Det här med att få ändra sig.

"Man måste få ändra sig, annars kan man ju inte vara säker på att man alltid har rätt."

Vi hade ju planerat att köra på kall mat under vår tripp till Keb eftersom det är eldningsförbud i princip hela landet och lite till. Enklast och säkrast och inget krångel liksom. Så snubblade jag över den här lilla raringen i en vandringsgrupp på FB. Lyckades hitta ett ställe att beställa den på där vi kan hämta ut den i butiken, inte allt för långt härifrån. Sisådär en sju mil enkel resa -som till Västerås med andra ord. Vi får eventuellt hem den imorgon så får vi se om den är så pass bra som vi hoppas på.
Tydligen så lägger man en påse med mineraler i botten på ytterlådan sen häller man i en viss mängd vatten (som jag förstod det) som då kör igång en kemisk reaktion i påsen som i sin tur värmer maten (i vårt fall vattnet) i den inre behållaren. Fungerar det så kan vi styra om och köra med frystorkat, varma koppen och kaffe trots allt, det skulle ju vara lyxigt. Rätt skönt att slippa släpa på kök och bränsle också om jag ska vara helt ärlig. Har aldrig kommit särskilt bra överens med köket. Föredrar en eld, en kastrull och en stekpanna om jag får välja helt fritt.

Lyckades beta av regnoverallen till Hero också. Det var lite meck med att hitta en som hade långa ben både fram och bak, var ofodrad och i rätt storlek men efter besök i ett par olika djuraffärer så fick vi tag i en som satt bra till slut.

Kolla vad söt han är! Det är så att man får hål i tänderna av att titta på honom!

Förmiddagshäng med Lillebror & 93-års kalas.

Semester är härligt. Speciellt när man lyckas pricka in sina semesterveckor samtidigt som personer man tycker om men har alldeles för lite tid att hänga med i vanliga fall. Det här året missade vi Ida men lyckades pricka in Alexs Lillebror -låt oss kalla honom Lilla E, och hans mamma.

Igår drog jag, Alex och William nytta av det och hängde med dem hela förmiddagen och lite till. Ända tills vi var tvungna att bryta upp för att åka på morfars 93-årsfirande. (Ja du hör ju, helt galet trevlig dag.)

Klackberg och blå grottan i Norberg. Aldrig varit där? Åk dit! Spännande för större barn, lagom långt (kort) för mindre barn, lagom avancerat för sommarvarma, halvsega föräldrar eller varför inte bara ta med hunden (eller gubben) och promenera? Bara gört... 

Norbergs Hembygdsgård är också ett klockrent ställe att åka till med barn. Jag älskar ställen där man kan låta dem ränna fria utan att behöva tjata på dem hela tiden. fredagar, lördagar och söndagar under sommaren har de dessutom aktiviteter för barn till självkostnadspris. Typ som att bygga egna svärd och sköldar och en massa annat med medeltidstema.

Jag tänker inte på vår relation så ofta, min och Nannys, oftast kör vi bara på som vanligt, som vilka vänner som helst, men ibland slår det mig hur märkligt det är att jag tycker så otroligt mycket om mitt exs exfru. Alltså exfrun som han lämnade mig för. Tänk hur bra det kan bli när man slutar lyssna på sanningar som andra matar en med, sopar undan alla fördomar, börjar om från början, bara känner efter själv och kör på det. Oavsett vad alla andra säger. En av de viktigaste lärdomarna jag samlat på mig hittills genom åren. Mer sånt!

Morfar fyllde alltså 93 år igår. 93! Tänk vad klok man är då! Jag älskar att sitta och lyssna när han och mormor berättar om saker de har varit med om genom åren. Deras lilla stuga kan dessutom vara en av de vackraste platserna på jorden. Jag hoppas att vi får lyxen att fira fler födelsedagar tillsammans 💕

Nya väderuppdateringar, nya planer.

