Första återföreningen efter kraschen!

Igår fick Alex vara hemma från skolan. Han kunde omöjligt somna efter att han kom hem från Nicklas i söndags, kvart över två donglade han äntligen av, så för allas skull fick han en extra dags ledigt.
Så framåt förmiddagen kom Madde ner och vi mosade in oss i Doris tillsammans med en försenad frukost, bästa räcermadrassen, ved och snowboardarna och styrde upp mot Högbyn. Det snöade nubb i sidled och blåste smärre orkanvindar där uppe men till slut fick vi i alla fall igång en brasa och ner lite gofrukost i magarna. Texas skyllde på sina icke-huskygener och retirerade in i bakluckan rätt snabbt. Där låg han nöjt nerbäddad med frukost på sängen och gottade sig medan vi lekte i snön.
Och fy fan vilken härlig känsla det var att äntligen få ställa sig på brädan igen! Och inte som den där gången uppe i Kläppen när jag försökte mig på ett par åk fast jag fortfarande var trasig och fick ge upp, utan på riktigt. Det var såå värt att pulsa till fots upp för backen bara för att få väja mellan snödrivor, gropar och sly på vägen ner. De där få sekunderna av flyt och frihet var som en injektion med ren lycka! Att brädan är i stooort behov av slipning och vallning spelade liksom ingen roll, det var som att hitta hem.
Fast jag har blivit fegare sen kraschen... så fort jag kommer upp i lite fart så kommer minnet av smärtan tillbaka och jag saktar ner eller stannar utan att ens hinna reflektera över det. Jag vill inte vara feg. Men minnet av känslan när bäckenet sprack kommer tillbaka så fort farten tar sig lite och det är inte ett minne som har bleknat med tiden. Jag kan fortfarande höra knäcket som om det är på riktigt. Fast jag tänker inte vara rädd för alltid. Jag ska fortsätta att åka och åka ända tills känslan av lycka får minnet av smärtan att blekna.

 Det tar sig för Madde! Nu står hon upp mer än hon ligger ner :)

Texas var mindre nöjd med blåsvädret. Det bästa med hela dagen var nog när han fick komma hem och bädda ner sig i soffan. Haha!

Årets första helg = Äventyr & Spysjuka

I Lördags morse vaknade vi tidigt och snyggade till oss inför en heldag med skoj. Det är nämligen väldigt viktigt att vara snygg när man ska ut på äventyr. Jag väckte Alex i tid, så att han skulle hinna, precis som jag lovat.
Så med närapå ett ton hårgelé och hårspray i frillan, skjorta och slips gick vi upp till morsan för att lämna av Texas och ge oss ut på äventyr. Utan mössa såklart -man måste ju vara rädd om frillan. (Tur att vi bara bor 300 meter ifrån varandra.)

Nöjd pojk med fixad frilla.

Bilresan bjöd på helt galna vårvibbar! Välkommen till den tredje Januari liksom.

Farmor gottar sig i "vårsolen".

Här lekte vi hela dagen.

♥

Det var en fantastiskt rolig dag med nära och kära. Alex kom hem med en sån där tub som går i trappor själv och ett timglas så att han vet hur länge han ska borsta tänderna, egenhändigt shoppade. Fast det han minns bäst från hela utflykten är älgen vi såg komma springande över en åker, alldeles nära vägen, i fullt dagsljus och jag måste hålla med honom om att det var rätt häftigt. Det är inte så ofta man får se dem så supertydligt, mitt på ljusa dagen.

 Texas gillar att vara hos mormor, fast ingenting går upp emot att få luta huvudet mot sina egna köksstolar efter en hel dag borta. Hehe...

Och nästa morgon låg han fortfarande kvar och kramade sin älskade stol.

Igår vaknade vi dock till årets första sjuka.

Först trodde jag att det var de icke laktosfria pannkakorna som Alex drog i sig på Tom Tit som gjorde sig påminda. Fast senare på kvällen spelade det liksom inte längre någon roll om det var buffén från dagen innan eller magsjukan som frodats hemma hos hans pappa som tagit pojken i besittning. Namnet gjorde liksom ingen skillnad. Effekten var den samma och barnvakten drog sig ur, vilket är helt förståeligt, så idag har vi legat hemma och haft sjukt tråkigt hela dagen...

Förra årets Farmenavsnitt och Scooby Doo har varvat varandra hela dagen.

Vi hade egentligen en massa planer för den här veckan eftersom vi är lediga ända tills på Torsdag (Alex) och Fredag (jag och Texas) men det får vi skjuta på tills pojken återhämtar sig.

Årsskiftet 2014 - 2015

Nyårskvällen var lugn för våran del. Vi stack hemifrån klockan sex på morgonen och kom hem klockan åtta på kvällen efter en heldag hos hundvakt, på fritids, jobbet och kalas. Det tog oss mindre än fem minuter att knö av oss kläderna och hoppa i mjukisbyxorna. Vi var rätt möra och hungriga alla tre så de där hummrarna (en till Alex, en till mig och en till Texas såklart) åkte fram och åts upp i tvättäkta grottmannastil. Resten av natten spenderade vi med att spela spel, kolla på tecknad film, käka godis och bara umgås.  Att vi höll ut till tolvslaget var ett rent under men det gjorde vi i alla fall, förmodligen mest tack vare all choklad. Inte en sådär jättefestlig Nyårsafton kanske men just då var den helt perfekt och det är ju allt som betyder något. Egentligen.

Nyårshummer  a´la Grottman.

2015 har börjat mycket bättre än de senaste... tre? (åtminstone)... åren. För första gången på länge startar jag ett nytt år i harmoni med mig själv och med känningar av att det kommande året kommer att leverera. Inte bara bra, såklart. Alexs skolgång är en sak som kommer att kräva en hel del, speciellt nästa termin. Men lite bra också och det är allt som behövs.
För första gången någonsin har jag inte en aning om vad som ligger framför mig, det här året kommer att kunna bjuda på precis vad som helst och för första gången på länge är jag faktiskt förväntansfull, för det var längesedan vibbarna kändes såhär bra.

Just nu har jag dessutom varit 100% godisfri i exakt 4 dygn, 13 timmar och 49 minuter!