Igår vaknade vi dock äntligen till den här härliga synen:
Jag hade redan spanat in klart.se i flera dagar och sett att de lovat sol men vågade inte tro det förrän jag såg det med egna ögon. När vi vaknade och kollade ut genom fönstret blev både jag och Alex oförskämt pigga oförskämt snabbt och det smittade ögonblickligen av sig på Texas.
Jag hade börjat mata upp Texas lite extra redan måndag kväll och mosade glatt på en redig frukost åt honom. (Han äter förresten med liv och lust nu för tiden. Utan undantag.)
Efter att ha lämnat Junior på skolan och låtit brakfrukosten sjunka i ett par timmar gav vi oss iväg med benen sprättande åt alla håll. Texas sjöng och pep av lycka och förväntan medan jag försökte tygla fånflinet en aning.
Vi kunde inte hålla oss ända upp till Vattentornet så jag gav Texas tillåtelse att tjuvstarta redan vid Folkets Park. Där finns en stor grusplan så han fick chansen att explodera en aning innan vi måste korsa den sista snutten asfalt innan vi var framme. Det tog ca 10 sekunder att ta sig över grusplanen och Texas hann inte ens sluta yla innan jag bad honom sakta ner igen. Till min stora förvåning så gjorde han som jag sa utan minsta försök att tänja lite på galoppsträckan. Han travade fint på förbi bion och upp mot motionsspåret vid Vattentornet som om han visste att om han bara tyglade sig en liten, liten stund till så skulle han få löpa fritt sen.
Då, när vi bara hade en sväng kvar innan vi kunde se början av spåret, när vi nästan kunde ana vinddraget som skulle svepa bort minnet av mörkerkörning och lera, när vi precis kunde hinta doften av frihet, då smällde bakdäcket till i den olägligaste punkteringen någonsin. En smäll och ett par pys så var det bara slut kvar...
Jag var på vippen att börja grina. På riktigt. Texas började studsa och vänta på att jag skulle ge honom ett 'varsågod' men det kom aldrig. Jag styrde tjurigt om stegen ner mot Kottmossen och en promenad med kantarellplock istället.
Det fanns en hel del kantareller ute, folk verkar ha gett upp för i år så det var bara att ta för sig. Trots att det lyste gult överallt så blev det aldrig riktigt kul, även fast jag verkligen försökte uppskatta det. Texas for omkring som en femtio kilos studsboll mellan träd och genom träsk. (Jodå, han väger bara 33 kg på vågen men när han har dragsele på sig och verkligen vill någonstans väger han betydligt mycket mer än så.) Jag gjorde mitt yttersta för att rädda kantarellerna från hans ostyriga tassar som var precis överallt samtidigt som jag försökte hålla mig på benen när han bestämde sig för att det fanns lunchdjur överallt som han bara måste ha. Jag lyckades inte jättebra direkt.
Stackars Texas tillbringade två timmar med att vänta på ett startkommando som aldrig kom.
Jag var lite orolig att den där brakfrukosten och misslyckandet att göra av med den skulle kosta oss våran hundvakt men tack och lov så skötte han sig hela kvällen. Studsandet kanske gjorde av med en del energi ändå? Han hade ju trots allt en rätt rejäl tyngd i andra änden snöret. Det blev ett styrkepass, höhö.
Kantarellerna ligger fortfarande kvar i kylen. Jag har inte förmått mig att rensa dem än, de påminner lite för mycket om krossad lycka. De kanske smakar okej ikväll...?