Nu kan man se väderleksraporten för området runt Kebnekaise så pass lång fram som till ungefär halva vår tripp och det ser hyfsat lovande ut. Temperaturerna ska  sjunka avsevärt -vilket är en stor lättnad, speciellt när det gäller Hero. Å andra sidan ser det ut att kunna bli en hel del regn och en del åska så vi har fått ändra om lite i en del prioriteringar.
Vi tror att vi fortfarande kommer att satsa på mat som inte behöver tillagas på kök. Det är lika bra, dumt att ta risker liksom, så den delen av planeringen ligger oförändrad.
Myggmedel till Hero ligger också kvar i planeringen som tidigare men eftersom det inte verkar som att det ska vara olidligt varmt och dessutom varvas med regn så ska vi skaffa honom en regnoverall. Dels så skyddar den bra mot mygg och knott (magen och ljumskarna är ju fortfarande öppen så den delen kommer att sprayas med myggmedel), dels så är det inte jättelockande att dela tält med en dyngsur slyngel...
Åska är tack och lov inget bekymmer för Hero så det skulle inte förändra någonting.
Nu svänger ju vädret snabbt i fjällen och det kan se helt annorlunda ut när vi väl är där men det känns ju bra att ha ett ungefärligt hum ändå.

Jag har även funderat på det här med sovsäck åt Hero. Dels för att det har varit galet varmt de senaste veckorna och han har fällt ur rejält så om det blir större temperaturskillnader när vi börjar komma lite uppåt så tror jag att det kan vara bra för honom att ha lite värme på nätterna. Bara för att han är husky betyder det ju inte att han kan hoppa från +35 till +10-isch utan någon som helst förvarning. Det kan dessutom bli så att vi eventuellt får lov att slå läger på snö vid något tillfälle.
Eftersom jag inte vet om han verkligen kommer att vilja sova i en sovsäck så känns det ju onödigt att slänga ut över tusenlappen på en sovsäck eller liknande, samtidigt vill jag köpa riktiga grejer på en gång om jag ska köpa något. Så fick jag tipset att modifiera om en gammal sovsäck för tvåbeningar. Toppen! Gillar han den så är det värt att lägga pengar på riktiga grejer åt honom så småningom. 
Den kvarvarande nedre halvan blev perfekt åt Ziwa! Fast den lär jag be någon annan fålla om eftersom det här med att sy definitivt inte är min grej. (Alex skrattade och tyckte att jag skulle ha låtit honom och William sy ihop bottnen på Heros säck. Det är tur att slyngeln inte är så fin i kanten.) Ziwa är det däremot ingen mening att köpa någonting till eftersom hon mycket sällan följer med oss ut över natten. Hon hatar nämligen friluftsliv. Hon tycker att det är okej med långpromenader, dagsvandringar i hyfsat väder och utomhushäng i allmänhet. Sova tycker hon däremot att man bör göra inomhus. Hemma i sin egen säng, hos Farmor eller möjligen på hotell. Tält och enklare stugor går fetbort. Hon har bott de första två åren av sitt liv i hundgård och tycker nog att hon har fått nog av att sova ute. Been there, done that liksom.

 Som sagt: Det är tur att han inte är fin i kanten...

Helt ok, den ska nog kunna göra sitt jobb. Jag hittade till och med en påse som passade.

Han verkar ju rätt nöjd nu. Får la se om det håller i sig...

En vecka kvar till Keb -Med skräckblandad förtjusning.

Förra året, när jag, Niko och Jocke var upp och vandrade Kungsleden, Abisko-Kebnekaise och vidare till Nikkaloukta, var planen att försöka ta oss upp på Keb. Men rådande väder, bristande förberedelser och möra kroppar fick oss att ta beslutet att bara knalla förbi. Där och då beslutade vi att vi skulle åka tillbaka nästa år (alltså i år) och ha Keb som huvudmål.

Bild från förra året. Sjön Láddjujávri -där någon stans bakom bergsmassivet på höger sida ligger Kebnekaise. Här föddes årets planer för första gången.

