Provsvar, Höstlov & Jättemycket tårta

Återbesöket på Strömsholm i tisdags gick jättebra. Madde och Henry (Maddes nygamla KIA) skjutsade oss dit och William följde med eftersom det är höstlov. Madde och jag gick loss i ämnet hund hela vägen, Ville begravde näsan i Minecraft på LillPaddan och var totalt okontaktbar och Texas njöööt av att få åka lite storskuff.

Vi fick träffa samma veterinär som sist, vilket kändes bra. Han tyckte att det var trevligt att få undersöka Texas igen, det var trevligt med en så snäll och gosig hund som omväxling sa han. Jag tror att han hade haft en tuff start på veckan, hehe. Sköterskorna tyckte också väldigt mycket om honom och jag stod där och svällde upp som en blåsfisk av stolthet, hade de brett på lite till finns risken att jag hade exploderat.

Texas har fått kläm på det här med undersökningsbord, blodprover och främmande människor som klämmer och känner helt utan någon känsla för personlig intigritet. Han skötte sig exemplariskt rakt igenom hela besöket

Alltså... omläggen de gör på Strömsholm är så säkla söta.

Även i väntrummet skötte han sig över förväntan, även fast det är alldeles för trångt för hans smak när många, obekanta hundar ska trängas tillsammans. Han gjorde ett utfall mot en helt bedårande rottistik när hon kom in genom dörren utan att han var beredd och mot en malle som hade mycket bråttom ut och närmade sig dörren (och oss) lite för snabbt för Texas smak. Det dröjde dock inte länge innan hans misstänksamhet mot rottistiken byttes ut mot avancerade flörtförsök och resten av hundarna tittade han bara lite på innan han bestämde sig för att strunta i dem.

William följde ju med och han fick även följa med in i undersökningsrummet. Det är så kul att ta med sig honom för han är verkligen intresserad på riktigt! Han ställer tusen frågor och lyssnar intresserat på svaren innan han kommer med uppföljningsfrågor och lyssnar igen. Smarta frågor ställer han också, jag lärde mig en hel del nytt själv bara genom att lyssna. Underbara unge!

I förrgår kväll ringde veterinären och meddelade att provsvaren såg så pass bra ut att vi inte behöver göra nästa uppföljning förrns om ett år, såvida ingenting oväntat inträffar innan det. Helt fantastiskt! Underbart!

Ungarna har ju haft höstlov den här veckan. Alex har spenderat den mesta tiden i Hudik hos sin farmor, farfar och faster Ida. De har byggt lego, nästan åkt och kollat på björnar och snickrat flygplan på Mulle Meck.
Ville har sovit hos sin farmor ett par nätter och så har vi varit på höstlovsbio. Hotell Transylvanien 2. Så himla bra! I Fagerstas lilla minisalong, det är lite som en filmkväll med kvarteret liksom. Alla känner alla och biosalongen är som en blandning av en aula och ett gammalt vardagsrum. 

Igår firade vi Madde som fyllde 24.

Idag har jag jobbat hela dagen, Niko och Texas har klätt på Jennie vinterskorna och ungarna har lekt med Nanna, Theo och Abbe hemma hos farmor Minna. Ville sover över där ikväll och vi andra har varit på kyrkogården så att Alex har fått tända ljus för morfar Hasse och Orvar, men det var så mycket folk där att han inte kunde få någon ordentlig ro att prata med dem i fred så vi får åka tillbaka om några dagar när den värsta ruschen har lugnat ner sig.

Sen är det bara imorgon kvar innan nästa skolvecka kör igång igen, vi ska skära ut våra pumpor (bättre sent än aldrig) och bara njuta av att vara lediga tillsammans. 

Att ge och ta emot.

Sen Niko och William flyttade in har vi inte haft många lugna stunder och bloggen har helt klart blivit lidande. Inte för att jag gråter så mycket över det men jag vet att min familj tycker om att kunna glida in här och se vad vi har för oss om dagarna.

Att flytta är ju alltid ett projekt men att flytta in ett helt hushåll i ett redan komplett hushåll innebär mer arbete än jag någonsin kunnat föreställa mig. Deras lägenhet skulle rensas, sorteras, packas och flyttas över som vanligt vid en flytt. Men i takt med det måste även vår lägenhet rensas ur, sorteras och organiseras om för att göra plats åt deras saker. Samma sak med källarförråden. Sen var vi tvungna att renovera det som till slut blev Villes sovrum/Nikos mancave på det. Och ja just det, leva och hålla upp en fungerande vardag var det också ja.

De var ju just snygga städhjälper...

Älskling var däremot kung på att städa. Det kan ju vara bra att veta, hehe.

Källarförrådsrensning.

Det har krävt en hel del tid och arbete men nu är vi nästan där. Vi körde det sista ur  det gamla källarförrådet till tippen, städade ur det sista i gamla lägenheten och stängde dörrarna för sista gången igår. Nu är det bara några lådor kvar hemma i vardagsrummet att packa upp. Imorgon ska lägenheten besiktigas av hyresvärden och Niko ska lämna ifrån sig nycklarna sen är flytten helt i hamn. Det ska bli så himla skönt att ha den delen helt ur världen så vi kan påbörja nästa kapitel. Jag kan inte bärga mig!

