kråka och våren var så nära att man kunde känna lukten av den. Vi mötte upp Madde och Caro och gick en sån där härlig promenad som man aldrig vill gå hem ifrån. Framåt halv tio tiden någon gång började solen värma på allvar och jag upptäckte att jag faktiskt kunde värma händerna mot barken på en tall när jag gömde godis inför ett litet godissök. Kvart i tolv klev vi in genom porten igen, hungriga och blöta om fötterna men lyckliga ända in i själen.
Så jag fortsätter på vårkänslornas spår och äter färska blåbär med vaniljyoghurt och en skål med lätt sockrade färska jordgubbar till brunch. Kort sagt kan livet inte bli mycket bättre just nu.

Bus i snön.

Fina Caro.

Caro tar en paus i busandet

för en välplacerad rumpmasage.

 Madde och hundarna njuter i solen.

Långpass och helg

Jobbade långpass igår, 08.00 till 18.00 med en halvtimmes lunch inklämd någonstans i mitten. Jag har ett sånt pass ungefär var tredje vecka och jag måste faktiskt säga att jag gillar dem. Man kommer till jobbet på morgonen, får bra koll på läget som håller i sig hela dan och hinner med att göra lite allt möjligt under dagen. Rent fysiskt är det inte så jobbigt som det låter men psykiskt... Det är tamejfan ingen barnlek att spela teater så länge. För det gör jag. När jag kliver in på jobbet går jag in i en yrkesroll, jag ler fånigt, låter sådär äckligt trevlig (oftast, svackor är oundvikliga) sväljer skit med ett leende och låtsas att jag faktiskt bryr mig om vad folk säger. Okej, jag är inte bara trevlig för att det är mitt jobb. Oftast är det faktiskt kul att prata med folk men på ett sånt långpass hinner det även dyka upp många människor som inte är så trevliga att ha och göra med. Såna människor som har bestämt sig för att göra ens följande fem minuter (om man har tur) till ett rent helvete, redan innan de kommer fram till en. Folk som vet att de har fel men vägrar att erkänna det eller helt enkelt bara har bestämt sig för att jävlas. Såna människor finns det tyvärr gott om.
Så när man kommer hem efter ett sånt pass, till färdig mat och brutalt fredagsmys med familjen är dom väldigt uppskattade.
Och så måste jag tillägga att mina kollegor är värda att svälja lite skit för. Jag hör rätt så ofta om folk som verkligen vantrivs med dom som de jobbar med och är så sjukt glad över vilken tur jag har haft i just den ryska rouletten.
De fem timmarna idag däremot, dagen efter ett tiotimmarspass, kändes i kroppen så nu ser jag fram emot en ledig söndag.

I morgon väntar min och Orvars obligatoriska helgmorgonlångpromenad och vi har lyckats flörta med oss Madde och Caro så det blir nog en hel del bus också. Sen tror jag att jag ska presentera Orvar för Alex bob. Han kan ju redan dra men frågan är vad han tycker om Att Alex sitter på? Jag tror att vi kör på att Alex får ha hjälm på sig, bara för säkerhets skull :) Jag uppdaterar med bilder på spektaklet senare så ni får se varför dom kallas för AD och HD.

Fan också!

Jag är så grymt besviken på mig själv. Jag sabbade så jävla mycket i morse. 
Har jobbat hårt och länge på Orvars problem med andra hundar och det har gått väldigt sakta men på sista tiden har det gett ordentlig utdelning. De senaste två veckorna har det gått så bra att jag till och med har blivit lite lat. Behöver inte alls vara lika alert och uppmärksam för att hinna korregera eller avleda honom när vi stöter på andra hundar. Det har inte varit nödvändigt eftersom att han har skött sig så bra och jag har kanske slappnat av lite väl mycket till och med. Men i morse när vi gick till dagis för att lämna Alex mötte vi en av mina arbetskamrater som också hade sin hund med sig. Alex hade levt rövare hela vägen och jag var stressad, irriterad och spänd vilket smittade av sig på Orvar och han bestämde sig för att hata lille Billy. Jag gjorde precis allting fel. Var irriterad, skällde och fullföljde inte de kommandon jag gav honom. 
Vips, ett dåligt ögonblick och så var vi tillbaka på ruta ett.
Så ett stort TACK till min kollega som ställer upp och promenerar med oss på söndag så att jag kan rätta till det så fort som möjligt. Även fast hon tycker att Orvar är lite otäck, vilket inte är så konstigt med tanke på att han ser ut som om han vill äta upp hennes fina Billy till frukost.

Orvar på promenad i 23 minusgrader. Kolla in frosten i skägget, haha. 

Men annars är han varm och go i sitt nya täcke. 

Ännu en kylig morgonpromenad.

Fullmåne.

Underbart! Det betyder att jag har sovit som en klubbad säl i två nätter och har en hel natts medvetslöshet kvar att se fram emot. Jag vet att det är knäppt men jag klagar inte. Dessutom är den fin att titta på :)


Färgade håret igår. Körde en brutal chansning och lade i två färger samtidigt eftersom jag var för lat för att färga halva håret, skölja ur, torka och sen börja om igen med resten. Jag kladdade naturligtvis och ett tag var jag riktigt rädd för att det svarta från underhåret skulle fläcka sig i det bruna så jag skulle bli tvungen att färga hela håret svart. Det hade inte varit så charmigt... Svart är inte min färg. Men det gick rätt så bra, inga jättesynliga missar och det lilla som blev kan jag leva med. Det är ju bara hår, det växer ut igen. Dessutom bleknar det snart och då blir det bra.


Idag ska jag äntligen få träffa Sandra igen. Hon är i Sverige på snabbvisit och jag ska vara fräck nog att stjäla till mig några timmar. Det är alltid lika kul att träffa henne igen. Hon gör mig alltid på så bra humör :)


Och ikväll blir det till att fira Henrik som fyller 30 år! GRATTIS!


Nu står AD här och dreglar på tangentbordet så jag får väl ta och mata honom innan tangenterna flyter iväg.

Då kör vi så det ryker!

Jag har startat upp den här bloggen på prov eftersom att jag är totalt urusel på att höra av mig till alla nära och kära och uppdatera dem när det händer saker här hemma. Saker som inte känns så speciellt viktiga men ändå kan vara kul att veta om. Små ögonblick som betyder mer än vad man kanske tror. Vi får se hur det går...