I November -December kom Hero instormande i mitt liv och han blev naturligtvis genast en självklar del av Kebnekaiseplanerna. Vi började träna med Keb-resan som mål. Det gick bra hela vintern, han utvecklades fint och jag började bygga upp fysiken jag tappade när Texas blev sjuk och började skala av lite av den extra pösigheten som kommit smygande på köpet sedan dess.
-Sen kom sommaren. Ja alltså, den hoppade över våren helt det gick från vinter och knädjup snö till att tussilagorna hade blommat över på två veckor. Det var i slutet av April -början av Maj, och sen har värmen hängt kvar. I Maj och början av Juni var kvällarna, nätterna och mornarna fortfarande svala och vi fick bara lägga om träningen och anpassa tiderna lite, det gick. Sen blev det för varmt för Hero även när det är som svalast ute och sedan dess har vi inte tränat alls. Lite längre promenader, någon jogg, ett kort dragpass lite här och där samt bad, koordination och kroppskontroll har vi fått till men ingenting regelbundet och ingenting fysiskt utmanande och utvecklande.
Den helt galna värmen har dessutom ställt till våra matvanor en hel del. Hero äter hellst inte alls och ställer min påhittighet på prov för att få i honom åtminstone hälften av vad jag skulle önska varje dag. Han har tappat lite, både i vikt och muskler och jag är osäker på om han kommer att orka hela vägen. Själv har jag petat i mig alldeles för mycket glass och alldeles för lite mat, jag har tappat i muskler och kondition samtidigt som kroppen har fått en hel del extra vaddering -mycket dålig kombo...
Niko har skött maten bättre än mig men tappat träning han med och Jocke har (av andra, väldigt legitima och förståeliga skäl) hoppat av Keb-planerna helt.
Dessutom är det svårt att avgöra exakt hur pass varmt det är uppe runt Kebnekaise just nu. Hur mycket knott och mygg det är och hur vattentillgången ser ut. Allt man kan läsa och fråga sig till ger väldigt varierande svar på de frågorna.
Vi är alltså väldigt osäkra på hur utgången av denna tripp kommer att bli.
Å andra sidan tänker vi inte bara ge upp innan vi ens har testat.

Även om vi inte har tränat nämnvärt de senaste två månaderna så har vi åtminstone lagt en bra grund under vintern. Låt oss hoppas att den kan bära oss hela vägen.

Vi åker upp på torsdag, jag, Niko och Hero. Vi tar Marcus (bilen) upp och kör hela resan helt på feeling. Det är ju trots allt ca 125 mil att köra så det kan hända att vi stannar och tältar en natt på vägen. Förmodligen blir det så, kanske stannar vi till och med fler nätter. Vi har planerat så pass öppet att vi har tid att vila extra dagar, ta korta etapper och ta det lugnt. Och blir det för påfrestande för någon av oss så får vi helt enkelt avbryta, det är inte värre än så.

Så nu är de sista förberedelserna igång och vi gör helt enkelt det bästa av den situation vi nu har. Förhoppningsvis klarar vi det, annars får vi göra ett nytt försök nästa år. Vi har inga större förväntningar men är fulla av hopp sen får det gå som det går. Det viktigaste är att vi alla tre ska må bra och njuta av hela resan, sen hoppas vi att den tar oss hela vägen upp till målet.
Så håll tummar och tassar med oss nu.

Schwarzwaldtårta. Bara för att det jävliga blev så jävla bra!

Jag har slutat fira mina födelsedagar. Däremot firar jag gärna sånt som verkligen betyder något. Viktiga saker och bra känslor. Det finns så mycket att fira som inte är datumbestämt utan mer lyckobestämt.

I början av November, strax efter att vi flyttat in i i vårt gammelnya lilla radhus här på Snödroppsvägen, låg jag i mitt nya, älskade badkar och firade in helgen. Levande ljus, fredagschoklad och spotify är ett måste om man ska få en sådär jättehärlig badfeeling. Jag drog igång de glömda låtarnas låtlista. Du vet, de där som inte riktigt platsar någonstans men som man ändå vill spara, och plötsligt började en lugn, lite halvgnällig tjejröst sjunga på svenska och jag fick en sån jävla härlig uppenbarelse. Det var andra gången i mitt liv som jag hörde den låten.