Hejdå gamla lägenheten! Vi kommer inte att sakna dig.

Att leva med Niko är så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig att ett samboskap kunde vara. Det har fått mig att inse att frasen "Att ge och ta." inte räcker till, att det inte alls är en den ultimata beskrivning på balansen i ett bra partnerskap. "Att ge och ta emot." borde det snarare heta, för i ett bra partnerskap ska man inte behöva roffa åt sig av det man behöver för att må bra. Så länge båda ser den andres behov och ser till att sin partner får det den behöver för att må bra och den balansen fungerar behöver man bara koncentrera sig på att ge och ta emot och njuta av tillvaron. Det kan bygga så mycket på lyhördhet, ödmjukhet, respekt och kärlek och behöver inte innebära mycket egotänk alls. Det är klart att man alltid måste stå upp för sig själv när det behövs men det är en sån befrielse när man slipper kämpa så hårt för sitt eget bästa hela tiden. Det blir så mycket mer harmoniskt utan den där ständiga dragkampen om han vill/jag vill.

 William blev helnöjd med sitt rum som är större än det ser ut som på bilden.

På vänster sida är det avdelat med en bokhylla modell jättestor och på andra sidan har Niko sin mancave. Vilket blev superbra eftersom Det sovrummet är hyfsat stort.

 När alla andra fick nytt fick även Alex hotta upp sitt rum med en ny bokhulla/tvbänk och ny förvaring. Rättvist lär det ju vara.

 Nikos och mitt sovrum tills vidare. Litet men funktionellt. Och fyllt av kärlek.

Och det är ju inte helt dumt att kunna dra undan sovrumsväggen och kolla på tv i sängen. Speciellt såna här dagar när man ligger dubbelvikt i mensvärkar...

Han har byggt om dvd/bokhyllan i burspråket också,

eftersom den höll på att rasa ner. (Han är händig min man, det gillar jag!)

Så var det det här med lådorna... men snart är sista lasset uppackade och klara.

Texas mår bra nu ♥

När Texas äntligen kom hem från Strömsholm den där onsdagen (för typ tre månader sedan... ja, jag är en aning seg i vanlig ordning) dröjde det inte mer än ett par dagar innan han fick fler kramper. Vi åkte in direkt och åkte därifrån, mitt i natten med tabletter för att klara oss över helgen och ett recept på Fenemal. Sedan dess har han varit helt krampfri! Helt! De första dagarna var han ordentligt påverkad av medicinen men han vande sig sakta och en månad senare var han tillbaka till sitt vanliga, pigga och glada jag igen. De enda biverkningarna som vi ser idag är att han har fått ett extra gott öga till godsaker och dricker lite mer än han gjorde tidigare.

Texas hänger på Strömsholms Djursjukhus mitt i natten och väntar på medicin.

Vi har hunnit göra en omgång uppföljningsprover på Fenemalvärdet i blodet (Vilket var närapå helt perfekt och resulterade i att vi behöll samma dos som vi startat på.), lever och njurvärden. Allt såg fint ut då och vi har nästa uppföljning på tisdag så nu håller vi tummarna för att det fortsätter på samma spår. Vi kommer att fortsätta följa upp dessa värden så länge han lever eftersom medicinen kan medföra ganska allvarliga bieffekter som påverkar lever och njurar men om värdena fortsätter att se bra ut kommer vi inte att behöva följa upp dem fullt så ofta i framtiden.

Vi gjorde ju även ett uppföljningsultraljud på hjärtat eftersom de hittade ett par avvikelser på det första ultraljudet. De upptäckte att det inte drog ihop sig så mycket som det normalt sett borde göra och det skulle kunna vara begynnelsen till någon hjärtsjukdom. Dessutom hoppade det över något slag här och där ibland, vilket inte heller kändes helt normalt.

På uppföljningsultraljudet fick vi både en hjärtspecialist och en veterinär. Specialisten sa att hon förstod oron från den första veterinärens utlåtande och såg vilka avvikelser han syftat på och sa sedan att i Texas fall var det helt normalt. Hans hjärta var nämligen så vältränat att det inte behövde jobba lika hårt som ett genomsnittligt hjärta för att få jobbet gjort. Hon kallade honom för en vältränad atlet gång på gång och mitt hjärta höll på att explodera av stolthet, hehe. Hon gjorde en djupare undersökning och konstaterade att han var helt frisk och hade ett starkt och friskt hjärta som skötte sig precis som det skulle där inne.

Vi fick klartecken att börja träna igen och vi svävade ut därifrån på ren lycka.

Nu har vi sakta börjat bygga upp kondition och muskler igen och det är helt fantastiskt att äntligen ha min bästa träningskompis tillbaka i full hälsa! Vi tar det dock lugnt fortfarande och lägger ner mycket tid på att jobba bort den där galna extasen han brukade få när han förstod att han skulle få dra eftersom den kan trigga igång krampanfall från EPn. Det går hyfsat bra och som sagt så tar vi det ju ganska lugnt fortfarande.

Lite balans.

 Lite sandtagsmuskler.

 Lite kickbike.

Lite canicross. 

Och en massa, massa kärlek ♥

Vi har dessutom anmält oss till en allmänlydnadskurs på BK som börjar i December, så nu hoppas vi bara på att komma med!