Första gången jag hörde den var tre och ett halvt år tidigare och en helt annan upplevelse. Jag slutade lyssna på musik under separationen och det tog ett tag innan jag ens klarade av tanken på musik. Allting lät endera alldeles för glattigt eller alldeles för ledsamt för att jag skulle orka höra en enda ton.
Så en dag kom den. Den första gången jag kände suget efter musik. Jag orkade fortfarande inte med tanken på min egen musik så jag satte igång en sån där färdig lista med låtar som spotify har satt i hop med musik man kanske gillar baserat på vad man brukar lyssna på. Jag har ingen aning om hur de tänkte där för jag har ingenting bland min musik som ens kommer i närheten av den här gnälliga tjejen, men texten fick mig att stanna upp och lyssna klart.
När de sista tonerna planade ut lade jag till låten i de glömda låtarnas lista och lovade mig själv att när jag hörde den låten igen någon gång i framtiden och upptäckte att jag gått vidare, då skulle jag fira. Då skulle jag fan bjuda mig själv på tårta och fira mig själv och min framtid och att jag äntligen var där.

Så nu satt jag där, över tre år senare i mitt älskade badkar, i vår gammelnya lya som är precis perfekt åt oss. Jag hade just fått mail från Anna på hundstallet om en liten huskykille som skulle komma att flytta hem till oss så småningom och allting var sådär löjligt perfekt. Vibbarna var sällsynt silkeslena hemma hos The Weirdos Family.
Då blev jag plötsligt överraskad av den där gnälliga rösten igen. Och texten. Den som fångade mig för så länge sedan men som jag glömt och inte ägnat en tanke på flera år. Jag insåg genast att jag gått vidare, att livet gått vidare, låååångt vidare, att allt det jobbiga var över och förbi för länge sedan och jag hade inte ens märkt när det hände.
Istället för att känna mig arg, trasig och besviken kände jag mig nu tacksam. Tacksam över att han tog steget att avsluta det där som jag själv aldrig hade klivit ur på egen hand. Tacksam över att det trasades sönder så totalt och fult och asjobbigt att jag aldrig ens kände mig frestad att snegla bakåt igen. Tacksam över att jag är så pass stark att jag kunde pussla ihop mig själv igen och våga börja om från början till slut. Så att jag kunde få uppleva allt det här fantastiska som jag inte ens kunnat drömma om tidigare.
Och jag mindes vad jag lovat mig själv. Jävlar vad jag skulle fira livet!

Nu är det inte helt lätt att hitta ett tillfälle att käka tårta och fira helt för sig själv i vår familj. Men idag slutade jag tidigt så jag köpte med mig en schwarzwaldtårta och drog hem för att dra igång ett bad. Naturligtvis, de allra bästa firandena firas i badet. Helt själv göttade jag i mig nästan hela tårtan och bara njöt av att fira mig själv och att allt löste sig så himla bra till slut. Trots att jag aldrig hade kunnat tro det då när det var som värst.
Det var den godaste tårtan jag käkat i hela mitt liv. Den smakade avslut, frihet, framtidsutsikter, och livet.

Hej alla!

Nä, jag tänker inte låtsas att jag kommer att starta upp bloggen och börja skriva regelbundet igen. Det har jag gjort tidigare och det har ju helt runnit ut i sanden så den här gången håller vi det öppet och utan krav och förväntningar.

Jag har varit sugen på att skriva ganska länge nu men vet inte riktigt vart jag ska börja... Det är nämligen mycket svårare nu än vad det var förut. Mycket.

Jag ser ju bloggen som lite av en öppen dagbok där jag häver ur mig, delar med mig och kan gå tillbaka och minnas. Men de senaste två åren har det hänt så otroligt mycket och det är så många människor som är insyltade, ända in i det mest privata. Då det är svårt att avgöra vad som är ok att dela med sig av och inte. Jag är liksom inte van vid att behöva censurera grejer. Speciellt inte mig själv. Vi får la se hur det går... Om det går.

Så.

För att uppdatera det mest väsentliga:

The Wierdos Family 💕

Vi hänger fortfarande ihop och det känns bättre än någonsin.

Niko är den mest fantastiska man jag någonsin mött och han fortsätter växa.

-Han fortsätter få mig att växa. Vi fortsätter att växa.

Som jag älskar den mannen 💖

Ungarna växer som två små ogräs och jag hinner inte uppfatta att de har gått ur en fas innan de redan är mitt inne i nästa.

Alex bor varannan vecka hos sin pappa och hans nya sambo (Han har en ny sen sist.) och hennes dotter. Så jag håller på att sakna hjärtat ur kroppen varannan vecka.

Han är fortfarande helt såld på traktorer och bilar men det intresset har fått göra lite plats för Minecraft och fiskar. Han har nyligen lyckats spara ihop till och köpt sitt allra första egna akvarium. Ett 190 liters (så låt oss hoppas att det aldrig går sönder).

William har utvecklat starka IT-nörds vibbar (på ett bra sätt). Han har sparat ihop till och köpt sin allra första, egna gamerdator och kopplat ihop den själv. Han har även debuterat på sitt första LAN och är alldeles för smart för mitt och Nikos bästa.

Texas är fortfarande helt krampfri. Medicinen fungerar bra och har än så länge inte gett några biverkningar. Vi gör återkommande kontroller på Fenemalvärdet och levern två gånger om året och på njurar och benmärg en gång om året. Värdena är jättefina än så länge och vi hoppas att det får fortsätta så länge, länge.

Vi har landat i vår nya lilla familj, med våra nya rutiner och börjat skapa egna traditioner. Känslostormarna har lugnat ner sig och harmonin har infunnit sig. Så mycket den nu kan hos The Wierdos, det har ju en tendens att alltid vara proppfullt i vår kalender.

Vi har dessutom fått utökning. Ett helt nytt litet Wierdo har flyttat in. Ziwa -

Nikos pappas finnspetstik har flyttat hit från sin hundgård i Finland och blivit familje- och lägenhetshund. Det har gått långt över förväntan. Hon är ett helvilt, 2,5 årigt, nio-kilos litet yrväder med en helt galen kärlek för strumpor och världens piggaste ögon.

Resten får vi ta lite allt eftersom. (Om det nu kommer några fler inlägg, vill säga.)

Läget för tillfället då? Här och nu och lite mer detaljerat.

2017 har börjat lite sådär.

Jag är sjuk. Rätt ordentligt sjuk. Vilket suger eftersom jag hade sett fram emot att få hoppa på min, rätt hårda och välplanerade, träningsplan inför det kommande året.

Jag och tre kompisar har ryckt igång en utmaning som går ut på att vi ska göra 200 träningspass var under 2017. Det blir fyra pass i veckan -och gissa vem som startar året med att ligga på sofflocket och tycka synd om sig själv... Jag hann med ett backintervallpass i tisdags men nu ser jag ut att få nöja mig med feberpromenader ett tag.

Dessutom har jag som mål att kunna göra 100 armhävningar innan nästa årsskifte, vilket kommer att kräva en del arbete eftersom jag inte ens kan göra en just nu.

Jag har även satt upp olika mindre utmaningar åt mig själv varje månad. Dels för att omväxling gör det lättare att hålla gnista och fokus igång och för att det hjälper mig att ha en plan att följa. Dels för att de utmaningarna är anpassade för att hjälpa mig att klara av mina mål och förbereda kroppen inför kommande fokusområden så som vårens och höstens barmarksperioder, vinterns styrkefokus och extra mycket löpning under sommarhalvåret.

Och här sitter jag på soffan och har redan halkat efter i den första månadens utmaning. Nåja. Ingen panik. Först fokus på att bli ordentligt frisk sen jävlar är det inget som kan hindra mig från att komma igång!

Nu ska jag lägga ifrån mig datorn och skeda med Älskling.

När spring-i-benen-peppen ger vika för harmonin.

 Vi tog sovmorgon i morse och vaknade vid halv sju, utvilade, pigga och peppade för en godmorgonlöptur över Linjan.

När vi kom bort till kyrkogården kom vi av oss helt och fångades av magin. Ljusen fyllde fortfarande hela kyrkogården, dimman låg tung över ån och inte en själ förutom vi var i rörelse. Peppen böts omedelbart ut mot total harmoni och vi avbröt alla tankar på att springa och tillbringade en och en halv timme med att bara vandra omkring på kyrkogården och nere vid ån och slussarna istället. Vi gör ett nytt försök ikväll istället.